Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: »De« kan höra allt vi säger

Det påpekar ett halvdussin av mina vänner.

Exakt vilka »de« är, är en aning svävande. Amerikaner? Ryssar? Kineser? NSA? SVR? Ministeriet för statssäkerhet i Peking?

Google? Apple?

Exakt hur är alldeles klart: mikrofonerna i våra mobiltelefoner. Inget vi säger och gör med en mobiltelefon i närheten är en privatsak.

Inte vet jag om de har rätt, eller bara är paranoida. Oavsett vilket förändrar föreställningar av det här slaget vår värld.

En av mina morbröder, inte äldre än att han fortfarande är i livet, blev dragen under en rot som barn. Kerstin Ekman har skrivit om sedvänjan: klena barn fördes flera gånger under en trädrot för att samla livskraft. Det skulle, om jag inte minns fel, helst vara fullmåne och torsdag.

Det var 1900-tal när det här skedde. Freud var fortfarande i livet, men de två andra stigfinnarna för moderniteten, Marx och Nietzsche, var begravda. Detsamma gällde sociologen Max Weber, även om han knappt hade hunnit kallna efter att spanska sjukan tagit honom.

Det var Weber, med ett lån från romantikern Schiller, som beskrev den moderna världen som »avförtrollad«. Allting hade mätts, vägts och organiserats, eller skulle mätas, vägas och organiseras. Mystiken var avskaffad. Det min morbror var med om, var en sista rest av det gamla. Min mor fick gå på universitet i stället.

LÄS OCKSÅ: Hakelius är vårt enda hopp i detta tråkiga universum

Kan vi riktigt förstå hur världen framstod, innan den avförtrollades?

Gud fanns, inte bara som tröstande tanke eller teologisk konstruktion. Oknytt som strök runt knutarna var inte bara sagoväsen. De fanns där, lika säkert som väder och vind. Integritet betydde något annat i en värld där man inte bara bodde tätt inpå varandra, utan dessutom delade utrymmet med osynliga krafter. Man behövde förhålla sig till dem.

Precis som vi behöver förhålla oss till våra mobiltelefoner.

Har man sett Stasifilmen »De andras liv« har man svårt att tro på den ständiga avlyssningen. Hur skulle det finnas tid, folk och pengar till att avlyssna allt? Men då dyker algoritmen upp.

Magi handlar om att påverka världen med övernaturliga krafter. Är man inte matematiker är det precis det algoritmer står till tjänst med. Det finns ingen omöjlig uppgift som inte kan lösas med en algoritm.

Man kan lyssna av allt, utan att behöva lyssna igenom allt. Algoritmer sköter den saken.

Kanske stämmer det. Då behöver vi förhålla oss till det också. Den sydafrikanske konstnären William Kentridge gör det. »Don’t feed the algorithm« är en av slagorden han använder i sina konstverk. Handskas inte vårdslöst med oknyttet.

Men kan man ens låta bli att mata vår tids oknytt?

Dagens Nyheter hade i förra veckan en längre artikel om kvantdatorn. »Här byggs maskinen som kan avslöja alla dina hemligheter«, var rubriken. Den som lyckas bygga en fungerande kvantdator »kan nå världsherravälde«. Kryptering vore meningslös. Inget skulle gå att dölja.

Poängen med en kvantdator är att dess beståndsdelar, kvantbitar, inte är som vanliga databitar. Vanliga databitar är antingen ett eller noll. Kvantbitar kan vara båda delar. Sexton kvantbitar kan befinna sig i 65 536 olika tillstånd samtidigt.

En gång till: samtidigt.

Vad betyder ens det?

Om man verkligen tittar efter, förlorar en kvantbit sin förmåga. Då blir den antingen ett eller noll. För att den ska kunna vara båda delarna måste vi låta bli att titta. Magi.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Ingen brukade vara konservativ – fast alla var det

Upplysningen och den vetenskapliga revolutionen avförtrollade världen. Det magiska och övernaturliga visade sig bara vara olika sorters maskiner och matematik. Nu har maskinerna visat sig vara magiska och matematiken övernaturlig. Gud kanske inte återvänder i sin allsmäktiga form, men gudar finns redan i Seattle och Kalifornien, antagligen även i Peking och Shanghai. De liknar grekernas eller romarnas, som betraktar människorna från olympisk höjd och lägger sig i när det passar dem. Tidvis grälar de med varandra. Då får vi ducka. Att tro att något är hemligt för dem är bara löjligt.

Och på lägre nivå stryker det digitala oknyttet kring våra knutar. Blidkar man dem inte, spelar de oss spratt. Förlorar man respekten för dem, drar de oss vid näsan.

Vi ser dem inte, men de finns där. Och de finns inte finns där. Samtidigt.

Kan vi förstå hur världen framstod innan den avförtrollades?

Visst kan vi det. Vi fick bara hundra år utan magi.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera