Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Inför brittiska valet: Två tidigare premiärministrar vill se en svag regering

Debatten i Storbritannien har blivit allt hätskare. Samtidigt jobbar starka krafter för en svag regering och fortsatt osäkerhet.

Det var en märklig sista vecka.

Bland väljarna fanns en stor grupp som helst av allt ville se ett slut på det utdragna utträdet ur EU. De fanns över stora delar av det politiska fältet. En del av dem hade röstat för att Storbritannien skulle bli kvar, men de accepterade att folkomröstningen gick som den gick. Nu fick det räcka.

Det var de här väljarna som Boris Johnson vände sig till med sitt löfte »Get Brexit done«.

Men så fanns också de som till varje pris ville att ärendet inte fick ett slut. De var vanligast i samhällstoppen. Här fanns gamla politiker och diplomater, tjänstemän och en försvarlig del av det privata näringslivets höjdare. Bland dessa två tidigare premiärministrar: Tony Blair och John Major.

Med en knapp vecka kvar till valdagen gick de båda åldermännen ut i vad som framstod som en samlad aktion. De uppmanade sina respektive partikamrater att se förbi »stampolitiken«. I klartext uppmanade de Labourväljare att lägga sin röst på någon annan och konservativa att göra detsamma, om de befann sig i valkretsar där huvudkandidaterna var för brexit. Syftet var motsatsen till det Boris Johnson kampanjade för: de ville förlänga långbänken ytterligare. De ville se till att det inte blev en stabil majoritet i underhuset.

Det var den här aningen udda målsättningen som under valkampanjens sista vecka blev allt populärare i samhällstoppen. Få ville se Corbyn som premiärminister. Dessutom verkade hans chanser dåliga. Labourpartiet höll skenet uppe, men under kampanjens slutskede ägnade partiet mer tid åt att försöka att inte tappa känsliga valkretsar, än att erövra nya. Så det som verkligen skrämde var att Boris Johnson faktiskt skulle få en rejäl, eller åtminstone en hyfsad, majoritet att luta sig mot. De oroade sig, helt enkelt, för att Storbritannien skulle få en beslutskraftig regering.

Det var, som sagt, en märklig sista vecka. Och den sa en hel del om det som kommer.

För nästan exakt 100 år sedan lät TS Eliot publicera »The waste land« (»Det öde landet«). Man kan ägna ett liv åt att begrava sig i notapparaten och försöka reda ut de pretentiösa trådarna, men den medvetna svårtillgängligheten till trots lyckas dikten med det den är avsedd att göra. Man måste inte förstå varje referens för att känna »fruktan i en handfull stoft«. Man måste inte kunna placera alla citat för att dras med i känslan av sönderfall, förfrämligande, upplösning, domedag.

Med bara ett uns fantasi kan man tänka sig »Det öde landet« som en reportageresa från dagens Storbritannien. Eliot skrev i första världskrigets efterdyningar, precis i början av den moderna mass- och maskinåldern. Dagens britter lever under andra omständigheter, men nu som då vill kompassnålarna inte sluta snurra. Samhället verkar falla sönder på alla ledder. Mellan stad och land. Mellan generationerna. Mellan ledare och folk. Känslorna är starka, men saknar riktning. Ett slags kraftlöst raseri puttrar över hela landet. Förtroenden pulveriseras.

De politiska partierna står mitt i den oredan.

Blairs och Majors utspel var så makalöst, så skoningslöst i sin ansats, att det bäst kan liknas vid den brända jordens taktik. I normala fall finns trots allt inget så tabubelagt inom partipolitiken som att öppet uppmana till sabotage mot de egna. Men nu befinner sig Storbritannien i en situation där det som annars är tabu i samhällets toppskikt, uppfattas som dygd. Det säger något om hur svaga de traditionella lojaliteterna blivit. Det säger något om hur många som bränt broar och intagit positioner som de svårligen kan retirera från. Det säger något om hur även informella strukturer – vänskap, släktband – slagits sönder av politiska lidelser.

Utträdet ur EU är kanske ett nödvändigt steg för att kunna komma vidare, men det kommer inte att förvandla askan till en prunkande trädgård. Båda de stora partierna är sargade och slits mellan olika poler. Det är, i sig, inget märkligt, särskilt inte i valsystem som det brittiska, som missgynnar småpartier och därför i allmänhet samlar en större bredd åsikter i de stora partierna. Problemet är att de stora partiernas förmåga att medla mellan och balansera åsiktsskillnaderna, har gått förlorad. Inom båda de stora partierna har undergrupperingar bildat ett slags kompromisslösa partier i partierna. Vad som i bästa fall har varit en ständigt pågående förhandling, har i stället blivit ett krig med krav på ovillkorlig kapitulation.

Den mentaliteten, som till en början mest präglat de interna partiklimaten, har färgat av sig i kommunikationen mellan partierna och väljarna. En mer aktivistbaserad partikultur, mest i Labour men även i Tories, har paradoxalt nog snarast förstärkt antidemokratiska tendenser. Meningsmotståndare demoniseras, hånas, föraktas och till och med förföljs. Diskussioner saboteras, snarare än uppmuntras. Försöken att på ett eller annat sätt förklara varför meningsmotståndares åsikter inte är legitima och därför inte behöver beaktas har blivit allt vanligare i samhällstoppen.

Av alla konfliktlinjer som grävts allt djupare sedan folkomröstningen 2016, är den mellan ett samhällsetablissemang som ville stanna kvar i EU och de britter som röstade för motsatsen, kanske den allvarligaste. När politiker öppet och regelmässigt visar förakt för sina väljare är det för en gångs skull motiverat att använda sig av den slitna klichén om att befinna sig på ett sluttande plan.

Valet i veckan var snarare början än slutet på något. Nu måste båda de stora brittiska partierna återuppfinna sig själva, om de ska kunna bidra till att förvandla det öde land som brexitfrågan skapat till något bördigare.

Läs alla artiklar om brexit här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera