Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Utrikes

Brexit – en dyr affär för EU

När Storbritannien lämnar förlorar EU en av sina största bidragsgivare. Nu försöker staterna enas om en budget efter brexit.

Förhandlingsöppningen annonserades lagom till förra helgen. Den väckte liten uppståndelse här hemma: EU-minister Hans Dahlgren meddelade att regeringen kan tänka sig att öronmärkta avgifter att gå direkt in i EU:s budget. Kanske från plast som inte återvinns, eller utsläppsrätter.

– Det är inte skatt och beskattnings­rätt för EU, men det skulle kunna vara ett sätt att hålla tillbaka kraven på större svensk medlemsavgift, kommenterade Dahlgren.

Beskedet sammanföll med att budgetkommissionären Johannes Hahn besökte Sverige och lät förstå att han förväntade sig att »rika svenskar« betalade mer. Det överraskade ingen. Från EU-håll finns flera förslag till långtidsbudget för 2021 till 2027. Alla innebär miljardhöjningar av den svenska avgiften.

Kommissionen vill se en avgift på 1,11 procent av bruttonationalinkomsten, (BNI), vilket skulle kosta Sverige ungefär 15 miljarder kronor mer än i dag. Kommissionen vill också fasa ut den svenska budgetrabatten.

Parlamentet föreslår hela 1,30 procent av BNI. Ingen tar det budet på allvar, men det visar en rörelseriktning. Ett finskt kompromissbud ligger på 1,07 procent av BNI, men även det är 0,07 procent mer än vad regeringen vill gå med på. Och den procent regeringen säger ja till, vore ändå en höjning från ungefär 0,8 procent av BNI.

Allt med reservation för att bastal, formler och rabatter gör beräkningarna komplicerade.

Å ena sidan finns alltså EU, som i olika skepnader förväntar sig att Sverige ska bidra med mer till den gemensamma budgeten. Å andra sidan finns en hemmaopinion som viker katastrofalt för regeringspartierna och som hela tiden fått höra att EU inte ska bli dyrare.

Därav Hans Dahlgrens utspel. Problemet är att den föreslagna lösningen kan hamna i strid med principerna.

Formellt kan Hans Dahlgren argumentera för att det inte rör sig om en EU-skatt och beskattningsrätt för EU. I praktiken är det ändå ett halvt steg på den vägen, om än inom ramar som fastslagits av medlemsländerna. Regeringen lägger sig öppen för kritiken att den försöker lösa ett politiskt dilemma genom eftergifter som på längre sikt kan få långtgående följder för suveränitet och demokratisk kontroll.

Skälet att Sverige hamnat här är förstås brexit.

Det talats mycket om vad som ska ske med Storbritannien efter brexit, men hittills har det talats mindre om vad som ska ske med EU efter brexit. Ändå är Storbritanniens utträde en gigantisk förändring för EU. Unionen förlorar sin andra största ekonomi, en åttondel av sin befolkning och en av den gemensamma budgetens största nettobidragsgivare. Medan det spekuleras om att Storbritannien ska falla sönder, gör EU det redan, inför våra ögon.

Det finns inget alternativ till en omprövning.

Hans Dahlgrens utspel visar att den nödvändiga omprövningen blir svår. Saken gäller egentligen inte pengarna i sig. Fanns politisk vilja och en överenskommen riktning inom EU, vore pengarna inget att bråka om. Problemet är att unionen sedan flera år lever mitt emellan svårförenliga verkligheter. En är arvet från Delorstiden, baserad på idén om en »allt närmare union« och ökad överstatlighet. En annan bestäms av politiska realiteter och begränsningar, som sedan länge gått åt motsatt håll. Den senare verkligheten trumfar den förra, men eftersom idén om en rörelse mot överstatlighet byggts in i EU:s institutioner krockar gång på gång de båda verkligheterna med varandra.

Hans Dahlbergs idé om direkta EU-avgifter, som inte ska kallas EU-skatter, är ett exempel på det.

Förhandlingen om den nya långtidsbudgeten plågas av den idémässiga torka som präglar det europeiska samarbetet sedan länge. Emmanuel Macrons försök att staka ut en ny väg framåt för EU, har hittills gett klent resultat. Orsakerna är flera. Euro­krisen skakade det europeiska självförtroendet och öppnade svårläkta sår mellan medlemsländerna. Globaliseringen har slagit ojämnt över kontinenten: de västra och södra delarna kämpar fortfarande med flyktinginvandringen, medan de östra delarna lider av avfolkning av de mest produktiva samhällsmedborgarna. Men redan före allt detta led EU av ett slags baksmälla.

Trycket för ökad överstatlighet, som låg bakom bland annat europrojektet och en utökad relativ makt för EU-parlamentet, saknade politisk markkontakt. Resultatet blev en serie kompromisser och halvmesyrer.

En gemensam valuta, utan gemensam finanspolitik. Ett stärkt parlament, men det i en tid då de politiska realiteterna snarare koncentrerat makten till Europeiska rådet och de teknokratstyrda kontrollfunktionerna runt euron. Hårda krav på medlemsländernas demokratiska och rättsstatliga ordningar, men små praktiska möjligheter att upprätthålla kraven, utan att underblåsa medborgerlig ilska mot odemokratisk överstatlighet.

Svårigheten att enas om en budget efter brexit är inte problemet i sig, utan ett symptom på djupare bekymmer. Att en stor del av den närmsta tiden fortsatt kommer att ägnas åt brexit är ingen hjälp. Ett handelsavtal måste fram i rekordfart, om inte de enklaste världshandelsvillkoren ska bli de som gäller mellan EU och dess tidigare näst största ekonomi.

Boris Johnson och hans regering har inte ett viloår framför sig. Men hur besvärliga förhandlingarna än blir – och de kan bli mycket besvärliga – har Johnson en möjlig fördel, jämfört med EU. Han har fortfarande möjligheten att formulera en sammanhållen idé om en väg framåt för Storbritannien. Gör han det, kan han kanske åstadkomma ett slags nystart.

Det förutsätter förstås att Storbritannien inte faller sönder. Men detsamma gäller EU. Och där kan man hävda att det snarare handlar om att stoppa det sönderfall som redan börjat.

Läs alla Fokus artiklar om Brexit här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera