Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Laddad lördag – vad gör EU om det blir nej?

På lördag röstar underhuset om det nya Brexitförslaget. Det kommer att bli ett maktspel, som bara indirekt handlar om landets bästa.

Vad gör EU om det blir nej på lördag? Det är den frågan underhusets ledamöter måste ställa sig, oavsett vad de vill.

Situationen är rätt märklig. Storbritanniens premiärminister, näst drottningen den främsta representanten för riket, är i själva verket en underdog. Han slår ur underläge, trots att han är på toppen. Det märks inte minst på att måttstocken för vad som kan anses vara en framgång förändras, så snart Johnson lyckas med något.

För någon vecka sedan var den allmänna meningen att Boris Johnson aldrig skulle kunna få fram ett nytt avtal och att han antagligen inte ens ville ha ett. Han ville att Storbritannien skulle tvingas krascha ut ur EU, sades det.

Själv förklarade Johnson att han visst ville förhandla, men att det krävde att man satte hårt mot hårt. Det måste finnas en bortre gräns med hotet om en hård Brexit för att få EU:s uppmärksamhet.

Med någon vecka kvar till det datumet lyckas Boris Johnson ro hem ett nytt avtalsförslag. Inte ett avtalsförslag som varken har en gräns mellan Nordirland och Irland, eller mellan Nordirland och det huvudsakliga Storbritannien, men ändå en gräns mellan Storbritannien i sin helhet och EU. Ett sådant avtalsförslag är logiskt omöjligt. Men ett kompromissförslag, som faktiskt inte innehåller den mest anmärkningsvärda klausulen, den om ”nödlösningen” som i princip överlåter till EU att avgöra när Storbritannien kan lämna unionen. De centrala besluten ligger nu i den folkvalda församlingen i Nordirland, inte med byråkrater eller utländska statschefer som britter inte har någon makt över.

Det där är inte oviktigt även om det i sakfrågan, den om gränserna, förstås mest handlar om att göra saker luddiga och mjuka nog för att de ska kunna accepteras och hanteras politiskt. Röstar det nordirländska parlamentet längre fram nej till att skugga EU:s tullregler och annat av samma slag, skulle en besvärlig situation, inte olik den med nödlösningen infinna sig. Men det finns ändå ett slags demokratisk logik i den här lösningen.

När Johnson lyckas med detta, som ingen trodde han skulle lyckas med och som många påstod att han inte ville lyckas med, byts måttstocken ut. Då är det nya avtalet antingen inte bra nog, egentligen ingen förändring alls eller sämre än det förra. Då har han kommit till resultatet alldeles för sent, trots att alla förhandlingar av vikt inom EU brukar avslutas i sista minuten. Då finns tusen andra saker som plötsligt är viktigare än det som var viktigast av allt i förrgår: att få fram ett avtal för en ordnad Brexit.

Oavsett vad man anser om Brexit är den politiska situationen, hur märklig den än är, lätt att genomskåda: Boris Johnson har ett samlat etablissemang emot sig. De vill helt enkelt inte lämna EU och av det skälet är ett avtal ett hot, snarare än en lösning.

Nu handlar därför allt om vad EU gör om underhuset röstar ned det nya avtalet i den extrasittning som sker på lördag. Röstas förslaget ned måste Johnson, enligt en nyligen tagen lag, begära ytterligare ett uppskov från EU. Om EU ger ett sådant kan positivet vevas ett varv till i syfte att helt ställa in Brexit. Om EU inte ger ett sådant blir det en hård Brexit den 31 oktober.

Det kan verka vara ett högt spel och kan, åtminstone teoretisk, vara det. Från EU-håll sade en del i går att det inte blir några nya förlängningar, andra att de inte tänkte säga nej till sådana krav. Men det är rimligt att anta att de tongivande krafterna inom EU är villiga att acceptera ett ytterligare uppskov. Dels därför att de inte vill bli skyllda för att ha orsakat en hård Brexit, dels för att de själva räds de praktiska konsekvenserna. Det som krävs är vettiga skäl att anta att en förlängning löser något på den brittiska sidan. Ett allmänt val, som snart måste komma, vore ett sådant skäl. Ytterligare en folkomröstning, om det nya förslaget, ett annat.

Men alldeles säker kan man inte vara. Det räcker med att en medlemsstat säger nej, för att EU ska säga nej och en hård Brexit blir ett faktum.

Precis samma fråga måste de hårda brexitörerna, de som röstade ned Theresa Mays förslag och som antagligen inte är mycket mer förtjusta i det här, ställa sig.

Vad gör EU om de röstar ned Johnsons avtalsförslag?

För brexitörerna är spelplanen den omvända. Säger EU nej till förlängning blir det hård Brexit, något många föredrar framför ett dåligt avtal. Ger EU en förlängning kommer de, inte utan skäl, att uppfatta det som en konspiration för att till slut ta död på Brexit.

De flesta kalkyler på torsdagskvällen gav vid hand att brexitörerna har all anledning att rösta för det här förslaget. It’s now or — maybe — never. De stora delar av Labour som helst skulle vilja se Brexit upphävt, eller som åtminstone inte vill gå in i ett val med Boris Johnson som mannen som lyckades baxa Brexit till ett slut, har all anledning att försöka utverka en ny förlängning.

Men Labour är splittrat. Tories har tappat och kastat ut ledamöter, vars röster är svåra att förutse. Och det nordirländska unionistpartiet, som varit nödvändig för tories majoritet, har redan sagt nej.

Och över allt detta kastar det stundande allmänna valet sin skugga. Ska Labour ha en chans vill de gå in i valet med Brexit som levande fråga. De hoppas på att attrahera väljare med sitt krav på en andra folkomröstning. Om Brexit redan är löst är Labours chanser att locka väljare betydligt mindre.

Så, till syvende och sist handlar det, som alltid inom politiken, om makt. Hur stor andel av underhusets ledamöter — på endera sidan av kammaren — som på lördag kommer att ha landets, snarare än partiets eller sitt eget bästa i tankarna kan vi inte veta. Det finns goda skäl att anta att det inte är särskilt många.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera