Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Braksuccé för en underskattad Boris Johnson

Det brittiska valresultatet borde inte förvåna. Klassmässiga och kulturella klyftor gör att det ändå gör det.

För den genomsnittlige svenske mediekonsumenten måste det vara obegripligt.

Boris Johnson gör ett bättre val än någon konservativ ledare sedan Thatcher. Han är, i valresultat räknat, den mest framgångsrike toryledaren på över 30 år, efter att han antogs bli den kortast sittande premiärministern i historien. Jeremy Corbyn gör ett sämre val än Michael Foot gjorde i valet 1983. Foot var också på Labours vänsterflygel och det valmanifest han kandiderade på kallades ”the longest suicide note in history”.

Men svenska journalister som följer Storbritannien gör det ofta genom att följa brittiska medier.

BBC, förstås. Snarare Guardian än till exempel The Telegraph.

Och den förvåning som måste drabba svenska mediekonsumenter idag, kunde även ses i de klentrogna och ibland rätt bittra ansiktsuttrycken på brittiska tv-kommentatorer. Inte heller de kunde riktigt tro på det som hände. Det säger något om hur klassbundna sprickorna i Storbritannien är. Inte mellan rik eller fattig. Många väljare i Labours fattigare valkretsar röstade för Brexit och röstade nu på Tories.

Sprickorna går mellan ett medialt och politisk urbant etablissemang, som inte ens förstår hur långt de distanserat sig från stora grupper medborgare, och dessa medborgare, som förlorat förtroendet för etablissemanget. Anywheres och Somewheres, för att använda den brittiske journalisten David Goodharts termer.

Det här är precis samma problem som det vi har i Sverige. Det är därför inte konstigt att svenska journalister har haft svårt att bereda oss på resultatet. Brittiska journalister har i stor utsträckning haft samma problem.

Men tecknen fanns där.

En svensk kan lätt ha fått intrycket att Tories och Labour var ungefär jämnstora. Det var de inte i några opinionsmätningar inför valet. Tories var hela tiden större. Corbyns chans att ta regeringsmakten byggde alltid på möjligheten att bygga en koalition med andra.

Det faktumet försvann ofta i Sverige, där idén om Corbyn som en ny frälsare för vänstern levde kvar.

Corbyns vänsteragenda fick svenskar veta en hel del om, men de fick veta mycket mindre om den kulturförändring som Labour genomgått på sin resa till vänster. Det är inte partiets gamla arbetarväljare som drivit på för den demonstrativa vänsterpolitiken, om man undantar satsningen på offentlig sjukvård. De som drivit på är en yngre, radikal och ofta universitetsutbildad grupp, ett slags politiska hipsters, som står långt ifrån labourväljare kulturellt.

Den saken — Labours förvandling från ett stort statsbärande massparti, till något som snarare liknar en aktiviströrelse för postmoderna radikaler — har inte blivit särskilt tydlig i Sverige. Man har stirrat sig blind på Labours period av snabbt växande medlemstal och aktiva närvaro på sociala medier, utan att vilja kännas vid att den sortens hastiga förändringar också är flyktiga. Så jobbar aktiviströrelser. De är duktiga på att verka större och mäktigare än de faktiskt är, men de har sällan vad amerikaner kallar ”staying power”.

Boris Johnson, å sin sida, har gravt underskattats. Han är en skickligare politiker än de flesta. Han har lyckats fånga den konflikt som är den centrala i Storbritannien. Han har förstått sin egen tid. Men den hätskhet han blivit föremål för, efter att folkomröstningen om Brexit gick hans väg, har färgat av sig på nästan alla svenska rapportörer. Det har skapats en berättelse som går ut på att Johnson bara är en klåpare, en lögnare, ett skämt.

Det är helt enkelt fel.

Nu är frågan om svenskar ska få hjälp att förstå vad som händer härnäst, eller om Storbritannien även fortsatt ska beskrivas som ett alldeles obegripligt ställe. Det här valet är nämligen inte slutet på något, utan början på en hel massa saker.

En sådan sak är förstås Brexit. Nu blir utträdet av, inom kort. Det kommer att bli en prövning och det rent praktiska efterarbetet vad gäller nya handelsavtal och annat, kommer att vara en central del av brittisk politik i närmare ett decennium.

En annan sak är Skottland. Det skotska nationalistpartiet gjorde ett fantastiskt val och det, i kombination med Brexit, ställer den brittiska regeringen i direkt konflikt med självständighetsförespråkarna. Tories inställning har varit att helt enkelt säga nej till en ny folkomröstning om självständighet i Skottland. Den linjen kommer de att hålla fast vid så länge det bara är möjligt. Men risken är betydande för att Storbritannien nu får sin katalonska kris, med skotska nationalister som börjar utmana parlamentet i Westminster.

Problemet med Nordirlands ställning vid Brexit kvarstår. Det är ett olösligt problem. Någonstans måste en gräns gå. Därför är det ett problem som handlar mer om politisk fingerfärdighet, än att hitta på en lösning. Annorlunda uttryckt: det handlar om att lyckas få alla inblandade att acceptera en dålig lösning, när bara dåliga lösningar finns att få.

En tredje sak är Labours haveri. Corbyn är slut. Det parti inom partiet som byggde upp honom, Momentum, hade redan före valet distanserat sig från labourledaren. Nu börjar kampen om vad Labour ska ta sig till.

Att Momentum skaffat sig en agenda som inte hänger på Corbyn är knappast till hjälp. Det betyder att den radikala hipsterinriktningen kommer att ha en stark och hård kärna förespråkare. De mer mitteninriktade är sämre organiserade, illa sedda efter Blair, eller har till och med lämnat partiet. Men det råder ingen tvekan om att Labours vänstervägval gravt misslyckats. Man kan försöka bortförklara det med att Brexitfrågan överskuggade allt annat. Det kan delvis vara sant, men Labours haveri kommer att påverka vänsterrörelser i resten av Europa. Brittiska Labour kan inte framhållas som ett ideal av radikaler längre. Sannolikt ännu mindre efter att det inbördeskrig som nu antagligen väntar partiet, har dragit igång.

Men det väntande inbördeskriget i Labour kommer inte att betyda att de radikala aktivisterna är för upptagna för att hitta på annat. Det är till exempel en öppen fråga hur brittiska fackföreningar kommer att agera den närmaste tiden. De brittiska fackföreningarna är i allmänhet betydligt mer politiska än de svenska och de är dessutom relativt oreformerade. Thatchers sätt att bryta deras destruktiva makt i skiftet mellan 70- och 80-tal var inte att få dem att bli en del av smidig reformism, utan att med lagar, hårda nypor och opinionen i ryggen beskära deras styrka. De avradikaliserades inte.

Besvikelsen över att ha fått en stark konservativ regering och Labours katastrof kan mycket väl leda till att en del mäktiga fackförbund lockas till militanta politiska aktioner av olika slag. Boris Johnson kan hamna i en situation som påminner om den Margaret Thatcher tvingades hantera, även om förutsättningarna är annorlunda i dag och fackförbunden inte kan samla på sig samma stora makt längre.

EU påverkas av det här. Antagligen drar många inom EU en lättnadens suck nu. Äntligen klara med störningsmomentet Brexit! Men Brexit har också hjälpt EU att gömma undan sina övriga problem. En hel del av dem påminner om de stämningar som ledde till Brexit. EU riskerar helt enkelt att slitas i stycken, i spänningarna mellan öst och väst, syd och nord. Med Brexit ur vägen finns inte ett yttre problem att enas kring och dessutom — om Brexit går hyfsat för britterna — kan den skräckeffekt som Brexit haft på EU-kritiker i resten av EU klinga av.

Men den kanske viktigaste uppgiften för Boris Johnson nu är att förtjäna det förtroende han fått. Det är nu det är upp till bevis. Han har vunnit väljare som egentligen känner sig främmande för hans parti. Han har breddat partiet, men måste just därför återuppfinna det. Han måste finna sätt att få sina nya väljare att känna sig representerade och välkomna, även efter Brexit.

Han har vunnit makten i ett land där en betydande del av befolkningen — dessutom den del som dominerar offentligheten — kommer att vara otröstligt besvikna och arga för att det inte blev som de ville. Deras bitterhet kommer att drabba honom gång på gång. De hade åtminstone hoppats på ett parlament utan klar majoritet, så att Brexit ytterligare skulle fördröjas. Nu blev det resultat som de beskrev som sin mardröm verklighet. De förlåter inte Johnson i brådrasket.

Det kommer att bli mycket svårt att få britter på olika sidor om avgrunden att tala med varandra igen.

Boris Johnson kan förstås inte åstadkomma det på egen hand, men han har en nyckelroll. Han är antagligen underskattad även i det avseendet. Till skillnad från många andra i det politiska etablissemanget verkar han förstå var sprickan i det brittiska samhället går och vad den beror på. Han har mycket starka liberala övertygelser, men hans liberalism är inte abstrakt och dogmatisk, utan pragmatisk och förstås modererad med en konservativ förståelse av samhället. De som försöker få honom till att vara en fanatisk ideolog missar grovt.

Det som nu startar är nästa akt i dramat mellan Anywheres och Somewheres. Förstår man inte att det är detta som är den stora konflikten, förstår man inte vad Boris Johnson ska vara bra för. Men förstår man att gårdagens valresultat var en manifestation av just denna klyfta, är få lika väl rustade att ta sig an akten som Boris Johnson. Ändå kommer det att bli en fruktansvärt krävande uppgift, kantad av svåra konflikter, trots en rejäl majoritet i underhuset.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera