Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kina blir gammalt innan det blir rikt

Snart är mer än var tredje kines över 60 år gammal. Det innebär att Kinas ekonomi aldrig kommer att överta den amerikanska som världens största.

Ettbarnspolitiken – som sedan 1979 har förhindrat cirka 400 miljoner födslar – har förvisso avvecklats gradvis för att 2015 överges helt. Sedan dess har tjänstemän och statliga medier uttryckt hopp om att en babyboom ska ställa den skeva befolkningspyramiden till rätta. Men utfallet har blivit det motsatta.

De 15,23 miljoner födslar som ägde rum i Kina under fjolåret var det lägsta antalet sedan landet plågades av en svältkatastrof 1961. Det var också två miljoner färre än 2017, och betydligt mindre än de 21–23 miljoner nya barn som myndigheterna hade hoppats på.

Som en konsekvens började Kina det nya året med att för första gången någonsin ha fler invånare över 60 år än under 15 år: en åldersgrupp som har minskat med 90 miljoner bara sedan 2010. Också arbetsstyrkan har minskat avsevärt. Antalet kineser i åldern 16–59 nådde sin topp på 941 miljoner år 2011. Vid årsskiftet var siffran 897 miljoner.

Myndigheterna är varse problemet. När Kinas nationella folkkongress höll sitt årliga sammanträde i början av mars, talades det mer än tidigare om välfärd. Premiärminister Li Keqiang lovade i sin årliga arbetsrapport ökade resurser till såväl barnomsorg som till äldrevård. Under mötet diskuterades även åtgärder som fler semesterdagar och bättre villkor för mödrar som vill återvända till arbetet.

För trots att varje kinesisk kvinna nu tillåts föda minst två barn, så finns flera anledningar till att majoriteten avstår. Dels deltar kinesiska kvinnor i dag i arbetslivet på ett helt annat vis än tidigare. Dels kallas kvinnor födda efter 1990 i Kina för »generation ensam«, då de ofta fokuserar mer på självförverkligande än på att bilda familj. Alltså samma trend som har setts också i västerländska samhällen i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Många unga kinesiska par har dessutom huvudvärk på grund av att de förväntas ta hand om sina föräldrar på ålderns höst. För två gifta makar utan syskon betyder det att fyra gamlingar ska tas hand om, med all den tid och de kostnader som det innebär. Då det samtidigt är dyrare än någonsin att uppfostra barn i Kina i dag, så går ekvationen inte ihop.

Mot denna bakgrund uppskattar Renmin University i Peking att antalet kineser äldre än 60 år kommer att uppgå till 479 miljoner 2050. Det vore i så fall mer än en fördubbling av dagens antal, och dessutom över en tredjedel av Kinas hela befolkning. Till samma år spås arbetsstyrkan ha sjunkit till blott 703 miljoner.

Förvisso äger samma utveckling redan rum i närliggande länder som Sydkorea och Taiwan. Det mest kända exemplet torde vara Japan, där en åldrande befolkning framhålls som en av orsakerna till »förlorade årtionden« av ekonomisk stagnation med början i mitten av 90-talet.

Dock riskerar samma slags demografiska problem att få långt allvarligare följder i Kina. För medan ovanstående nationer är höginkomstländer med utvecklat välfärdssystem och lättillgänglig sjukvård, så förblir Kina ett medelinkomstland där det är dyrt att bli gammal. Och allt tyder på att Kina kommer att bli gammalt innan det blir rikt.

All frenesi kring det »kinesiska ekonomiska undret« till trots, så återfinns Kina på plats 75 – mellan Kazakstan och Kuba – vad gäller BNP per capita enligt FN:s statistik 2017. Den ekonomiska produktionen per arbetstimme är relativt låg. De pengar som kinesiska familjer tvingas lägga på äldrevård hämmar också konsumtionen, då landets hushåll fortsatt utgör bland de flitigaste spararna i världen. Detta samtidigt som man har kommit till en punkt i utvecklingen då ekonomin måste ställa om från statliga investeringar till just konsumtion för att säkerställa fortsatt tillväxt.

Visserligen har ett pensionssystem varit under utveckling sedan 90-talet. Ambitionen är ett slags nationell garantipension. Men dess utformning är rörig, och geografiska skillnader vad gäller implementering eller ersättning stora. Medan pensionärer i storstäder som Peking och Shanghai kan kvittera ut över 5 000 kronor i månaden, får deras likar i mindre byar på landsbygden nöja sig med en dryg hundralapp. Eller ingenting alls, i de många delar av landet där pensionssystemet lider av så stora underskott att utbetalningarna har skjutits upp.

En undersökning av Shebao51 (som tillhandahåller information om välfärdstjänster i Kina) gav under fjolåret vid handen att bara 27 procent av landets företag betalar in vad de ska till pensionssystemet. I många fall står cheferna vid de statliga företagen högre i partihierarkin än de tjänstemän som ska samla in avgifterna, vilket i ett system som det kinesiska gör det lätt för många bolag att slingra sig.

Men den åldrande befolkningen utgör redan en växande utgift, vare sig partitjänstemännen vill eller inte. Enligt en studie av sociologerna Wang Feng och Yong Cai – som i februari publicerades i New York Times – har den kinesiska statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner ökat från 6,3 procent av BNP år 2007 till 11,6 procent 2016. Det är en snabbare tillväxt än själva militärbudgeten. Till år 2050 beräknas utgifterna enligt samma studie ligga på 23 procent av BNP.

Kina har ett visst utrymme att höja pensionsåldern, som i dag är 55 år för kvinnor och 60 år för män. Lyckas man klättra på produktionsstegen går det givetvis även att öka den ekonomiska produktiviteten, en krympande arbetsstyrka till trots. Inom propagandan har såväl budskap som ton ändrats radikalt, då signalpolitik alltid har spelat en stor roll för befolkningens beteende.

Tidigare officiella narrativ om att senare födslar är bra för en kvinnas hälsa, har nu övergått till att graviditet i högskoleålder underlättar framtida anställningsmöjligheter. Reklamannonser för »smärtfri abort« har ersatts med dito för »smärtfri födsel«. Öknamn som »överblivna kvinnor« på  kvinnor som har förblivit ogifta efter en viss ålder har införts och spridits av medier och politiker.

Den tidigare så mäktiga och fruktade nationella kommissionen för hälsa och familjeplanering – som ligger bakom otaliga påtvingade aborter – har nu fått byta syssla. Många av omkring en halv miljon tjänstemän som kommissionen anställde för ett decennium sedan, har nu i uppgift att knacka dörr för att övertyga gifta par att skaffa fler barn. Andra har börjat jobba inom äldrevården.

De fortsatt låga födelsetalen visar dock att gemene kines inte längre är lika mottaglig för propaganda som folk var på Mao Zedongs tid. Det talas därför om experiment med morötter som skattelättnader eller bostadsförmåner för par med fler än ett barn.

Många fruktar även piskor, då kommunistpartiet aldrig tidigare tvekat att diktera vad som ska ske i befolkningens sovrum. Rädsla finns för att en slags födelsekvot ska införas. Särskilt som partitidningen Folkets Dagblad i somras lät förstå att barnafödande inte bara är en familjär angelägenhet, utan något som angår hela nationens välstånd.

Enligt FN kommer Kinas befolkning att börja minska år 2030, och sjunka till 1,3 miljarder år 2050. Den statliga kinesiska tankesmedjan Cass varnade dock nyligen för att folkmängden kommer att börja sjunka redan 2027. I vilket fall som helst kommer det år 2050 »bara« att finnas hälften så många amerikaner som kineser, i stället för dagens ratio på en mot fyra. FN beräknar nämligen att USA:s befolkning kommer att öka stadigt och år 2050 ligga på cirka en halv miljard.

Varningarna har funnits där länge. Redan 2007 skrev demografen Yi Fuxian en bok om ettbarnspolitikens framtida konsekvenser. Den förbjöds i Kina, och Yi hotades med arrestering om han återvände hem från University of Wisconsin-Madison där han forskar än i dag. 2016 sade Yi att det är »omöjligt« för Kinas ekonomi att passera den amerikanska i storlek, på grund av landets åldrande befolkning. Samma år raderades hans konto på Kinas största mikroblogg och en handfull andra inhemska plattformar.

Kan förhållandena rent av ligga bakom den aggressiva utrikespolitik som Kina har fört de senaste åren? I sin bok »Everything under the heavens« (2017) menar författaren Howard French att president Xi Jinping – för att uppnå sin vision om den kinesiska nationens återfödelse – har bestämt sig för att Kina måste expandera territorium och global politisk makt innan möjligheten »inom 10 år, eller som allra högst 20 år« försvinner helt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera