Lundin står riggade för slutstrid

Med ett par minuter kvar till stämmans början intar ordförande Ian Lundin och vd Alex Schneiter sina platser på Vinterträdgårdens scen i Stockholm. I konferenslokalen intill Grand Hotel har cirka 300 av Lundin Petroleums aktieägare samlats. En av dem är Egbert Wesselink, som äger 10 aktier. Inför årsstämman har han lagt fram fyra förslag – däribland att hela styrelsen bör avsättas, liksom att vd och bolagets ledning sparkas, som en konsekvens av händelserna i Sudan som i nio år har utretts av åklagare.

Lukas Lundin, styrelseledamot och via familjens stiftelser är storägare, minglar runt och hälsar på bekanta aktieägare.

– Vi ska få lyssna på min kompis strax. Ska bli kul, skämtar Lukas Lundin och åsyftar Wesselink, som i åratal gjort liknande framträdanden på årsstämmor.

Lukas Lundin tar fram sin Iphone och tar en bild på scenen där lillebror Ian Lundin nu får sällskap av företagets bolagsjurist Henrika Frykman.

Bolagets styrelse, liksom en betydande del av stor­ägarna, rekommenderar stämman att avslå Wesselinks förslag – även denna gång. Egbert Wesselink står dock inte utan framgångar.

Den så kallade ECOS-rapporten som gavs ut 2010, och som Wesselink var medförfattare till, ledde till att förundersökningen initierades i mitten på 2010. I rapporten – som skrevs med uppbackning från en sammanslutning av ett femtiotal frivilligorganisationer – hävdas att enbart i Lundins område i Sudan dödades cirka 12 000 personer direkt eller indirekt på grund av konflikten och att 160 000 tvångsförflyttades.

Vid publicering inlämnades rapporten även till Internationella åklagarmyndigheten i Stockholm och efter att ha läst den beslutade kammaråklagaren Magnus Elving att inleda en förundersökning. Nio år senare befinner sig den i sin slutfas – de två misstänkta, som sitter på scenen i Vinterträdgården, har blivit slutdelgivna, fått ta del av förundersökningen och ska inkomma med sina synpunkter senast i mitten på juni.

Den förestående domstolsprocessen, menar Egbert Wesselink, gör att stämman bör entlediga bolagets ledning – inklusive de två misstänkta.

Efter cirka 90 minuter, när stämman redan har tagit beslut om omval av styrelsen, nås till slut punkt 22 på dagordningen. I talarstolen motiverar Egbert Wesselink sitt förslag. Han konstaterar att det är nästan 20 år sedan som olja påträffades i Sudan, vilket lade grunden till att Lundin Oil sedan kunde sälja sina Sudantillgångar och göra en miljard i nettovinst. Något som sedan investerades i rättigheter för oljeprospektering i Norge, vilket visade sig bli en enorm framgång för dagens Lundin Petroleum.

– Så man kan säga att Sudan möjliggjorde bygget av det som i dag är ett framgångsrikt oljebolag värt många miljarder.

Bolaget har de senaste åren ägnat stor möda åt att berätta att, även om man förr förknippades med riskab­la satsningar i instabila regioner, så har en förflyttning skett sedan oljefynden i Norge 2007. Bolagsvärdet har gått från 25 miljarder till dagens 108 miljarder.

Ian Lundin tittar ömsom ner i bordet ömsom upp mot glastaket under Wesselinks tal. När det är dags för beslut vinner inget av hans förslag gehör. Alla röstas ner av aktieägarna. Wesselink får inga applåder när han går av scenen.

Ian Lundin känner sig manad att ge en replik och kommentera Sudanprocessen.

– De uppgifter som framställs av frivilligorganisationer överensstämmer inte med den bild vi såg på marken, de har bara upprepats så många gånger – från samma källor – att de har tagits för fakta, säger han.

Ian Lundin påminner också om att hans far, bolagets grundare Adolf Lundin, för tjugo år sedan, när olja hittats i Sudan, rådfrågade stämman om bolaget skulle stanna i eller lämna Sudan.

Då ställde sig de församlade aktieägarna bakom en fortsatt närvaro i landet. Då var det nog ingen som anade att Adolfs barn tjugo år senare skulle vara misstänkt för ett tämligen unikt brott. Vid en fällande dom för medhjälp till grovt folkrättsbrott kan Ian Lundin få fängelse.

[caption id="attachment_543485" align="alignnone" width="750"] Bevis? Ian Lundin omgiven av barnsoldater i Bengt G Nilssons dokumentär som visades på SVT 2001.[/caption]

Våren 2015 hade Ian Lundin utökat visitkortet – oljedirektören kunde då även titulera sig hotelldirektör. Vid sidan av det sedvanliga arbetet som storägare i en rad råvarubolag hade han skaffat sig en rejäl bisyssla som ägare till ett hotell utanför Genéve, som han efter familjemedlemmarnas initialer hade gett namnet Jiva Hill Hotel.

Det var en strålande fin vårdag, över tjugo grader trots att det ännu var förmiddag och han visade runt på hotellområdet; någon kompis till honom badade i poolen – de ropade en hälsning till varandra.

Personer nära Ian Lundin gjorde gällande att hotellet blivit en slags ventil – något han kunde ägna sig åt för att få bort tankarna från åklagaren i Stockholm. Han beskrev det själv som att man går igenom olika faser i livet; perioder som är mer eller mindre publika.

Vid den tiden hade förundersökningen pågått i ett halvt decennium; Ian Lundin var då visserligen inte utpekad, men det var uppenbart för alla att han var en av de misstänkta. Året efter blev det också formellt när åklagare delgav honom misstanke om brott.

När vi slog oss ner i hotellets restaurang var han villig att diskutera sakförhållanden och vad som egentligen hade hänt i Sudan åren 1997–2003. Då hyste han ännu förhoppningar om att det gick att vända processen, genom att övertyga omvärlden och åklagaren.

På 90-talet hade Lundin Oil av regeringen i Khartum i Sudan tilldelats en koncession som låg i ett område som rebellgrupper såsom SPLA gjorde anspråk på. Khartum-regimens militär ska ha gett Lundin beskydd för att de skulle kunna borra efter olja. För transporter mellan basläger och oljeborrarna byggde bolaget också en allvädersväg. Den brukades av många – inklusive av regimens militär för truppförflyttningar – samtidigt som inbördeskriget eskalerade. Kriget ledde till att ett enormt antal människor tvingades fly, skadades, våldtogs och dödades.

– Det är klart att när vägen var på plats blev den en vital länk som alla använde, sa Ian Lundin då – 2015. Alla använde den vägen. När kriget blev värre var det många som använde vägen för att fly. Till Rubkona och Bentiu, där det fanns hjälporganisationer.

Östafrikakännaren och journalisten Bengt G Nilsson befann sig i Sudan för att filma en dokumentär om olja i Sudan år 2000. Han har hörts vid två tillfällen av utredare på Internationella åklagarkammaren och vittnat om att han såg en stridshelikopter tillhörande regimen parkerad vid Lundin Oils basläger. Ian Lundin har inte förnekat dess förekomst vid baslägret.

– När jag var där så fanns en helikopter där, sa Ian Lundin 2015. Jag såg aldrig någon helikopter som var ute på mission.

Bengt G Nilssons dokumentär om olja i Sudan sändes i SVT 2000. Året därpå, när rapporter från bland annat frivilligorganisationen Christian aid skildrade en horribel utveckling med mord och folkfördrivningar, kontaktades Nilsson av Lundin Oils representanter med erbjudande om en så kallad fact-finding tour.

Bengt G Nilsson fick löften om att få filma fritt och följde med Ian Lundin på rundturen. De åkte bil från Lundins högkvarter i Rubkona till bolagets oljerigg sju, åtta mil bort. De for på den väg som Lundin hade låtit bygga och som senare hade fått stor betydelse. När de stannade till för att sträcka på benen passade Nilsson på att filma landskapet, klippbilder av sådant slag som dokumentärer behöver. Då närmade sig plötsligt ett gäng barnsoldater beväpnade med kalasjnikovs. Det tio minuter långa inslaget sändes i SVT 2001 och svenska tv-tittare såg hur Ian Lundin står omgiven av barnsoldater. Sudanexperter som synat filmklippen har senare också noterat hur han samtalar med den kände krigsförbrytaren Attayib Gatluak, även kallad Taitai. Vid den tiden var Gatluak milisledare, allierad med och finansierad av regimen och hans milisgrupp anses ha begått omfattande brott.

Vederhäftiga bevis om hur nära även bolagets stor­ägare kom stridande parter. Men räcker fysisk närvaro för att knytas till brott?

Hösten 2014 utsågs två målsägarbiträden, advokaterna Göran Hjalmarsson och Thomas Bodström. Det rör sig om ett 60-tal målsägande.

Göran Hjalmarsson vill inte svara på frågor om Lundinfallet.

– Av sekretesskäl vill jag avvakta med att ge intervjuer till dess vi har ett beslut i åtalsfrågan, uppger han.

Thomas Bodström tror inte att den långa förundersökningen per automatik innebär åtal.

– Att väcka åtal är ett beslut som formellt grundar sig på om åklagaren kan se fram emot en fällande dom, inte om hur lång utredningen är, säger Bodström, som inte vill kommentera det vidare före åtalsbeslut.

[caption id="attachment_543486" align="alignnone" width="750"] »De hade väldigt märkliga frågeställningar som inte hade något att göra med det hela och var inte alls intresserade av vad vi hade gjort i termer av fredsarbete och samhälls- utveckling – inget intresse alls.« Ian Lundin är frustrerad över att utredaren, enligt honom, verkar bli allt »mer envis att fortsätta framåt« ju mer Ian och hans medmisstänkta, vd:n Alex Schneiter (i förgrunden), samarbetar.[/caption]

Fyra år efter mötet på hotellet utanför Genéve befinner sig nu Ian Lundin i Stockholm. Mycket har hänt, men ändå inte. Något åtalsbeslut har åklagaren ännu inte tagit. Processen är ännu i förundersökningsfas. Ian Lundin har åldrats en aning, ansiktet är något mera fårat än för fyra år sedan – men han är samtidigt solbränd som vanligt. Efter skidåkning i Verbier, framgår det.

Många svenskar har varit misstänkta för brott, men ytterst få för folkrättsbrott. Hur känns det att ha sådana misstankar riktade mot sig och under så lång tid?

– Den största känslan är frustration över processen – över att det pågått så länge, och allvaret i anklagelserna, säger Ian Lundin när vi träffas på Lundin Petroleums Stockholmskontor, som ligger på Blasieholmen.

Intill sig har han Alex Schneiter, som till vardags är vd för Lundin Petroleum och även han misstänkt.

– Att anklagas för ett sådant brott är väldigt svårt att föreställa sig. Det är något som är väldigt svårt att ta till sig. På en personlig nivå påverkar det en och ens närmaste familj. Märkligt nog påverkar det inte det dagliga arbetet. Det är jobbet som håller mig vid sund förnuft, så att säga. Jag är absolut övertygad om att vi inte har gjort något fel. Tvärtom gjorde vi många positiva saker under vår tid i Sudan, säger Schneiter.

Bägge var tidigare belagda med yppandeförbud, vilket innebär att de inte fick delge andra vad åklagaren ställt frågor om under förhören som hållits. Även om det nu är hävt, kan de ändå inte kommentera i detalj på grund av den ännu pågående förundersökningen.

– Vi kan inte gå in på detaljer. Men det finns inga tydliga länkar till oss. Och än i dag, efter så lång tid, vet vi inte vad vi är misstänkta för, säger Alex Schneiter.

– Det var ärligt talat mest vi som pratade hos åklagaren. Vi berättade vår historia, och fick specifika frågor om verksamheten men det var ingen tvåvägskommunikation. Till en början tog jag det faktum att vi kunde berätta vår historia som något positivt. Men ju längre förhören fortskred kändes det som en helt enkelriktad diskussion – och det fanns inte riktigt någon vilja att försöka förstå vår historia.

Ian Lundin, jämfört med för fyra år sedan, tycks vara rejält trött på att prata om den juridiska processen. Suckarna är inte långt bort och han låter nästan uppgiven – meningarna blir knappt avslutade.

– Det verkar som att ju mer vi samarbetar med åklagaren desto mer envis blir han i att fortsätta framåt. Åklagaren har använt materialet vi gett och överlämnat det till målsägarsidans advokater, vilket riksåklagaren också slog fast var ett olagligt förfarande. De har också försvårat vår möjlighet att försvara oss genom att information som vi fick i slutdelgivningen sekretessbelagts – vilket vi också överklagat. Tingsrätten gick på vår linje. Sekretessen hävdes eftersom vår förmåga att försvara oss skulle ha förhindrats. De använder alla dessa metoder för att försöka föra processen framåt, säger Ian Lundin, som låter ana att han ser en illvilja hos åklagaren.

Ian Lundin har förhörts ett flertal gånger. Totalt sett handlar det om många timmar och senast det ägde rum var i början på november. Några nya förhör är inte inplanerade.

– Den bild jag fick var att de redan bestämt sig för sin hållning och att de försökte få reda på saker som stämde överens med den bild de hade, och som de kunde bygga kring, säger han. De hade väldigt märkliga frågeställningar som inte hade något med det hela att göra och de verkade inte alls intresserade av vad vi hade gjort vad gäller fredsarbete och samhällsutveckling – inget intresse alls.

Han och Alex Schneiter har ett juristteam som jobbar med fallet. De har fått ta del av förundersökningsmaterialet, men trots det begriper han inte vilka brott han misstänks för.

– Vi vet inte vad vi är anklagade för, säger Ian Lundin. Vi har fått ta del av ett suspicion sheet, som är elva sidor långt, men vi vet inte exakt vad de anklagar oss för. Det är inte specificerat vad som ska ha hänt och hur kopplingen till oss ser ut.

På dessa elva sidor framgår det inte vilka platser, vilka händelser eller brott som ska ha ägt rum?

– Exakt, det som nämns är bara vissa områden.

Sakuppgifterna – i den utsträckning det har gått att prata om vad Ian Lundin såg med egna ögon – har diskuterats vid flera tillfällen tidigare. Hans hållning i skuldfrågan är densamma. Han, liksom Alex Schneiter, är övertygad om sin oskuld.

[caption id="attachment_543487" align="alignnone" width="750"] Två decennier i Sudan. Lundin Petroleum berättar noga på vilket sätt deras etablering varit till nytta för civilbefolkningen i Sudan, bland annat genom arbeten och den nya vägen[/caption]

Åklagaren i Lundinmålet har antagit skepnaden av ett undflyende orakel. Alla vill höra vad han har att säga, men själv är han mycket fåordig – om han ens framträder.

De som dock har träffat kammaråklagare Henrik Attorps slås av hans ungdomliga framtoning. Den dig­ra meritlistan missmatchar den ungdomliga kalufsen som ibland lever sitt eget liv på höger sida av ansiktet. Som åklagare är han rutinerad och har skördat fällande domar i en rad uppmärksammade och unika fall. Bland annat gällande krigsbrott begångna i Syrien. En 46-åring bosatt i Karlskoga dömdes i början på 2017 till livstids fängelse efter att ha avrättat sju soldater i Syrien. Propagandafilmer visade hur avrättningarna hade gått till och var tunga bevis i domstolen. Organisationen Human Rights Watch berömde svenskt rättsväsen i just detta fall. Henrik Attorps, som hade lett utredningen, välkomnade berömmet.

– För oss operativa åklagare är det väldigt positivt att vårt arbete för att lagföra krigsförbrytare uppmärksammas och erkänns, sa han i ett uttalande i oktober 2017.

Ett par månader senare hade han befordrats till att ta över som förundersökningsledare efter Magnus Elving, som lett Lundinutredningen sedan sommaren 2010. Då uppgav Elving för Fokus att han steg ner av hälsoskäl. Lundinmålet har hög prestige, inte bara för att det är unikt i sådan mening att man för första gången efter Nürnbergrättegångarna ställer företagsledare inför rätta för misstänkta krigsbrott, utan för att det också enligt uppgift ska vara Sveriges mest kostsamma förundersökning. Enligt Åklagarmyndigheten görs dock inga sådana sammanräkningar.

Henrik Attorps har ett mycket gott anseende bland juristkollegorna och det har gjorts jämförelser med den förre förundersökningsledaren. Att den nye närmat sig fallet på annat sätt.

Till skillnad från Elving, som i alla år hade avstått den typen av tvångsåtgärd, beslutade Attorps att sända polismän för att göra en husrannsakan på bolagets kontor i Genéve och Stockholm bara veckor efter sitt tillträde. Dessutom, efter bara drygt tre månader som förundersökningsledare, avskrevs Ashley Heppenstall, tidigare finanschef i Lundin Oil, och Magnus Nordin, tidigare Lundinchef, från misstankar.

Enligt en bedömare kan det ha juridisk-tekniska skäl: Fallet hade vuxit sig alltför stort och blev alltför splittrat när man skulle hålla ihop en bevisföring kring fyra personers agerande i annat land för tjugo år sedan.

Det är ett digert material som åklagarna samlat ihop. Förundersökningsmaterialet som de två misstänkta nu har fått ta del av är cirka 56 000 sidor. I höstas gav regeringen också sitt godkännande till att Åklagarmyndighetens ska kunna väcka åtal i Lundinmålet.

Exakt hur kammaråklagaren kan tänkas lägga upp argumentationslinjen i rätten är oklart. Själv har han inte gett mycket information. Intervjuerna har varit få, och även denna gång avböjer han att kommentera ärendet. Enligt pressansvariga på Åklagarmyndigheten har han ingen möjlighet att göra intervjuer för tillfället.

I detta läge har parterna i målet till 14 juni på sig att inkomma med synpunkter.

– Om det blir en prövning om medhjälp kommer det att omfatta en prövning om det har begåtts ett huvudbrott. Men det finns inget som kräver att man måste ha en tilltalad för huvudbrottet, uppger Annika Collin, presskontakt på Åklagarmyndigheten.

Rubriceringen för de två misstänka rör medhjälp till grovt folkrättsbrott. Påföljden kan bli livstids fängelse.

Med andra ord – i domstolen kommer åklagaren först att behöva visa att folkrättsbrott har begåtts. Detta faktum har påtagligt höjt insatserna och gör att fallet riskerar att bli politiskt.

– De kommer inte tala med Sudans regering om detta, bara att objektivt försöka etablera att folkrättsbrott har begåtts. Det är en rätt udda situation. Från svenskt perspektiv inser man inte att de ställer Sudan inför rätta för brott som aldrig fastställts eller bevisats i en domstol, säger Ian Lundin.

De politiska nivåerna som han syftar på handlar om att åklagaren implicit utgår från att krigsbrott har begåtts och att de misstänkta möjligen kan gjort sig skyldiga till medhjälp. I det sammanhanget är frågan – vilka har de misstänkta hjälpt?

Sudans nuvarande president kan vara en av dem.

Så sent som sommaren 2018 ska krigsbrott ha begåtts av regeringen i Sudan och dess allierade miliser. Det handlade om systematiska gängvåldtäkter, civila som avrättades genom hängning och flyende människor som beskjutits med automateld. Frivilligorganisationer såsom Amnesty har kritiserat regeringen, som ändå inte ställt förövare inför rätta. Den som i dag är Sydsudans president, Salva Kiir, var tidigare ledare för milisgruppen SPLA, som gjorde anspråk på området där Lundin var verksamt. Rebellerna har med åren blivit del av etablissemanget; SPLA tog över som Sudans armé 2011.

Enligt Ian Lundin är detta också en förklaring till varför vittnen och offer kan ha blivit utsatta för påtryckningar under 2018. Den eller dem som har gjort detta kan ha begått övergrepp i rättssak.

Ett scenario är att det är personer kopplade till Lundin som har hotat och pressat vittnen på plats i Sudan och Sydsudan, i syfte att få dem att dra tillbaka sina vittnesmål samt avskräcka andra från att träda fram. Ian Lundin och Alex Schneiter förnekar ett sådant scenario och anför förklaringar som att man för det första inte har varit på plats i regionen, för det andra inte förrän nyligen, i samband med slutdelgivningen, fick veta vilka vittnen som åklagaren åberopat i målet.

Åklagaren, å sin sida, misstänker att det är Lundinsidan som har anstiftat till detta brott, och har utvidgat anklagelsepunkterna till att inkludera dessa.

En verklig möjlighet är att personer i Sudan inte vill att fallet ska gå till domstol, utan är rädda om sitt rykte och därför kan tänkas stå bakom dessa påtryckningar.

– Jag kan inte spekulera i det, säger Alex Schneiter. Men liksom allt annat är situationen mer komplex – så snart du har ett företag i västvärlden och en pågående utredning så uppstår frågeställningar.

Den vanliga gången är att juristteam, inklusive i Lundinmålet, anlitar andra juristfirmor, utredare och experter för att bygga upp sitt case – särskilt när det handlar om informationsinhämtning på olika platser i världen. Alex Schneiter menar att det inte kan ha varit någon som jobbat för dem som har gjort något otillåtet.

– Nej. Självklart sysslar vi inte med det juridiska fallet på daglig basis. Vi har ett juristteam och alla har hög integritet. När vi anlitar personer så måste de skriva avtal kring policys och rutiner om hur vi bedriver vår verksamhet, så jag har svårt att tro det.

Ian Lundin inflikar:

– Vi visste inte vilka dessa personer var förrän efter slutdelgivningen. Dessutom fanns det krav om sekretess som lyftes nyligen. Så det fanns ingen möjlighet att vårt folk skulle ha vetat det.

Ian Lundin menar att det finns ytterligare krafter i spel, som kan tänkas ha påverkat vittnen.

– Det är ingen hemlighet att det har gjorts försök att organisera dessa människor och de har blivit lovade saker. För mig är det en ganska klar bild, säger Ian Lundin.

När det inför rätten etablerats att folkrättsbrott har begåtts kommer åklagarens främsta argumentationslinje gentemot de misstänkta att vara att visa på det som inom svenskt rättsväsen kallas för likgiltighetsuppsåt (och som beskrevs närmare i Fokus i januari 2018). Åklagaren kommer att anföra att oljecheferna i juridisk mening ska ha varit ignoranta inför vad deras handlingar skulle få för konsekvenser.

Nyckelfrågan är hur tingsrättens nämndemän delar bilden av att Lundincheferna kan betraktas som medhjälpare till de övergrepp som begåtts av en sådan person som till exempel Attayib »Taitai« Gatluak. Till skillnad från i Attorps tidigare framgångsrika fall där det funnits videomaterial, är bevisningen i denna process främst baserad på muntliga utsagor och dokument, dessutom insamlade många år efter händelserna.

Det är det som Lundinsidan kommer använda i sitt försvar – att bevisläget är svårt. Dessutom tecknas den bild som man genomgående velat etablera: att bolaget gick in i regionen när läget var stabilt, men när striderna blossade upp drog man sig ur och inte någon gång såg man något som tydde på folkrättsbrott.

Det omfattande förundersökningsmaterialet vittnar samtidigt om att en snårig och komplex process väntar. Åklagaren har i sin begäran till tingsrätten gjort en uppskattning om att huvudförhandlingen i domstol bör pågå i 150 rättegångsdagar, vilket innebär att processen kommer att schemaläggas över cirka ett år.

Oavsett friande eller fällande domslut så kommer domen sannolikt att överklagas. Men vid en fällande dom skulle Ian Lundin och Alex Schneiter häktas i väntan på hovrättsförhandling. I sådant fall rör det sig om åtminstone två, tre månader mellan domslut i tingsrätt och en ny process i hovrätten.

2015 gav Ian Lundin uttryck för att han ville se en prövning i tingsrätten, bara för att rentvå namnet. När jag nu frågar Lundincheferna om de helst ser en process eller föredrar att åtalet läggs ner tycks man ha bytt åsikt i frågan.

– Ingen hoppas på rättegång, men jag hoppades att åklagaren genom förhören skulle inse att det inte fanns någon substans för misstankarna, säger Alex Schneiter. Om det inte räcker så är nästa steg att försöka klargöra detta i en rättegång.

Ian Lundin:

– I slutändan är det inte vårt beslut. Och vi kan inte förstå hur de kan fortsätta framåt med en rättegång baserat på vad de har i dag. Vi är väldigt trygga med att vi kan bevisa vår oskuld.

Men om åklagaren lägger ner åtalet kommer de för alltid – i allmänhetens ögon – betraktas som skyldiga, eftersom de inte friats i en rättegång. Ian Lundin tror att åklagaren kommer att gå vidare med åtal.

– När man lägger nio år på en förundersökning och satsar enorma mängder skattepengar – det är ju fler åklagare än under Palmeutredningen – så är det naturligtvis svårt för dem att lägga ner utredningen nu, säger han.

– Om det vore att man lägger ner utredningen och allmänheten ser det på ett sådant sätt, då är det upp till oss att fortsätta kommunicera och visa att misstankarna inte är korrekta, säger Schneiter.

– Folk säger att vi borde ha känt till riskerna, säger Ian Lundin. Men om man går tillbaka 22 år, hur vi hanterade situationen då vi gick in i Block 5A, så har vi vid flera tillfällen sagt att vi aldrig skulle ha gått in i ett område med en pågående konflikt. Faktum är att det då fanns ett fredsavtal, men att situationen senare förvärrades. Vi hanterade det bäst vi kunde. Jag ser inte vad vi skulle ha kunnat göra annorlunda.

Johan Brosché, freds- och konfliktforskare vid Uppsala universitet, har tillsammans med två andra forskare slagit fast i en debattartikel i Svenska Dagbladet redan 2016 att det avtalet som Ian Lundin refererar till inte slöts mellan konfliktens huvudparter. Det var inget fredsavtal och ledde inte heller till fred. Vad Ian Lundin kallar för fredsavtal slöts mellan parter som befinner sig på samma sida i konflikten, enligt Johan Brosché.

Ian Lundin, som huvudägare och en av de högste cheferna på plats i Sudan, har levt med Lundinmålet i åratal; redan innan han blev delgiven misstanke. Det är ett slags juridiskt limbo – misstänkt, men ändå inte prövad. Juridiskt sett oskyldig, men ändå inte.

– I allmänhetens ögon är man skyldig tills man bevisats vara oskydlig. Jag är fortfarande övertygad om att vi är oskyldiga, även om det är upp till rätten att avgöra, säger Ian Lundin. Jag tror fortfarande att folk ser vilket fint bolag vi har byggt. Vi har gjort klart att vi är oskyldiga, och att även om åklagaren går vidare med åtal så kommer vi att bevisa vår oskuld.

Läs mer:

Likgiltig inför lagen? (26 januari 2018)

Generationsskifte i Lundinsfären (12 september 2017)

Lundins – oljekungar i etikens gränsland (20 oktober 2011)

Lundinutredning lever vidare (26 september 2011)