Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Ingen brukade vara konservativ – fast alla var det

Med några korta avbrott av tillfällig galenskap hade faktiskt konservatismen på många sätt varit svensk statsideologi, skriver Johan Hakelius.

Det är två år sedan Svenska Dagbladet skickade Malena Rydell till studentföreningen Heimdals konservativa källarhåla i Uppsala. Det är kanske för mycket sagt att reportaget som följde var det enda startskottet, men det var i alla fall ett av skotten i en liten salut som markerade konservatismens återkomst, någonstans i offentlighetens mittfåra.

Vi som hade en fäbless för konservatismen långt tidigare hade haft det rätt trevligt, för vi fick verka ostörda. Folk kände igen vänsterfolk av olika slag. De hade koll på liberaler av skilda arter. Men de begrep inte riktigt vad konservatism var.

Att bära fluga? Att dricka punsch? Att läsa Evelyn Waugh?

De flesta var ense om att konservatism inte var riktigt på allvar. Det var mer en fråga om tvivelaktig estetik och möjligen om praktisk oförmåga att knyta band till kvinnor. Konservatismen var för politiken ungefär vad coverbanden varit för rocken. Smurfhits, skulle en del ha preciserat.

Men mest av allt var konservatismen en vit fläck. Den kunde hoppa upp och bita en genomsnittlig kulturskribent i baken, utan att han eller hon hade en aning om vem som ägde tänderna.

Det var på många sätt tacksamt, för det hände faktiskt att folk lyssnade på vad man sa. De förstod inte tillräckligt för att kunna avfärda allt i förväg. Man kunde få beröm för att vara vidsynt och i positiv mening oförutsägbar, eftersom man inte i varje läge följde de enklaste marknadsliberala eller socialistiska doktriner.

Det komiska med det här var att konservatismen samtidigt, i praktiken, var mycket levande. Med några korta avbrott av tillfällig galenskap hade faktiskt konservatismen på många sätt varit svensk statsideologi. Socialdemokraterna kallade den folkhemmet och reformism. Till och med välfärdsstaten var på många sätt ett konservativt projekt: den erkände en kulturell gemenskap. Den hade som syfte att värna och utveckla den gemenskapen och främja den framför, till exempel, marknadens eviga ingenmansland, eller klasskampens eviga skyttegravskrig.

Visst fanns påtagliga avsteg. Förståelsen för det civila samhällets värde var ett huvuddrag i den tidiga arbetarrörelsen, men vändes i misstänksamhet och till och med förakt. När makten vilade i de egna händerna, var inte längre självständighet en dygd. Vurmandet för moderniteten ledde till övergrepp av estetisk art i snart sagt varje kommun och övergrepp på själva anden, i form av »skolpolitik«.

Men svenska politiker i maktens närhet var oavsett partitillhörighet nästan utan undantag pragmatiker, inte ideologer. De byggde helst på det som fanns, inte på det som de kunde drömma ihop. De tänkte sällan på samhället som ett förkroppsligande av något ideal, utan snarare som en organism att tukta, forma och förvalta med viss försiktighet.

De hade, kort sagt, en konservativ klangbotten. De behöll den, trots att begreppet försvann.

Nu är begreppet tillbaka. Jag är inte lika säker på att konservatismen är det.

I förra veckan greps ett par personer misstänkta för våldsamma rån av äldre människor i deras hem på Österlen. De hann puckla på ett halvdussin personer innan de greps. Rånturnén gjorde en sak tydlig: det jämförelsevis tätbebodda Österlen är servicemässigt att betrakta som glesbygd. Det finns polis i Ystad. När larmet går kan polisen vara i Sjöbo, eller närmare Trelleborg, eller norr om Kivik. Det är många mil emellan orterna. Man måste vänta på rättvisan. Det sedan länge av rättsstaten övergivna tingshuset i lilla Hammenhög, ter sig som en rest av en mytisk svunnen civilisation.

Läget är förstås ännu värre på många andra platser i landet, men poängen är att till och med i storstädernas närhet har staten i bred mening rullats tillbaka. Polisen är bara ett exempel.

Att bygga på det man har är enklare när man har något som i grunden fungerar. Det hade de gamla Socialdemokraterna. Men hur gör man om det man ska bygga på är så murket och skevt att varje reform sjunker spårlöst, som i kvicksand?

Det ligger mycket i att konservativa som numera rätt ofta dyker upp i offentligheten, i många fall snarare är ideologer med dragning åt något slags högerleninism. Men det oroar mig mer att de vardagskonservativa, som alltid varit ryggraden i den svenska staten, inte har mycket till organism att jobba med.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera