Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Brexit hotar bräcklig fred mellan Irland och Nordirland

Till slut checkade Storbritannien ut ur EU. För befolkningen på Nordirland ställer brexit freden och framtiden på sin spets.

På väg norrut från flygplatsen i Dublin och vi märker det inte ens. Kullarna lyser lika gröna i solskenet vid sidan av motorvägen som de gjort under många mil. Först när vägskyltarna endast är på engelska och hastighetsgränsen anges i miles i stället för kilometer inser vi att vi måste ha passerat gränsen mellan Irland och Storbritannien. Det vill säga gränsen mellan Irland och Nordirland.

I och med brexit blev den plötsligt en laddad historia igen, efter att ha varit fri från gränsposteringar i många år. 1998 blev det så kallade långfredagsavtalet starten på en trevande fredsprocess.  En rad avtal om olika konfliktytor och paramilitära vapennedläggningar, samt visst självstyre i det egna parlamentet – Stormont – har sakta fört processen framåt. Ibland två steg fram och ett tillbaka, ibland tvärtom. Den
11 januari, två veckor före brexit, öppnades Stormont igen efter att ha varit stängt i hela tre år för att de lokala politikerna inte kunnat enas. Sedan 2007 har man trots allt sagt att det är fred. Men vad fred är råder delade meningar om.

Med brexit hamnade Nordirlandskonflikten, the Troubles, och gränsen mellan norra och södra Irland i blixtbelysning igen. Hur påverkas den bräckliga freden om man på nytt skulle slå upp tull- och passkontroll längs gränsen mellan Irland och Nordirland? Eller i Irländska sjön mellan Skottland och Nordirland?

Uppfattningarna skiljer sig kraftigt åt bland de nordirländare vi talar med. Allt från att det blir kaos till att brexit inte betyder ett skit. Få ser en ny landgräns framför sig. Allt pekar mot att den administrativa gränsen kommer att dras i Irländska sjön, det vill säga inne i Storbritannien. I år händer dock ingenting. Under 2020 ska detta, och allt annat som har med EU-utträdet att göra, diskuteras. Det är inte själva gränsen som är det viktigaste, utan allt annat som EU har betytt för fredsprocessen och Nordirland.

Brian Dohertys nyfikna ögon plirar förtjust över glasögonen. Han är jurist och har studerat EU-rätt sedan 1973. Han drev Nordirlands första mål i dåvarande EG-domstolen, där hans klient, en grisbonde, fick rätt emot staten som ansågs alltför protektionistisk.

– Den domen rev ner hela den lokala jordbrukslagstiftningen här, säger han och skrattar vid minnet.

Men allvarligare talat betonar han EU:s roll som fredsmäklare:

– EU:s lagstiftning har varit till stor hjälp i fredsprocessen. Den är själva plattan för långfredagsavtalet. Den har varit ett bra jämlikt ramverk för gemensamma gränser, men också tillåtit kompromisser med tillvägagångssätt utifrån våra lokala förutsättningar – så länge man når EU:s mål.

Att sätta upp en landgräns mellan Nordirland och Irland skulle vara ett direkt brott mot långfredagsavtalet, hävdar Doherty. Nordirland behöver även stanna i det ekonomiska samarbetet (EES) om man inte vill bryta mot fredsavtalets uppgörelse. Att skydda freden med lag och avtal? Omöjligt. Brian Doherty skrattar till vid frågan.

»Misslyckat fredsprojekt.«.Mel Corry (t h) poängterar att det nordirländska parlamentet varit stängt i tre år. Kollegan Sean Byers säger att det socioekonomiska läget på många sätt är värre än för 20 år sedan.

Damien Greene är något så ovanligt som katolik och polis. I dag är 29 procent av den nordirländska poliskåren (PSNI) katoliker. När han började i kåren för 30 år sedan var det 8 procent. Då hette den Royal Ulster Constabulatory och var allmänt hatad och våldsutsatt av de paramilitära fraktionerna från båda sidor i konflikten. Sedan dess har republikaner kvoterats in i poliskåren, som reformerats och bytt namn, enligt fredsprocesen. Paramilitärerna är inte lika aktiva, men en del försöker fortfarande provocera fram våldsupplopp, till exempel upploppet i Derry i  april 2019 när journalisten Lyra McKee sköts ihjäl.

Derry, av unionister kallad Londonderry, ligger på västra gränsen till Irland. Det är historiskt en av de mer våldsutsatta städerna i Nordirland. Här skedde den omsjungna »Bloody Sunday« och här har Damien Greene jobbat större delen av sitt yrkesliv. För inte så länge sedan besökte han den första polisstation han tjänstgjorde på i Sturban, och kom att bläddra i en gammal rapportbok från början av 90-talet. Sida upp och sida ner av polisärenden relaterade till den politiska konflikten mötte honom.

– Det var inte ett normalt polisarbete. För det var inte en normal samhällssituation. Många ville döda poliser.

Men även om konflikten inte är som förr så skulle han inte säga att den är över:

– Vi mördar inte varandra lika mycket men sekterismen är väldigt levande. Jag har inte sett mycket försoning. Jag är rätt pessimistisk.

Han tror inte att brexit kommer att dra i gång the Troubles på nytt. Ingen vill tillbaka till den situationen. Däremot har brexit, befolkningsutvecklingen och skottarnas prat om att lämna Storbritannien fört republikanernas dröm om ett förenat Irland närmare en reell verklighet.

Det kan göra unionisterna, protestanterna, oroliga. I stället för en tidigare våldsam republikansk minoritet som strävar efter ett förenat Irland, kan man få en unionistisk dito som fruktar att bli avklippta från Storbritannien.

– I synnerhet finns en risk att de unga unionisterna, födda på 90-talet, som inte upplevt the Troubles på riktigt, romantiserar det läge vi hade tidigare. Unionisterna har vapen kvar och har visat att de kan använda dem, säger Sean Byers.

Han är en av dem som driver utbildnings- och analysinstitutet Trademark. Kollegan Mel Corry sjunker ner i skinnsoffan bredvid och lutar sig tillbaka. Nej, han tror inte att brexit leder till mer våld.

– Det är överdrivet, uppblåst av medierna. I 20 år har våldet minskat. Ingen vill ha det tillbaka, säger han.

Under de omständigheter som har blivit – ett eget parlament, reformer som jämnat ut orättvisor mellan republikaner och unionister, EU-medlemsskapet och en allt porösare gräns till Irland – tycker även republikaner att det är rätt bra som det är. Eller var. I och med brexit har till och med unionister – framför allt den liberala me­delklassen – börjat tala om ett enat Irland som ett alternativ för att få stanna i EU.

– Problemet är att engagera arbetarklassunionisterna, säger Sean Byers och beskriver arga, svikna, ofta unga män som inte har någon att lita på.

På Irland har två liberalkonservativa partier, Fine Gael och Fianna Fáil, turats om att regera landet, ofta med stöd av varandra. Men häromveckan skrällde det plötsligt till när socialistpartiet Sinn Féin gick från 12 till 25 procent i det irländska parlamentsvalet och blev landets näst största parti, före regeringspartiet Fine Gael. Nu får de 37 platser i parlamentet, bara Fianna Fáil får fler, 38 platser.

Sinn Féin är mest känt för att historiskt ha varit IRA:s politiska gren, trots att partiet förnekat den militära kopplingen. Därför är partiet ett rött skynke för unionister på Nordirland. Enligt bedömare har valframgången mycket lite att göra med frågan om Nordirlands befrielse. Man vann på sociala frågor, framför allt höjda pensioner, hälso- och bostadspolitik. Trots det är det frågan om ökad makt för Sinn Féin som skrämmer bort unionisterna från tanken på ett enat Irland, även om det skulle innebära ett EU-medlemsskap.

Enligt Mel Corry och Sean Byers på Trademark har Nordirland så mycket större problem att ta tag i än resultat av politiska omröstningar i grannlandet. Den så kal­lade freden till exempel.

– Det här är ett misslyckat fredsprojekt, säger Mel Corry, och poängterar att frånvaro av våld inte betyder fred och försoning och att det nordirländska parlamentet har varit stängt i tre år.

– Våra politiker reser jorden runt som rådgivare, men murarna »the Peaceline« står fortfarande här, och även om portarna bara är stängda på nätterna så  … Det är inte normalt.

En av de graffititäckta murarna – som byggdes för att hålla isär republikanska och unionistiska områden – går precis utanför kontoret. Här jobbar Trademark med att utbilda arbetarklassen i ekonomi och politisk analys för att ge dem större självständigt underlag i sitt eget beslutsfattande. Dessutom utbildar de tidigare dissidenter i demokratiskt arbete och fredsmäklar i konflikter, till exempel på arbetsplatser.

– På många sätt är det socioekonomiska läget är värre än för 20 år sedan, säger Sean Byers, och rabblar upp drogproblem, psykisk ohälsa, självmord, arbetslöshet, ekonomiskt förfall.

Det bästa man kan göra för en verklig fred är att lösa de socioekonomiska problemen, anser han.

Det håller Billy Hutchinson med om. I 15 år satt han i fängelse för mordet han erkände som 19-åring, i paramilitära Ulster Volontary Force. I dag är han kommunpolitiker i Belfast och partiledare för Progressive Unionist Party. I stadens gamla vackra City Hall visar han vägen uppför breda marmortrappor och genom korridorer med otaliga oljeporträtt, till unionistiska arbetarpartiets arbetsrum. Här bjuds på automat-te i plastmugg och hårda bud. Billy Hutchinson dömer ut hela EU som har radikaliserat, snarare än integrerat. Brexit har sin grund i uppfattningen att invandrare tar jobb. Nordirlands problem grundar sig på klass, snarare än kulturell identitet, hävdar han och ordinerar ekonomisk tillväxt, statligt finansierade skolor, lagstiftning som inte diskriminerar.

– Det vore värre för mig att lämna Storbritannien än EU, men Nordirland måste stanna i EU:s ekonomiska samarbete. Folk måste förstå realiteterna här och arbetarklassens villkor.

Tillbaka till gränsstaden Derry där Damien Greene patrullerat gatorna. Här är det främsta tecknet på att Irland och Storbritannien möts en rad mackar med växlingskontor. I Irland är bensinpriset lägre, vilket får nordirländare att åka över till republiken och tanka. Förutom gränsstad och en arena för våld var Derry en gång en industristad. Nu har staden fått en ny basnäring: EU-projekt för fred och försoning.

Här bor och verkar Jon McCourt, en gång IRA-medlem och högst delaktig den där blodiga söndagen, men sedan 1980 medborgarrättskämpe och fredsaktivist. I början var EU-projekten bra, tycker han. Små projekt i små grupper som diskuterade identitet och öppnade ögonen för lösningar för ett fredligt liv tillsammans.

– Men när projekten gick från 500 euro till 500 000 euro blev det inte fredsprojekt utan fredsbusiness. EU-fonderna blev en kassako och i dag är vi beroende av dem. Nu behövs fredsprojekt för att mota arbetslösheten.

Risken finns att den snarare ökar med brexit, tror Jon McCourt och berättar om ett företag som planerade att förlägga en ny fabrik till Derry. Det hade skapat 250 jobb. Men bolaget backade på grund av brexit, det blev ingen fabrik och inga jobb.

– Det är skräcken; ekonomisk nedgång, färre jobb – och inga EU-fonder.

Gränsen är inget problem, säger han. Men brexit i sig var en dålig idé. Effekterna kan leda till ny grogrund för konflikter. För att skapa fred krävs att man skapar ett gott och jämlikt samhälle.

– Försök inte stoppa kriget. Gör vad du kan för att förändra de faktorer som leder till krig, poängterar Jon McCourt, med sina 40 år av volontärt fredsarbete i ryggen.

Det har de förhandlande parterna – EU, Storbritannien, Irland och Nordirland – nu ett år på sig att rigga.

***

FAKTA: Decennier av våldsamheter

1921: Nordirland bildas när Irland frigör sig från Storbritannien och ett antal grevskap på norra Irland blir kvar i unionen.

1969: Oroligheter och våld utvecklas till the Troubles.

1972: »Bloody Sunday«: 14 pojkar och män sköts ihjäl av brittisk militär under en demonstration i Derry i Nordirland.

1973: Irland och Storbritannien går med i EU. The Troubles eskalerar.

1994: Första vapenvilan.

1998: Långfredagsavtalet, vilket bland annat innebär att Nordirlands parlament med långtgående självstyre återinförs.

2003: Första demokratiska valet till Nord-irlands parlament efter återinfört självstyre.

2007: Nordirländsk regering med båda sidor representerade. Storbritannien drar bort militären.

23 juni 2016: Storbritannien har folkomröstning om att lämna EU. Resultatet blir att lämna EU. På Nordirland ville majoriteten stanna i EU.

29 mars 2017: Storbritannien begär utträde ur EU.

31 januari 2020: Storbritannien lämnar EU.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera