Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Jon Åsberg: Tyska storföretag lånar till minusränta i upp-å-nervända världen

Plötsligt fick bankerna betala för att förvara pengar hos centralbanken, i stället för att få betalt. Bättre alltså att låna ut överskottslikviditeten till någon som åtminstone inte kräver en slant för att ta emot den, skriver Jon Åsberg.

Räntan, sägs det ofta, är priset på pengar. Tänk dig att du och jag ska gå på bio och att jag befinner mig i en (»host, host  … högst tillfällig, jag försäkrar!«) likviditetssvacka. Du lånar mig en hundring till biljetten. Jag lovar att du får tillbaka 105 kronor om ett år. De fem extra kronorna, räntan, är priset  jag betalar för att kunna konsumera något i dag, som jag annars skulle ha varit tvungen att vänta på eller avstå från. Femman är samtidigt din ersättning för att strunta i popcorn och läsk vid kvällens föreställning. I gengäld kan du köpa super size när vi ses igen för vårt årliga biobesök hösten 2020.

Detta enkla exempel beskriver en av grundbultarna i vårt ekonomiska system. Historikern Yuval Noah Harari ägnar i sin fascinerande bok »Sapiens – en kort historik över mänskligheten« ett kapitel åt bank- och kreditväsendets framväxt. Han pekar rent av ut det som en nyckelfaktor bakom den sensationella ekonomisk tillväxten i världen de senaste 200 åren.

För den som ska köpa något som är dyrare än en biobiljett – en bostad eller en fabrik, exempelvis – blir det opraktiskt att uppsöka hundratals personer och låna några tusenlappar av var och en. Det är här bankerna kommer in. De samlar ihop pengar från människor och företag som har mer av varan än de för stunden behöver. Och lånar ut till andra som vill köpa något som kostar mer än deras kassa tillåter. Efter hand har andra samhällssektorer blivit oumbärliga delar i detta kretslopp. Stater lånar för att täcka budgetunderskott.

LÄS OCKSÅ: Jon Åsberg: Det ska vara bankchef

Pensionsbolag placerar hushållens långsiktiga sparande i stats-, företags- och bostadsobligationer. Genialt, eller hur?   

Absolut, men det finns ett aber. Maskineriet är konstruerat med utgångspunkten att pengar verkligen kostar något, det vill säga att räntan är positiv. Och det är den ju inte sedan februari 2015 när Riksbanken sänkte reporäntan under nollstrecket.  Då förändrades spelplanen.

Plötsligt fick bankerna betala för att förvara pengar hos centralbanken, i stället för att få betalt. Bättre alltså att låna ut överskottslikviditeten till någon som åtminstone inte kräver en slant för att ta emot den.

Efter det unika räntebeskedet har minusräntan trängt sig utanför banksystemet, och inte bara i Sverige. Den som lånar ut pengar till svenska staten i fem år genom att köpa statsobligationer, får sedan förra hösten (och periodvis även tidigare) betala för nöjet.

Tyska staten lyckades nyligen med konststycket att få betalt för att låna på trettio år, till 2049. Till och med några av de största tyska företagen lånar till minusränta.

Upp-å-nervända världen, tycker kanske du och skakar på huvudet. Anas till och med ett flin där i mungipan? Är det tanken på att banken ska betala dig för bolånet som hägrar? Nä, glöm det. Kommer inte att hända. Vad som däremot kommer att hända om minusräntorna består är att ditt pensionskapital gröps ur. Skrattar du fortfarande?

LÄS OCKSÅ: Jon Åsberg: Lärarnas sommarlov är alldeles för långt

Bolagen som förvaltar våra pensioner – Skandia, AMF, SPP, Länsförsäkringar, Folksam med flera – investerar som nämnts en rätt stor del av sparpengarna i obligationer. Om de i dag köper en femåring av Riksgäldskontoret får de betala ungefär -0,5 procent i ränta. Men det stannar inte där. Inflationen är runt 1,5 procent, så realräntan (räntan minus inflationen) är -2 procent.  Varje hundralapp de köper obligationer för i dag är därmed värd 90 kronor om fem år (i dagens penningvärde). Översatt till bioexemplet i början innebär det att jag lånar 100 kronor av dig i dag. Om ett år får du 99:50 av mig, samtidigt som priset på biobiljetter har stigit till 101:50.

Perioder med negativ realränta är långt ifrån normen, men inte heller så ovanliga som man kunde tro. Enligt Investor Chronicle har realräntan på brittiska statsobligationer varit negativ under drygt 60 av de senaste 324 åren, oftast under krigstider. I Sverige har vi haft fem perioder med negativ realränta sedan 1923, flertalet bara något eller ett par år. Men mellan 1970 och 1984 var realräntan negativ då inflationen var hög och den nominella räntan hölls nere med kreditregleringar.

Den gången ledde ränteläget plus avregleringar så småningom till kredit-expansion och en fastighetsbubbla som briserade med en djup finanskris som följd.

Så behöver det inte bli den här gången. Men en annan möjlighet, nästan lika oskön, är åratal av låga räntor som urholkar sparkapitalet; inte genom en smäll, utan gradvis genom erosion. Känns ju inte heller så lockande.

Efter oss, syndafloden.

Läs alla Jon Åsbergs krönikor här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera