Aktuellt / Inrikes

Striden om framtidens jobb: Evig ledighet eller massarbetslöshet?

Automatisering, AI och algoritmer hotar att ta våra jobb inom en snar framtid. Är det massarbetslöshet eller evig fritid som väntar?

Måndag morgon och måsarna vid Sergels torg skriker och flyger omkring. Tycks knappt notera de människor som snabbt skyndar sig ner i tunnelbanan. I stället kastas fågelögon mot eventuella matmöjligheter.

Framtidsforskaren Anders Sandberg vid Oxfords universitet har tidigare påpekat att måsarna vid torget i ren fysikalisk bemärkelse utför ett arbete, men de har inga jobb.

I strikt mening utgör all energikonsumtion en aktivitet och ett arbete. Om någon är villig att betala för aktiviteten där färdigheterna nyttjas kan det också vara ett jobb. Men om arbetet kan utföras av en robot, dator eller maskin minskar sannolikheten att männi­skor kan få betalt för att utföra samma sak.

Om vi för en stund lyfter blicken från fåglar, fysik och färdigheter är det uppenbart att en revolution står för dörren. Kalla det automatisering, AI eller algoritmer, klart är att hela arbetsmarknaden berörs.

Till exempel: I Trelleborgs kommun sköter AI-roboten Ernst 85 procent av alla utbetalningar av försörjningsstöd. Algoritmen klarar att handlägga ett ärende på en minut och jobbar 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan. Det innebär att socialsekreterare slipper göra den sortens rutinarbete och i stället kan ägna sig åt att möta barn som far illa, enligt påhejare av utvecklingen.

I vården finns liknande tendenser, där tekniken bidrar med bättre beslutsunderlag till läkare. Läkare kan med stöd av AI läsa röntgenbilder för att med större träffsäkerhet hitta frakturer.

Enligt beräkningar från konsultfirman McKinsey skulle uppemot 2,1 miljoner jobb i Sverige kunna ersättas av redan befintlig teknologi.

När sådana siffror med jämna mellanrum presenteras grundläggs en oro bland anställda för att det bara är en tidsfråga innan de står utan arbete. Sentimentet är inte helt olikt det som på 1800-talet drev brittiska textilarbetare till att slå sönder maskiner i syfte att stoppa teknikutvecklingen och hejda förlusten av arbetstillfällen. Man kan tycka att det var en ologisk reaktion, men vår inställning är inte så annorlunda i dag, särskilt som utvecklingstakten är högre nu.

På några få decennier har arbetsmarknaden förändrats radikalt, med nya yrken som tillkommit och många andra försvunnit. Nya begrepp som gigekonomi, enmansföretagare och konsultsamhälle har introducerats.

Men när blev drömmen om oändlig fritid utbytt mot mardrömmen om att vi inte ska få behålla ett arbete med inkomst?

Det är tisdagseftermiddag i Visby och Almedalsvecka. På ett fackförbunds scen har en ung man precis avslutat sitt anförande om jobb.

Han har konstaterat att vi i dag beter oss som 1800-talsmänniskan vid dörren till den industriella revolutionen: skepticismen dominerar, det finns en motvilja mot förändring och en iver att förbjuda ny teknik. Allt understött av politiker, som bakom sig har folkflertalet som riskerar att snart stå utan arbete om inte teknikutvecklingen hindras. Undersökningar visar att en majoritet av amerikanerna anser att staten bör begränsa antalet robotar som ska få användas inom produktion. Är det ett nästa steg efter handelskriget?

Nu är programpunkten slut och tekniker rullar ihop kablar, stoppar tillbaka mikrofoner och släcker ner datorer.

Det är teknikutveckling som har drivit allt välstånd

– Carl Benedikt Frey

En handfull åhörare vill komma fram för att hälsa på Carl Benedikt Frey från Oxford. I akademikerkretsar är han något av en världsstjärna.

För några år sedan skrev han en tämligen harmlös rapport om jobb. Den inventerade en stor del av yrkena på arbetsmarknaden; vilka arbetsuppgifter som dessa utgörs av och vilka färdigheter som krävs för att utföra nämnda yrken.

Sedan ställdes detta mot teknikläget: Vilka yrken kan helt eller delvis automatiseras för att utföras av en dator eller liknande? Resultatet överraskade.

Carl Benedikt Freys rapport blev den mest citerade i forskarvärlden under en period och budskapet spreds långt utanför den akademiska världen; allt i varianter på skräckrubriken »47 procent av jobben kommer försvinna«.

Över 4 000 akademiska uppsatser har nu citerat siffran, många lade felaktigt till att jobben kan försvinna runt år 2030.

– Vi tittade faktiskt inte på tidsaspekten, säger han.

Carl Benedikt Frey ger ett milt intryck, en försiktig person – inte de stora ordens man. Ett ytterst fåtal läste den egentliga rapporten, och därför missade man ordet kan, påpekar han. Med andra ord: Bara för att en cocktail kan blandas av en robot betyder det inte att yrkesgruppen bartender försvinner, även om risken finns. I de flesta fall föredrar kroggäster att drinken blandas av en människa.

Än så länge, bör tilläggas.

Detta fångar problematiken: allt hänger på viljan. Så vad vill vi?

LÄS OCKSÅ: Japans oro: Så hamnade den tekniska världsmakten på efterkälken

Det är rundgång i en högtalare. Regnet öser ner utanför fackförbundstältet. Vid ett skrangligt kafébord berättar Carl Benedikt Frey om sin nya bok »The technology trap«, som försöker gå vidare bortom den uppmärksammade siffran 47 procent.

Med avstamp i den industriella revolutionen söker han i boken svar på hur vi ska förhålla oss till det tekniska genombrott som nu sköljer över världen.

Styrmedel finns att både begränsa och stimulera, men den debatten är ännu i sin linda, påpekar han och tillägger att argumenten i dag är desamma som för drygt 200 år sedan.

Även under den industriella revolutionen fanns motsatta uppfattningar – till och med när en och samma stad synades. Om Manchester skrev Benjamin Disraeli 1844 – då han ännu inte hade blivit brittisk premiärminister – lyriskt: »I see cities, people with machines, certainly Manchester must be the most wonderful place of modern times.«

Samma år beskrev Friedrich Engels arbetarklassens villkor i England, efter att ha besökt just Manchester. Det var ingen rosenskimrande syn, han fann att tekniken degraderade människor och tog deras arbeten och inkomster. Engels hade rätt där och då: den brittiska ekonomin utvecklades starkt men lönerna hängde inte med – utan till och med backade. Hälsostatistiken från den tiden bekräftar detta. År 1750, före industrialiseringen, var befolkningen i snitt längre än dem födda år 1850, ett mått på det fallande välståndet.

Det som skett var att maskinerna ersatt relativt välbetalda arbeten med låginkomstjobb – tydligast drabbades  textilarbetare. Hantverkare blev ersatta av spinnerier.

Senare skedde en vändning, men det dröjde till efter 1840, när ångkraft rullades ut i större skala inom produktionen, innan vuxnas arbete var konkurrenskraftigare än barnarbetare (de första spinnerierna byggdes för att skötas av barn). Plötsligt räckte det inte bara med handarbete, utan kompetens och färdigheter premierades. I takt med att nya yrken formerades och standardiserades blev det också enklare att byta jobb. Därmed fick även arbetarna ett starkare förhandlingskort, vilket drev upp lönerna. (Organisering och fackförbunden bidrog också, bland annat.) Denna fördröjning av välfärd och inkomst banade väg för den socialistiska rörelsen, genom Engels och Marx kommunistiska manifest 1848.

Bortsett från att algoritmer, AI och automatisering inte satt fart på några ideologer eller manifestskribenter finns många andra paralleller.

Vi befinner oss i en tid där reallönerna stått still; samtidigt som inkomstspridningen ökat till nivåer som senast påträffades under just den industriella revolutionen.

En ekonomhistoriker som jämför den tiden med i dag – ser han en positiv utveckling?

– Jag hoppas att jag har en realistisk ton, säger Carl Benedikt Frey. Det är teknikutveckling som har drivit allt välstånd, samtidigt som allt färre arbetare gör mer har det ändå gett oss högre inkomster. Nya former av jobb och tjänster har skapats. Jobbet är mer trivsamt, säger han.

Intet nytt: Många av de argument som användes mot den tidiga industrialiseringen i England hörs även i dag mot robotifieringen. Stålstick från 1834 föreställande textilfabrik i Manchester.

Han påpekar att vi är cirka 40 gånger rikare i dag än 1750, strax före den industriella revolutionen. Medan vanligt folk förr avundsjukt såg hur elitens betjänter utförde slitsamt hemarbete, har i dag närmast alla råd med elektroniska betjänter i form av tvätt- och diskmaskiner, robotdammsugare och så vidare. Sådana livsförbättringar har varit möjliga tack vare att man låtit tekniken utvecklas tämligen fritt, påpekar han också.

En ivrig ljudtekniker försöker nu fösa bort kvardröjande åhörare i tältet.

– Alla måste gå nu!

Carl Benedikt Frey tycks road av situationen.

– Våra arbeten är betydligt behagligare i dag. Du och jag är på jobbet nu, säger han och hörsammar den ivrige teknikern. I språnget tillägger han:

– Detta är ju lite hyggligare än att vara i en kolgruva.

För arbetare i kolgruvor för drygt 100 år sedan var det vanligt med explosioner, gruvras och lungsjukdomar. För dagens tjänstearbetare är de stora riskerna snarare musarm, utbrändhet och stress.

Arbetsvillkoren är förbättrade men inte är vi gladare för det. Sociobiologen E O Wilson har konstaterat att vår tids stora utmaning är att vi har stenålderskänslor, medeltida institutioner och gudaliknande teknik. Den historiska omedvetenheten kan närmast beskrivas som en fartblindhet: vi har glömt att människan redan är sammanflätad med tekniken. Papper och penna liksom tryckta böcker förstärker vårt minne. För att inte tala om den smarta mobilen – som på senare år fått mycket kritik, men vars fördelar ändå är uppenbara med i princip obegränsade kunskaper bara sekunder bort.

Carl Benedikt Frey tar sin rullväska genom skyfallet och in i en överfull hotellobby. Alla tänkbara sittplatser är upptagna. Människor hänger i klasar överallt. En ensam städare försöker rensa upp bland kvarlämnade plastflaskor, tidningar och pamfletter.

Artificiell intelligens (AI) är ett vitt begrepp som inbegriper allt från regelbaserade system, som introducerades på 50-talet, till dagens maskininlärning, där datorer lär sig själva att utföra arbetsuppgifter. En mer avancerad form är djupinlärning, där neurala nätverk – som liknar kopplingar i mänskliga hjärnan – används för att bygga modeller. Dessa algoritmer kan användas till att programmera till exempel robotar för att städa ett hotell.

Enligt framtidsprognoserna kommer denne städares jobb sannolikt att försvinna – det enda osäkra är tidpunkten.

Men det finns ljuspunkter, enligt en rapport från World economic forum leder robotiseringen på arbetsmarknaden till en nettovinst. Om 75 miljoner jobb kommer att försvinna de närmaste fyra åren så kommer det att skapas 113 miljoner nya jobb.

Alldeles intill shoppingkomplexet Gallerian i Stockholm växer kön för att få komma in på arbetsmarknadsdepartementet.

En tropiskt fuktig måndagseftermiddag i augusti är den stora bankhallen nästan helt fylld. Temperaturen tycks bara stiga när Stijn Broecke, arbetsmarknadsekonom på OECD, klubben för rika länder, tar plats på scen.

Han har tittat närmare på hur arbetsmarknader förändras till följd av ny teknik och åhörarna har tagit plats för att höra OECD:s slutsatser om vad det betyder för Sverige.

Stijn Broecke har ett positivt anslag – lyfter fram att OECD:s siffror visar att sysselsättningen i tjänstesektorn ökat med 27 procent på tjugo år, medan den inom tillverkning har fallit med 20 procent under samma tid.

OECD har, på samma sätt som World economic forums rapport, noterat att jobb kommer att försvinna men det kommer också att skapas nya jobb. Vidare att sysselsättningen har ökat i de flesta OECD-länderna under åren 2000–2018.

Stijn Broecke påpekar från scenen att det samtidigt är ett nedslående läge för många arbetare i OECD-länderna.

De flesta kan visserligen bruka en smartmobil och dator. Men om man höjer kraven bara en aning, till att kunna söka reda på information och sammanställa den, framgår det i undersökningar att 6 av 10 vuxna saknar dessa förmågor.

– De klarar inte av att använda teknik på det mest grundläggande av sätt: att hitta information på nätet, säger han och tillägger att utmaningen är enorm.

Medan somliga oroar sig för framtiden bland de som är i arbete i dag framgår det att problemen i närtid är betydligt mer akuta: vuxenutbildningarna är inte förberedda för omskolning och för att lära ut de färdigheter som numera efterfrågas på arbetsmarknaden.

När det talas om att somliga yrken tas över av datorer brukar det mest riskutsatta yrket lyftas fram – foto­modell (se tabell på nästa uppslag). Med 98 procents sannolikhet kommer yrket att försvinna inom 20 år; Dior och andra modehus använder redan AI-skapade modeller i sin marknadsföring. Antalet sysselsatta fotomodeller är samtidigt lågt. Om man justerar för de yrkesgrupper som löper stor risk och samtidigt har ett stort antal sysselsatta så blir bilden en annan. Då är det snarare butiksförsäljare, fordonsförare och servitörer som löper stor risk att bli utan jobb. Bara i USA arbetar 2,6 miljoner som servitörer. I Sverige utgör köks- och restaurangbiträden samt storhushålls- och restaurangpersonal en yrkesgrupp med totalt 110 000 arbetare. De löper 88 procents risk för att yrkena försvinner inom kommande tjugo åren.

Trots att somliga politiker föreslagit att fler lågkvalificerade jobb ska skapas, för att minska steget in på arbetsmarknaden, så har Sverige en unikt låg andel sådana jobb. Att anställa är helt enkelt så dyrt att arbetsgivare inte gödslar med jobb där man i stället kan använda sig av teknik eller kringgå behovet. Exempelvis använder de flesta lunchrestauranger i Sverige brickmodellen, vilket kan jämföras med restauranger vid Medelhavet där gästen betjänas av en servitör.

OECD:s generalsekreterare Ángel Gurría har tidigare konstaterat att Sverige därför är betydligt mer redo för en strukturomvandling driven av ny teknik – eftersom låglönejobben ryker först, ungefär.

En liten försmak av framtiden står att finna på ett 60-tal platser i Sverige. För sju år sedan öppnade nämligen en liten restaurang i Göteborg, som sedan dess expanderat kraftigt och nu finns även i Norge, Danmark, Finland och Tyskland.

Där beställer man via sin mobil. Serveringspersonalen är avskaffad. De i personalen som arbetar har i uppgift att bära ut mat och eventuellt hjälpa gästerna med deras mobilbeställningar.

– Bära ut disken – det slipper våra gäster, säger Magnus Larsson, vd, grundare och delägare till Pinchos.

Enligt Larsson hade man ursprungligen planer på att ha minimalt med personal, vilka man inte följt. Eftersom app-beställningar i stället gjort det möjligt att ha högre omsättning på borden, har man behållit personalbeläggningen och trots det fått upp lönsamheten.

– Visst, vi hade kunnat tjäna mer pengar. Om personalkostnaderna motsvarar 30–32 procent av utgifterna, så går det att pressa ner dem till 28 procent också. Men då drabbar det kundnöjdheten. Vi har utrymme för att skära ner i personal. Men vi vågar inte göra det och vi vill inte riktigt heller, säger han.

Att överlåta till kunder och gäster att  göra det som nyligen var grund för personalens arbetsuppgifter har skett även inom hamburgerkedjor, stormarknader och livsmedelsbutiker. De automatiserade kassorna har dock nästan alltid kompletterats med bemannade motsvarigheter, men riktningen är utstakad.

Magnus Larsson på Pinchos påpekar att McDonalds samtidigt går emot den automatiserade tekniktrenden.

– McDonalds erbjuder numera att maten bärs ut – när man egentligen borde göra tvärtom. Det säger sig självt att sånt kräver personal.

Både Pinchos och McDonalds fångar en utveckling som lär synas i än större utsträckning framöver – när ny teknik automatiserar en arbetsuppgift uppstår andra, nya uppgifter att utföra.

Ett annat jobb som väntas försvinna inom 20 år är möbelsnickeri. Men detta har ännu inte Ludwig Berg märkt. Han driver en möbelsnickerifirma i Bromma i Stockholm med två kollegor.

Han har varit verksam i branschen sedan 2013, efter att bland annat ha utbildats på Carl Malmstensskolan.

Möbel- och modellsnickare löper 88 procents risk att deras jobb tas över av datorer under de kommande tjugo åren, enligt en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning.

– Vi ser absolut inte någon minskad efterfrågan, även om jag har haft den här diskussionen med vänner och bekanta. Men det är nog lång tid kvar till att var man har en 3D-printer hemma, säger Ludwig Berg.

Han menar att kunderna – både företag och privatpersoner – efterfrågar möbler som ska ta hänsyn till miljö och vara tillverkade av naturmaterial. Småskaligheten och specialanpassningar talar för att yrket kan vara efterfrågat lång tid framöver. Betydligt större är oron för hur konjunkturen utvecklar sig i närtid.

– Om köpkraften hos våra kunder skulle minska så skulle det påverka oss, säger Berg. Men samtidigt är det är en liten marknad – vi är inte så många som sysslar med detta. Vi ser oss som kollegor i hela branschen. Alla har alltid jobb, och så har det varit de senaste fem åren.

– Finsnickare finns det många av. Möbelsnickare är inte ett jättevanligt yrke, så någon konkurrens finns inte riktigt hos oss. Vi är bara ett dussintal som utbildas varje år.

Kompetensen och färdigheterna tycks vara högt eftertraktade – fler arbetsgivare har erbjudit honom jobb.

– Till exempel att jag skulle jobba med att kvalitetsgranska produktion inom industrin, säger han.

Den dagen tjänsterna inte längre efterfrågas är han inte främmande för att återvända till skolbänken.

– Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man arbetar med samma sak i 50 år, säger Ludwig Berg.

Hantverk har ett element av oförutsägbarhet – eller kalla det kreativitet. Som denna artikel – som är skriven av en människa. Även journalisters arbete är hotat av ny teknik och sportreferat har redan skrivits av robotar.

Det är inte osannolikt att artiklar i framtiden kan skrivas utan mänsklig inblandning. Men det tycks ännu vara en bit bort. När skribenten Keaton Patti lät en AI-bot scanna tusen timmar Batmanfilmer fick den sedan skriva ett par sidor Batmanmanus. Resultatet fångar nuläget inom AI, och inleds på detta vis:

»Batman står bredvid sin batmobil och använder sin bat-dator. Ibland är han Bruce Wayne, ibland är han Batman. Alltid föräldralös. ›Staden är nu säker. Jag har knuffat in en pingvin i finkan.‹«

När det talas om förändringarna på arbetsmarknaden utmålas alltid hot, risker och oro. Själva utgångsläget är att alla vill arbeta för en inkomst.

Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds universitet, har ihärdigt hävdat att synen på arbete som en meningsskapare är ogrundad.

I enkäter har 75 procent av de tillfrågade svarat att de skulle byta jobb eller sluta helt om de blev ekonomiskt oberoende. I en liknande enkät på 50-talet, där svarande erbjöds lön oavsett om de arbetade eller inte, svarade hälften att de ändå skulle arbeta.

Motsättning – å ena sidan pratas det om att »skapa jobb« och »få fler i arbete«.

Denna vår har det i USA talats om »the great jobs boom« eftersom andelen arbetslösa sjunkit till under 4 procent. USA:s president Donald Trump såg siffrorna och skrev på Twitter: »wow!«

I två tredjedelar av länderna i rikemansklubben OECD har också sysselsättningen ökat rejält. I Sverige är fler i arbete och i juni höjdes dessutom pensionsåldern. Arbetslinjen tycks ha segrat.

Klev av: »Många föreställer sig att man har en ständigt pågående semester, men det har snarare blivit tydligt att man fyller livet med sådant man själv tycker är meningsfullt«, säger Oskar Lindberg som tillsammans med hustrun Maribel Leander Lindberg sparade pengar och slutade att arbeta.

Roland Paulsen har dock påpekat att mer arbete inte är lösningen när klimatet ska värnas i allt högre grad. Det finns  redan tillräckligt med bilar, elektronik, kläder och livsmedel än vad som behövs för de allra flesta. Då borde inte heller mer arbete vara svaret.

Alla riksdagspartier förutom Moderaterna hade fram till 70-talet förslag i syfte att förkorta arbetstiden. Även inflytelserika ekonomer som John Maynard Keynes föreställde sig på 30-talet en nära framtid där tekniken bidragit till att arbetsbefria befolkningen.

Samtidigt har medborgarlön, även kallat basinkomst, inte vunnit särskilt stort stöd. Kenya, Finland och Kanada har alla gjort olika experiment med basinkomst. Utfallet har varit blandat, men knappast tal om någon succé. (I USA har Demokraternas Andrew Yang inlett sin presidentkampanj 2020 med förslag om basinkomst på 1 000 dollar i månaden till alla amerikaner.)

Keynes vision missade analysen att det är ägarna till tekniken som skördar frukterna, och politikerna kommer knappast att driva fördelningspolitiken så långt att ägare ska tvingas belöna sina forna arbetare, och basinkomst har inte riktigt vunnit gehör.

Men det finns ett antal svenskar som uppgraderat Keynes vision. Inspirerad av en Fire-rörelsen i USA har man skapat sig en egen väg till arbetsfrihet, vilket Fokus beskrivit tidigare (nr 49/2018).

Fire står för Financial Independence Retire Early, vilket innebär att man sparar ihop ett kapital som motsvarar 25 gånger ens årliga utgifter. Därefter kan man genom en totalavkastning på 7–8 procent leva på ett årligt uttag om cirka 4 procentenheter av kapitalet. Om ens levnadsomkostnader minskas till att landa på säg 16 000 kronor i månaden, behövs ett kapital om 4,8 miljoner kronor för att man ska kunna leva på kapitalet.

Det kan verka vara en rejäl utmaning att få ihop närmare 5 miljoner kronor i sparkapital. Men det är överkomligt, menar Oskar Lindberg, som jobbade med investerarrelationer, och 2011 bestämde sig för att ta steget. Med hustrun Maribel Leander Lindberg, som var it-konsult, började familjen spara och hushålla. De trodde det skulle ta ett decennium men redan 2016 kunde han sluta arbeta och året därpå även hon.

Åren utan arbete har erbjudit en säregen resa, enligt Oskar Lindberg.

– Från det att man var 7 till 40 år har man ju antingen gått i skola eller arbetat. Många föreställer sig att man har en ständigt pågående semester, men det har snarare blivit tydligt att man fyller livet med sådant man själv tycker är meningsfullt. Jag gillar att skriva och då måste jag läsa mycket också. Mycket av min tid går till det, medan min fru tycker mer om att skapa mer fysiskt, genom att återvinna och ta till vara sådant som redan existerar. Jag tror det skulle vara på samma sätt om fler var i samma situation – vi skulle alla göra mer olika saker.

Familjens resa har paret beskrivit i boken »Ut ur ekorrhjulet«. Ekonomer har dock varnat för att Fire-rörelsen inte är en lösning för folkflertalet. Hela samhället är uppbyggt kring inkomstskatt på arbete, och inte på att leva på avkastningen från investerat kapital.

Å andra sidan, ingen har klagat över att investerare, som agerar utifrån samma logik, inte arbetar tillräckligt.

Oskar Lindberg menar att även de som försöker bryta sig loss från ett inrutat arbetsliv genom att kanske starta eget företag lätt hamnar i ett annat ekorrhjul.

– Man söker sig till det som betalar bäst. Eller när jobben blir allt skralare och man är enmanskonsult så återvänder man förr eller senare till jobb hos den gamla arbetsgivaren, fast då är det utan sammanhanget och tryggheten som anställd.

En annan insikt som arbetsbefriad har varit att investera sin tid i att bli mindre specialiserad, och att odla sina intressen och hobbyn, menar Oskar Lindberg.

– Som anställd har man varit främst intresserad av att utveckla sådant som andra uppenbarligen vill betala för, och väldigt lite det andra

Enligt Oskar Lindberg har fysiska göromål blivit ett stort intresse: att baka och laga mat, vara mer i skog och mark, och driva små byggprojekt.

Han menar att många, som är i arbete, resonerar som så att om man inte kan något riktigt bra, så tycks de flesta inte se något värde i sysselsättningen, och att kunskaperna därför förfaller.

– Vad man i stället gör är att jobba några timmar till på sitt vanliga jobb och så betala någon för att måla ens hus. Men det blir ganska platt och endimensionellt, säger Oskar Lindberg.

Han påpekar att detta att odla andra färdigheter kan vara en slags försäkring för framtiden, men också en stimulans.

– Vad händer om ens kunskaper inte längre efterfrågas, om det är det enda man kan är det man jobbade med? Det är inte lika roligt att sitta med exakt samma jobb i ytterligare några timmar, säger Oskar Lindberg. Det kanske ska finnas en växelverkan, att få jobba med händerna också.

***

FAKTA: De tio mest hotade yrkeskategorierna

Sannolikheten att yrken tas över av datorer inom 20 år.

  1. Fotomodeller 98,0%
  2. Bokförings- och redovisningsassistenter 97,0%
  3. Maskinoperatörer, trävaruindustri 97,0%
  4. Biblioteksassistenter 96,6%
  5. Kassapersonal 95,3%
  6. Medhjälpare inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske 95,0%
  7. Övriga maskinoperatörer och montörer 94,8%
  8. Försäljare detaljhandel, demonstratörer 94,4%
  9. Torg- och marknadsförsäljare 94,0%
  10. Övrig kontorspersonal 94,0%

Källa: Rapporten »Vartannat jobb automatiseras inom 20 år«

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera