Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Mats Holm: En »jagsvag« individ styr hela utredningen om sig själv

Ibland triumferar den bräcklige.

I bioaktuella filmen »Quick« upprörs en av dem som tvivlar på att åklagaren Christer van der Kwast, advokaten Claes Borgström och psykologen Sven-Åke Christianson är på rätt spår. Christianson är, inspirerad av tankegångar från en annan psykolog, besatt av att hetsa Thomas Quick att – med hjälp av en påstådd teknik för att framkalla  bortträngda minnen – erkänna mord efter mord som han inte har begått. Christianson vet att hans karriär skulle må utmärkt av att hitta en seriemördare i Sverige, och av det spektakulära att sådana inte bara finns i USA utan också här.

»Så snart jag började hitta på minnen fick jag respons«, berättar Quick för reportern Hannes Råstam, i en närmast övertydlig beskrivning av den jagsvages övertygelse att bara genom att äntligen bli sedd, oavsett anledning, kan jaget stärkas.

»Quick« är ingen helgjuten film. Inledningens många tempohöga sekvenser av split-screens, ljudeffekter och rubrikmontage etablerar ett orytmiskt berättarspråk. Scenerna från Råstams arbetsplats, Uppdrag granskning, sneglar på »Alla presidentens män« och Washington Posts magi och missar nog att på en svensk tv-redaktion härskar en långsammare gångart. Avgörande informationer utbyts i verkligheten oftare i icke-ergonomisk sittställning i slitna snurrstolar än på spänstiga steg i fascinerande korridorer.

På något sätt blir det ändå rätt. Historien etsar sig fast. Quick (som Sture Bergwall kallade sig under en tid i sitt vuxna liv) i David Denciks mästerliga tolkning, och Råstam, spelad av Jonas Karlsson, driver spelet framåt i en hypnotisk dans där den jagsvage Quick för.

David Dencik och Jonas Karlsson vid pressträffen för den verklighetsbaserade filmen om fallet Thomas Quick.

»Quick« blir inte bara en historia om en enstaka, jagsvag stackars sate. Utan en skildring av jagsvaghetens totala triumf. En själslig defekt som knäcker ett rättssamhälle som varken orkar, törs eller ens vill stå upp för sina värden när det bränner, när modenyckerna pockar på. Alla vill vara på sidan som råkar vara i ropet. Den offentlige försvararen vill inte så mycket som yppa ett skeptiskt ord om teorierna om de bortträngda minnenas obefläckade äkthet. Aldrig att försvararen skulle överväga att säga till sin klient, att det han gång på gång vallas ute i skogarna för att luras att minnas kommer att leda till att han hamnar i fängelse resten av livet. Åklagaren förfalskar bevisning för att, under ett ögonblick, bli solen i nyhetsbruset. Den forskningsinriktade psykologen sviker allt han har lärt sig hos sin amerikanske läromästare (prisbelönt) och blir dramats allra ondaste geni. De två psykologer som har framfört teorin, och tror på den på riktigt, är de enda som med förundran och en tillstymmelse till skepsis betraktar vad som händer.

För den med svag självkänsla är föraktet för och hatet mot de gamla sanningarna centralt. Det brukar sägas att det speglar den jagsvages självhat. När nästa trend dyker upp brukar det smälla högt att vara den mest renläriga anhängaren. I dag är det i svensk offentlighet särskilt tacksamt att kasta sig över och håna den psykodynamiska teorin om bortträngda minnen. Den var som den var, är som den är, en teori. Det stora misstaget var den bisarra idén att låta den bli avgörande bevisning i en mordrättegång. Bara i ett jagsvagt samhälle kan sådant hända.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera