Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Kravet som ger fler barn en adhd-diagnos

I kommuner där adhd-diagnos är krav för att ge skolor särskilt stöd nydiagnostiseras en högre andel barn med adhd-diagnos. Men huvudmän som kräver diagnos för att ge särskilt stöd bryter mot skollagen.

I Sverige är de geografiska skillnaderna i förskrivningen av adhd-läkemedel till barn och unga stora. I vissa delar av landet kan tio procent av pojkarna mellan 10 och 17 år få adhd-läkemedel, medan det i andra delar är färre än tre procent. I Gävleborgs län är förskrivningen hög; 8,6 procent av pojkarna och 4,7 procent av flickorna hade minst ett uttag av adhd-läkemedel, medan motsvarande siffror i Jönköpings län var 3,6 procent för pojkarna och 1,2 procent för flickorna. I vissa kommuner i Gävleborgs, Stockholms och Västerbottens län låg förskrivningen till pojkar på 13 procent, men så lågt som på två procent i kommuner i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

Olika socioekonomiska faktorer eller ärftlighet räcker inte för att förklara dessa skillnader; i regioner med hög förskrivning får barn, oavsett exempelvis föräldrarnas inkomstnivå, mer adhd-läkemedel.

Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen undersökt andra orsaker bakom de geografiska skillnaderna.

I en rapport, som presenterades tidigare i sommar, visade det sig att kommuner där man krävde diagnos för att bevilja särskilt stöd i skolorna också hade en högre andel barn som nydiagnostiserades med adhd. Detta trots att kommuner (och även friskolor)  enligt skollagen har en skyldighet att ge elever extra stöd om behovet finns. För att få stöd ska det alltså inte krävas att eleven har en diagnos; stödet ska i stället bestämmas utifrån den enskilde elevens behov. Det förekommer rentav att en elev måste ha två diagnoser för att kommunen ska skjuta resurser till skolan. I de kommuner där krav fanns på diagnos för att få särskilt stöd blir barn också tidigare diagnostiserade och insatta på läkemedel.

Men om rektor eller kommun villkorar särskilt stöd med diagnos bryter de mot skollagen. Krav på diagnos och krav på rätt stöd ska inte sammanblandas. betonar Emelie Högberg, undervisningsråd, Skolverket. Ändå är det vanligt att föräldrar ringer Skolverket och undrar när deras barn egentligen har rätt till stöd.

– Om man bedömer att en elev inte kommer att klara att få godkända betyg, då ska man utreda och vid behov sätta till stöd. Och en elev kan förstås behöva särskilt stöd utan att för den skull ha en diagnos. Eleven kan ha olika typer av läs-och skrivsvårigheter eller ha svårt med koncentration på grund av själva skolmiljön.

Barn som har problem med att klara skolgången ska få extra anpassning. Om det också krävs särskilt stöd, som exempelvis undervisning i mindre grupp eller hjälp av speciallärare, ska de enligt skollagen få det, oavsett om de har diagnos eller ej.

 Det är skolans rektor som i enskilda fall beslutar om särskilt stöd, men kommunen är huvudman och beviljar resurser (för fristående skolor är en styrelse huvudman). Och det är till respektive kommun man vänder sig om man har klagomål på beviljande av särskilt stöd.

Vanligtvis sätter elevhälsan inte själv diagnos, utan remitterar till en utredning vid Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). En lärare som ser att en elev har svårigheter kontaktar i regel elevhälsan, som i sin tur vid behov kan kontakta BUP. Elevhälsoteam utreder inte eleven, däremot kan skolläkare följa upp en läkemedelsbehandling som påbörjats inom BUP.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har i en rapport tidigare konstaterat att skolorna ibland driver på för att ett barn ska utredas för adhd, eller- om barnet redan har en diagnos- ska medicineras. Under elevhälsomöten, där kurator, psykolog, speciallärare, lärare, rektor och föräldrar i regel deltar är det enligt Eva Hjörne, docent i specialpedagogik och en av forskarna bakom rapporten, vanligt att skolans representanter säger att ett barn har adhd, innan barnet ens har fått en diagnos. På så sätt, menar Hjörne och kollegan Roger Säljö, omvandlas ofta diffusa problem till en definitiv form av avvikelse (i boken Störningen; adhd, pillren och det stressade samhället från 2019 refererar författaren Katarina Bjärvall också bland annat till denna forskning).

Men Peter Salmi, som står bakom rapporten, vill inte uttala sig värderande om huruvida vissa kommuners krav på diagnos som stöd i sig är diagnosdrivande.

– Visst kan det vara så att skolorna får resurser först när de uppvisar att en elev har en diagnos. Men om eleverna får diagnos av fel orsaker vet man ju ingenting om, säger han.

Förskrivningen av adhd-läkemedel till barn har ökat i Sverige det senaste decenniet. Förra året hade 5,8 procent av pojkarna och 2,8 procent av flickorna i åldrarna 10-17 år minst ett läkemedelsuttag av adhd-medicin. För 13 år sedan var motsvarande andel 1,3 respektive 0,3 procent.  Den ökade förskrivningen kan enligt Peter Salmi bero på en större medvetenhet om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Sen kan man lägga in aspekten som att den som hade en mildare adhd tidigare klarade sig bättre än nu, när kraven höjts på teoretisk kunskap i skolan och samhället.

Jämfört med andra länder ligger förskrivningen av adhd-läkemedel till barn och unga i Sverige högre än i exempelvis Danmark, Norge och Finland. Men lägre än i USA- där vårdcentralernas allmänläkare får förskriva centralstimulerande adhd-läkemedel, till skillnad från i Sverige, där endast psykiatriker, rättspsykiatriker och neurologer får har förskrivningsrätt för dessa medel.

Enligt tidigare studier från Socialstyrelsen kan svag ekonomi öka risken för att barn ska få adhd-diagnos.

En läkare i Georgia, Michael Andersen, har tidigare berättat i New York Times att han diagnosticerat fattiga barn med adhd och ger dem centralstimulerande medel-för att de ska ha en chans i skolan. Så mycket annat val finns inte, resonerade han, och finns inte resurser att ändra på barnens skolmiljö, får man ändra på barnet.

Förskrivningen av adhd-läkemedel i Sverige är högre i socioekonomiskt svaga områden, bekräftar Peter Salmi, men det var alltså inget som kunde förklara de stora geografiska skillnaderna.

Vårdens tillgänglighet har enligt rapporten också betydelse för förskrivningen av adhd-läkemedel i landet.

I de kommuner där barnen behövde söka sig utanför den egna sjukvårdsregionen för att få diagnos, kanske på grund av långa väntetider i den egna regionen- var förskrivningen av adhd-läkemedel också lägre.

För att minska de geografiska skillnaderna i landet när det gäller förskrivning av adhd-läkemedel och göra vården mer jämlik, ska Socialstyrelsen ta fram nationella riktlinjer för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera