Blogg

Hakelius: En god illustration över ett kluvet land

Svensk debatt handlar oftast om själva debatten och budbärarna. Allt för att undvika de faktiska problemen.

I förra veckan kom en ny mätning som visade samma sak: Socialdemokraterna har antagligen körts om av Sverigedemokraterna. Opinionsstödet är lägre än under Juholtkrisen och förtroendet för partiledaren historiskt lågt.

Man skulle kunna tro att Karin Pettersson, nytillträdd kulturchef på Aftonbladet, borde vara intresserad av vad det här beror på. Hon är trots allt tydligt partimärkt. Det är inte länge sedan hon var kommunikationsansvarig för Socialdemokraterna.

Varför förlorar Socialdemokraterna sina kärntrupper? Hur har det gått till när partiet förlorat förmågan att tala med sina egna? Hur kommer det sig att andra istället fått deras öra?

När hon i söndags vek sin sida för en lång krönika, handlar den istället om Fokus. Och om varför det är fel att personer som Jens Ganman ges någon uppmärksamhet. Greta borde ha blivit Årets svensk.

Det är en god illustration av skälet till att Sverige är där det är.

Det blir tjatigt, men jag tar det igen:

Sverige är kluvet. Samhällskontraktet är under omförhandling. Eller snarare: förhandling är begärd, men samhällstoppen i stort vill inte veta av något sådant. I de flesta etablerade partier och i journalistikens huvudfåra är huvudtanken istället att begäran måste avslås, tills folk fogar sig och återgår till det normala.

Ur den övertygelsen följer att det är oförsvarligt att ens väcka de här frågorna. Och av det följer i sin tur att det centrala är att försöka underminera alla som försöker diskutera skälen till att vi är där vi är.

Det kallas, med ett tjusigt svengelskt ord, ”deplattformering”. Budbäraren ska kanske inte skjutas, men beläggas med pestsmitta.

Det är detta Karin Pettersson ägnar sin text åt. Hon kämpar, år efter år, ihärdigt på för att upprätthålla partilinjen och den snäva korridor som handlar allt mindre om åsikter och alltmer om kultur och ren makt.

Offentligheten tillhör den urbana, mediala övre medelklassen. Vulgära inbrytare från periferin måste hållas kort. Upprätthåll disciplinen genom att varna med social utfrysning om man inte håller linjen.

Och de medborgare som känner sig övergivna och förbisedda får på så sätt sina misstankar bekräftade: de duger inte. De är rasister, eller åtminstone idioter, om de inte struntar i sina egna erfarenheter och istället följer instruktionerna av offentlighetens alla Karin Petterssonar.

Gissa om mätningarna kommer att fortsätta i samma riktning.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera