Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Varför är det så svårt att älska EU?

Visst förstår Mikael Timm att det finns saker med EU som både är bra och viktiga för honom som medborgare. Men den lilla kunskapen gör ingen demokrati.

Jag skäms för att jag skäms vilket är dumt. Om jag nu ska skämmas borde det vara för att jag gjort något fult och stort. Men jag skäms för min brist på entusiasm.

Det var en afton i maj. Théâtre de l’Europe i Paris bjöd in till en kväll på temat »Vad betyder det att vara europé i dag?«. Det står inte på inbjudan men är underförstått en hyllning av Europatanken och ett försök att väcka entusiasm för valen till det europeiska parlamentet.

Evenemanget äger rum i Paris utkanter. Några hundra meter bort, när man passerat under motorvägen, börjar förorten. Jag läser kartan fel och hamnar utanför Paris stadsgräns. På en bar frågar jag efter teatern. De första två jag talar med låtsas att de inte förstår frågan, de tittar på mig som om jag kommer från en annan planet. Men barägaren vet:

»En teater  … Det måste vara där borta, på andra sidan.«

Männen tittar förvånade på honom, överraskade av hans kunskap om livet på den andra sidan. På deras sida anordnas inga hyllningar till Europa. Jag går tillbaka några hundra meter till den rätta sidan. Där Europa börjar.

Men entusiasmen vill inte infinna sig. Inte ens denna kväll när Europas mest omtalade regissör, Ivo van Hove, bett framstående skådespelare att läsa texter av Victor Hugo, Konrad Adenauer och de flesta däremellan. President Mitterrand, Churchill hörs i filmade inslag. Skådespelare som Lars Eidinger, Valeria Bruni Tedeschi och gruppen från van Hoves egen teater, International theater Amsterdam, kan naturligtvis inte misslyckas, ens med de tråkigaste texter.

Men tråkigt är det. Och jag blir alltmer tveksam till om jag ska rösta.

Kvällen på den Europeiska teatern var inte mitt sista försök att få upp någon slags entusiasm för valet. Som alla andra svenskar är jag uppväxt med tanken på att myndigheterna är goda. Ber överheten en om att rösta bör man göra det. Hemkommen ser jag »folkbildande« tv-program avsedda att öka valdeltagandet. Programmen utgår från att EU är den bästa av organisationer. För en gångs skull uppfylls inga krav på saklighet och objektivitet. Presentatören låter som om hen talade till en förskoleklass: vänligt auktoritär. Men utgångspunkten är falsk. Europaparlamentet kan inte liknas vid ett vanligt parlament. EU-kommissionen är ingen regering som kan avsättas av parlamentet. Alla som sett en nyhetsrapport om EU när det inte är val, vet att över alltsammans svävar Ministerrådet vars medlemmar uppför sig som gudarna i Olympen. De är småsinta, lättretliga, sura; bundna till familjefejder som aldrig tar slut. Det är intressant – men det är inte demokrati.

Jag kan acceptera den välmenande naiviteten hos dem som tycker att det är viktigt att rösta men inte det underliggande förakt som skiner igenom. Vi potentiella röstskolkare framställs som så korkade att vi inte förstår att EU är viktigt.

Jag tror det är tvärtom. De flesta röstskolkare vet att EU ger unga möjlighet att studera utomlands. De vet att EU ger de naturälskande svenskarna chansen till en bra internationell miljöpolitik. De vet att EU ger bortglömda kommuner chans att ordna en teaterfestival eller rusta upp ett museum. De vet att bönder kan få bidrag.

Men inget av detta har med EU-parlamentet att göra.

Efter att ha hört alla uppmaningar till att rösta börjar jag misstänka att det är partigängarna som behöver folkbildas, inte röstskolkarna. Det handlar om historia. EU är inget vi bör stödja för att vi vill ha ett europeiskt parlament. EU är en överlevnadsstrategi, en historisk nödvändighet.

Inför den svenska folkomröstningen om medlemskap 1993 intervjuade jag en dansk historiker som så länge mikrofonen var på talade om demokrati men när bandspelaren var avstängd sa han:

– Egentligen handlar allt om att stoppa Tyskland. Vi i Danmark vet vad krig är. Därför är vi för EU. Men vet ni svenskar vad krig är?

Och så tittade han menande på mig och slog ut med handen och visade på det vackra slottet vi satt i. Visst var detta värt en och annan kompromiss?

Fredstanken är riktig och viktig. Men den har föga med Europaparlamentet att göra.

Ja, mer än så. Den som tror på demokratin har anledning att vara skeptisk till EU-valet. För att demokratin ska fungera behöver väljarna kunskap. Vilken idiot som helst kan ha en åsikt om vad som helst (kolla nätet). Kunskaper är däremot svårare att skaffa sig.

När jag är okunnig avstår jag från att rösta. Det gäller i båtklubben och i EU. Så jag vägrar skämmas för att jag inte röstade i valet till EU-parlament. Jag kan till och med tycka att de som kopplar Europatanken till parlamentet borde skämmas. De driver en närmast Orwellsk nyskrivning av historien. EU kom till för att krigets överlevare visste att bästa sättet att stoppa fascism och nazism är låg arbetslöshet och trygghet. Direktval till parlamentet infördes 1979 då militära konflikter i Europa föreföll avlägsna.

Men vad gäller EU-valen tycks all logik upphöra. Entusiasm är viktigare än historiska kunskaper. Till och med de partier som i princip är emot EU deltar i valet. Kanske är det smartare än det verkar. EU-parlamentet tar hand om politiker som misslyckas hemma. Moderaten Gunnar Hökmark skickades till parlamentet när han förlorat makten i partiet. En centerpartist som skrivit ett vansinnigt idéprogram för sitt parti förflyttades till Strasbourg så partiledningen slapp fler katastrofutryckningar.

Skönt för de inblandade – men behöver vi verkligen ett parlament för att ordna detta? Kan inte bara varje parti få ett antal platser på ett avlägset vilohem dit de kan sända havererade pampar?

Nej, jag vill inte bli politikerföraktare. Det klarar de själva. Men tanken på ett enat Europa är större än politikerna i Europaparlamentet. På teatern i Paris läste skådespelarna texter som skissade ett framtida Europa. Och visst. Victor Hugos entusiasm för ett enat Europa, Goethes reseanteckningar, historikern Timothy Garton Ash och alla de andra är välformulerade och kloka. Men inte ens när Marine le Pen och Boris Johnson citeras för att påminna om »the dark side« tänds någon kämpaglöd. Det är lätt att älska europeisk kultur, men EU-parlamentet …

Nej, den som vill stärka Europatanken bör göra något annat än att rösta. Kanske lära sig ett europeiskt språk förutom engelska. Kanske se en portugisisk film, läsa en rumänsk essäist, se en utställning om Bauhausskolan, se en belgisk dansföreställning, läsa grekisk historia?

Den som gör något av detta kommer snart att upptäcka att det inte finns någon »europeisk« film, romankonst eller arkitektur. Det finns ett kulturernas överflöd, en rikedom som motsäger sig själv. Milan Kundera hävdar i essäsamlingen »Romankonsten« att romanen till sin själ är europeisk. Hans ideal är pikareskromanens nyfikenhet, motsägelser och frihet. Han ser den perfekta romanen som en upptäcktsresa.

Det kan förefalla oklart men hellre denna oklarhet än EU-valets småaktighet. Hellre stipendier, fria föreläsningar på universiteten, stöd till översättningar av klassiker, stöd till nya filmer och galna dansprojekt än EU-val.

I den antika myten förklär sig Zeus till en tjur och lurar Europa att sätta sig på hans rygg varpå Zeus sätter av i galopp mot Kreta där Europa blir hemmafru. Jag misstänker att Zeus numera förklätt sig till EU-parlamentariker och fixat traktamente i Strasbourg.

Så även om experter nästa vecka talar bekymrat om det låga röstdeltagandet är jag en stolt röstskolkare. Europatanken är större än rösträknandet.

Läs också Veckans Fokus: Motsägelsefulla Macron

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera