»Barnet« minns en förlorad barndom

Det är något visst med en sonettkrans. I fast stompatakt dansar den fram över sidorna i lika långa fraser. En exakt förväntad promenad mot varje slutrim, men ändå – i bästa fall – full av överraskande bilder och piruetter.
Olivia Bergdahl kastar oss i sin sonettkrans ”Barnet” rakt in i barndomens verklighet med den första versen: ”det finns en första plats som inte går att nå”. Barndomen är ju sådan att så fort man börjar tänka på den som en barndom, så har man också lämnat den. Utifrån går den aldrig att nå. Kvar finns bara brottsstycken av minnen, bilder, ord som uttalats.
”Barnet” målar upp sådana bilder som lyfta ur en gryta på måfå. Här finns en mor, en far, en syster och ett val. Det är tryggt, men kanske fattigt. Där finns älven. Barnen är ”ännu små kärl med hela framtiden i”. Samma framtid pressar på med en känsla av att ”man kan drunkna inuti”.
Det här är en diktsamling där barndomen utgör på samma gång motiv och tema, där uppväxten blir rörelsen framåt, diktsvitens utveckling från första dikten till den sista. Till och med språket tar färg av barndomen, upprepar sig, väljer det enkla framför det varierade.

Här finns några snygga övergångar, som när ett barns drömmar om ett liv som ”publiceras i the times, die zeit, le figaro” går över i nästa dikt som handlar om samma tidningars skriverier om branden på Backaplan, där ett barn från gården försvann. Men efter några sidor känns varje dikt som på måfå upplockad ur den ratatouille som är hjärnans minnen. Bilderna från en trygg, men fattig uppväxt i familjen hittar inte så lätt sin plats mellan Backabranden och beväpnade gäng i Angered och Biskopsgården. Bilderna var för sig är för aparta för att skapa en meningsfull helhet, brottstycken, plockade ur en låda märkt ’barndom’.

Sonetten är som bekant ett ganska hårt hållet versmått, där fjorton rimmade verser, i fasta rimmönster, bildar en dikt. Sonettkransen består av fjorton sådana sonetter, där den sista raden bildar första raden i påföljande dikt. Dessa första rader bildar slutligen en femtonde sonett, mästarsonetten.
Språnget är långt från poetry slam-scenens muntligt rytmiska uppläsningar, där Olivia Bergdahl fick sitt genombrott när hon blev svensk mästare 2007, till sonetten. Jag läser länge med känslan att Bergdahl har valt en onödigt sträng och stram form för att säga något om barndomens enkelhet och om den frihet som ett barn alltid tar sig. Det känns som att den uttrycksvilja som hon rymmer inte kan pressas in på dessa blott tvåhundra rader.

Men mästarsonetten är – som sig bör – närmast mästerlig. I ett enda steg över sidan öppnar den upp för ett veritabelt crescendo av vår tids stora, ännu oläkta ångestvrål när barnet i diktsviten plötsligt blir ett helt annat än diktarjaget själv.

"Barnet" är utgiven på Ordfront förlag