Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Så växer antisemitismen inom både vänstern och högern

Nya tider, men samma hat skriver Mats Holm med Krakows judiska kvarter som utgångspunkt.

»Ingen aning«, sa parkeringsvakten.

Vilka ansiktena på väggmålningen på den slitna tegelhusgaveln föreställde verkade heller inte intressera honom. Han lommade in i sin vaktkur och satte sig, plitade ner några ord på en lapp.

– Googla det, sa han.

»Mural Dajvor Kazimierz« hade han skrivit. Vi betraktade den märkvärdiga målningen igen, en brokig svart-vit modernistisk skapelse som bestod av flera bilder: ett pekfinger styckat i tre delar, en omsorgsfullt tillsluten glasburk med blommor i, en häst, två lejon, en orm; ortsnamnen Haifa och Krakow samt ett budskap på jiddisch. Men det som fångade blicken var en allvarlig, välklädd man i en mytiskt stjärnupplyst vinterskog med eldsprutande vulkaner i fonden och i handen en liten flaska ur vilken en låga flammade. Ännu mer magnifik var en kvinna, avbildad såväl framifrån som i höger och vänsterprofil och vars långa böljande hår rann ut över den slitna fasaden.

Huset var fallfärdigt, men om man bortsåg från en parkerad Tesla intill en Skoda framför gaveln förde väggmålningen tankarna till en stolt svunnen tid. Men bara en kort stund.

Vakten gjorde en gest med vänstertummen:  Stick härifrån nu!

Krakows husfasader och gator är fyllda av konstverk. En del illegala, andra beställda. Den här målningen, i art noveau-stil, var skapad 2014 av den israeliska street-artgruppen Broken Finghaz, för att hedra minnet av den judiska familjen Bosak som byggde huset på 1500-talet och bodde här i generationer fram till 1941.

Stadsdelen Kazimierz var under århundraden centrum för judiskt liv i Krakow, som var huvudort i den del av Europa som under långa tider gick under namnet Galizien och bestod av sydöstra Polen och västra Ukraina. I inget annat område i världen fanns en så stor judisk befolkning. Uppskattningsvis tre miljoner judar bodde i Polen 1933, och utgjorde då en tiondel av landets befolkning. Tolv år senare hade nazisterna mördat nästan alla. De flesta i dag välkända förintelseläger låg i polska orter. Av den stora polsk-judiska befolkningen fanns 1945 endast 380 000 kvar. Sedan dess har antalet judar fortsatt att minska. Enligt det brittiska institutet Jewish policy research bor nu 4 500 judar i Polen, eller 0,012 procent av landets befolkning.

Hedersvägg. Muralmålningen i stadsdelen Kazimierz i Krakow är gjord av israeliska gatukonstnärer för att hedra den judiska familj som bodde där fram till förintelsen. FOTO: Kristoffer Törnmalm

Om väggmålningen påminde om den försvunna epoken så påminner dagliga nyhetshändelser om att det hat som utplånade den har återvänt eller kanske aldrig ens försvann. I Warszawa överfölls i mitten av september två unga män, Barak och Yotam Kashpizky, som stod och pratade hebreiska. »Fuck Israel!« skrek förövaren och vanställde Yotams ansikte medan han ropade: »Befria Gaza!« Många var vittnen till händelsen, men ingen ingrep. »Historien upprepar sig i Polen, när polacker står och tittar på medan folk som ›inte är från vår nation‹ slår judar medvetslösa«, skrev Barak Kashpizky på Facebook.

»Polen har i mindre utsträckning än många andra länder gjort upp med sitt antisemitiska förflutna«, skrev den amerikanska historiken Gabrielle Okun i tidskriften Libertarianism vintras. Förintelsen har i Polen behandlats som landets fula hemlighet. Förintelsen bör helst döljas, tolkar hon sina intryck efter ett antal polska besök. I alla fall snyggas till. Hur ska man annars förstå det som pågår?

I Majdanek ser Okun ett stort nybyggt snyggt bostadsområde (med glittrande julgranar) fem meter från fönstret till en gaskammare.  I Tarnow ett lyxkvarter som växer fram över en massgrav med judiska barn som mördades av nazister. Upplevelsen av Auschwitz överskuggas av det rikliga utbudet av möjligheter att leva ett gott liv mellan guideturerna. Antingen det nu sker på ett elegant kafé vid infarten till lägret, i souvenirbutikerna eller att tillbringa natten på ett lyxhotell intill gaskammaren.  Polen försöker bokstavligen skyffla undan sitt förflutna, skriver Okun. Allra mest sin egen skuld i förintelsen.

Att inget land led mer än Polen under andra världskriget är välkänt. Landet förlorade 18 procent av sin befolkning. Storbritannien miste 0,9 procent och Sovjetunionen 11,2 procent. I Polen fanns ett starkare och bättre organiserat motstånd mot nazisterna än någon annanstans och ingen medlöparregering som i Norge och Frankrike. Många polacker är överens med den sittande konservativa regeringen om att omvärlden inte uppmärksammar detta tillräckligt; att man i stället tycks vara besatt av berättelser om polska nazimedlöpare och av att stämpla ett helt folk som antisemiter. Sådana känslor låg bakom den »förintelselag« som den polska regeringen införde vintern 2018. Lagen förbjuder användandet av uttryck som »polska dödsläger« om Nazitysklands utrotningsläger på ockuperad polsk mark. Inte heller offentliga påståenden som tillskriver »den polska staten eller nationen« ansvar eller medansvar för brott som begicks av Nazi­tyskland är tillåtna. Undantagna från lagarna är konstnärliga verk och vetenskaplig forskning, dock inte journalistik. Polen utsattes för en internationell kritikstorm när beskedet om den nya lagen kom. Regeringskontrollerade medier beskrev reaktionerna som att krafter utifrån, »judar i synnerhet – vill hindra Polen från att berätta sanningen om sin egen historia«. Polens premiärminister Mateusz Morawiecki försvarade lagen med att det »fanns polska förövare, precis som det fanns judiska förövare, och ukrainska förövare; inte bara tyska förövare«.

Påståendet var förstås absurt. I boken »Antisemitism – here and now« (Scribe 2019) påpekar den amerikanska forskaren Deborah Lipstadt att den lilla skara judar som tvingades vara med i polisstyrkor i gettona för att undslippa en säker egen död eller att anhöriga mördades naturligtvis inte kan jämställas med vad tyskarnas och deras polska kollaboratörer gjorde i en helt annan omfattning. De massmördade av antisemitiska eller finansiella skäl. Lipstadt har sett hur den polska regeringens nya lag har väckt antisemitismen i landet. Efter att lagen infördes började antisemitiska slagord flöda. Inte bara på sociala medier utan också i tv och i tidningar som stöds av regeringen. Vad det rör sig om, skriver Lipstadt, är en form av »mjuk« förintelseförnekelse som blivit alltmer vanlig både från den politiska högern och vänstern.

Den lågintensiva antisemitismen är central i den högerpopulism som har vind i seglen i stora delar av världen. När Donald Trump kom till Polen i juli 2017 då »förintelselagen« diskuterades undvek han att nämna den med ett ord. I stället höll han ett nationalistiskt tal på Warszawas minnesplats över andra världskriget. Som första amerikanska president på decennier besökte han heller inte gettot i Warszawa.

I den vit-maktrörelse som utgör en självsäker och våldsam del av Trumps inhemska väljarbas är antisemitismen uttalad och aktiv vid varje spektakulär händelse. En sådan inträffade när vit-maktskaror dök upp för att skydda den rivningshotade statyn av sydstatsgeneralen Robert Lee sommaren 2017. Man kom med plakat med budskapen »Judar kommer inte att ersätta oss« och »Blod och jord«. Bland demonstrationsgrupperna den gången fanns också USA:s största nynazistiska rörelse, National socialist movement.

Det här kom inte som en chock, skriver Lipstadt.  Under valrörelsen 2016 hade vit-maktgruppen riktat in sig på judiska journalister som de trodde motsatte sig Trump. En konservativ skribent som skrivit att Trump hade problem med sina legioner av antisemitiska fans möttes av en sedvanlig mejlstorm och påståenden som att hon som jude förtjänade ugnen. Det blev början till en kampanj där cyberantisemiter skrev ((( ))) ekosymboler runt särskilt framstående judiska journalisters efternamn som sagt negativa saker om Trump. Lipstadts redogörelse av judiska journalister som fick utstå smäleken är tre sidor lång.

Medan oförblommerade nazistkopplingar kännetecknar extremhögerns antisemitism uppenbarar sig tankefiguren hos vänstern i skepnad av påstådd solidaritet med en av väst och Israel förtryckt arabvärld i allmänhet och palestinierna i synnerhet. Lipstadt beskriver hur en stor del av vänstern i väst efter millennieskiftet inte bara har haft svårt att ta avstånd från muslimsk terror: Man relativiserade terrordåden mot Charlie Hebdo, attentatet mot Jyllands-Posten och mordet på Theo van Gogh. Europeiska vänstersympatisörer har också marscherat på otaliga propalestinska demonstrationer där det skanderats »död åt judarna«, »skär halsen av judarna« och »Hamas Hamas – Juden ins gas«.

På Kings college i London stödde vänstergrupper propalestinska aktivister som avbröt en israelisk föreläsare med judehatiska slagord. Att föreläsaren var anhängare av en tvåstatslösning hjälpte inte. Labours partiledare Jeremy Corbyn har i Irans enda lagliga tv-kanal sagt »a good point« till en inringare som påstod att: »BBC är zionistiska lögnhalsar.« Labourledaren har också arbetat med den arabiske politiske aktivisten Dyab Abou Jahjah, som har hyllat 11 septemberattackerna och beskrivit »Förintelsekulten och judedyrkandet« som »Europas alternativa religion«. Corbyn är ingen enstaka avvikelse inom Labour, skriver Lipstadt. I april 2018 uppdagades att partiet hade nominerat  Sameh Habeeb, en känd publicist som spridit det antisemitiska budskapet att båda världskrigen planerades av grupper som följde »sionistiska diktat«. I samma veva avslöjades att Labours skuggkabinett också arbetade med sajter som var antisemitiska och kallade Hitler »en stor man« och hotade att döda dåvarande premiärminister Theresa May.

Antisemitismen inom vänstern och högern här och nu är mjuk och böjlig, skriver Deborah Lipstadt, och den är svårare att bemöta än hårdlinjeantisemitismen. Men den syftar till samma sak: attacker på judar, vilka sällan slutar innan hela det demokratiska samhället är krossat.

***

Antisemitiska uttryck

Blod och jord: »Blut und Boden« en tysk nazistisk term om att bara renrasiga (vilket judar inte ansågs vara) hade rätt att vara en del av nationen.

((( ))): Ekosymbolen började användas 2016 för att identifiera judiska reportrar som var negativa till USA:s president Donald Trump. Namnet sätts inom parenteserna och signalerar att personen är judisk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera