Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Konsten att bota Mr. Hyde

Monsterbehandlarna Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg sätter sig i terapistolen.

De bästa författarna, brukar det ju heta, får det alldagliga att framstå som oerhört och det oerhörda som fullständigt alldagligt. Knepet är att låta det osannolika ske, utan förklarande krusiduller. Som på de första sidorna i Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs »Monster i terapi«. Läsaren får veta att psykologen är försvunnen sedan en månad. Att enda spåret är en på mottagningen upphittad arbetsdagbok, brev, researchmaterial och utskrifter av ett antal märkliga terapisessioner hon genomfört »inom ramen för ett bokprojekt«.

I luntan finns i faksimilform ett telegram, postat i London den 5 januari 1886, till en terapimottagning i Stockholm på 2020-talet: »Högt ärade kollega stop er föreslagna tid passar utmärkt stop om en viss mr Hyde dyker upp släpp inte in honom stop Jag förklarar vid vårt möte stop med vördnad er medresenär på naturvetenskapens hav Dr Henry Jekyll

Här finns också en anteckning om att patienten har dykt upp på klockslaget:

»Dr Jekyll: Är det till er jag ska lämna min rock?

Jag: Rocken kan ni hänga där på kroken. Och hatten  … ja, jag har tyvärr ingen hatthylla.«

En kamera är riggad och har spelat in hela sessionen. Inte bara den. Andra patienter från det viktorianska Englands litterära skräckkabinett har tagit plats i psykologens gröna Ikeafåtölj. Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray.

Psykologen har blivit alltmer fascinerad, och skickat sina samtalsutskrifter till en pensionerad handledare, som redan efter första sessionen med Jekyll uppmanat sin adept att inte vara så kvick med sina råd till patienterna: »minns att det är viktigt att du förstår hans dilemma mer, innan du börjar tala om strategier, annars blir det för allmänt hållet och inte särskilt användbart  … ( … ) jag noterade att du ibland är väl snabb i din analys«.

Jag strök under denna mening när jag läste den, antecknade att den gnistrade som en aforism. En bild av umgängesklimatet i åsiktskorridorernas tidevarv. Ivern att fästa en etikett på någon är ju ett vanligt misstag. Ändå föll jag själv i fällan, noterade att författarduon till skillnad från dr Jekyll anlände till det överenskomna kaféet två minuter efter klockslaget. Och att en av dem, under den trekvartslånga intervjun, med tesked återhållet avnjöt en jättelik muffins, medan den andre kvävde några gäspningar och ursäktade sig med att den gångna nattens sömn varit mindre angenäm. Dubbla spår av dandyfasoner, tänkte jag, som om författarna ville krama det sista ur sin ljuvligt hemska 1800-talsvärld. Eller själva bevekelsegrunden bakom deras tidsresa? Sedan slog det mig att kaféets muffins kanske bara var mycket goda, och att somliga nätter är svårare än andra. Att tolka mindre och lyssna mer är inte helt lätt. Det gällde att ställa frågor i stället. Hur fick man en sådan här bokidé?

Författarna sa att embryot till »Monster i terapi« uppstod efter en teaterföreställning om Frankenstein häromåret. I den var Mary Shelleys romanfigur så ensam och osäker på vem han var, och hans familj så sorgsen. Tänk om monstret kunde få psykologhjälp. Eftersom Jenny Jägerfeld är psykolog gav den gemensamma idén sig själv. Författarna hade pratat om att göra något tillsammans ända sedan de hade debuterat, båda under samma år.

Jenny Jägerfeld:

– Vi lärde känna varandra på en förlagsfest. När jag fick veta att Mats hade papperstussar i armhålorna för att inte visa hur han svettades tänkte jag direkt: That´s the guy I wanna be friends with.

– Eller vilja ha som klient, sa Strandberg.

De valde ut monstren utan att tänka på huruvida deras beskaffenhet sa något om vår tid.

Vad var det som var så lockande med dem?

Jägerfeld:

– De flesta böcker från den tiden är bortglömda. Men inte de här romanerna, för de väcker frågor som är ständigt aktuella. Vad är det vi ser som monster? Hur skiljer ett monster ut sig från oss övriga? Fysiskt, i kulturell bemärkelse eller samhällelig.

– Många människor i dag skäms över vissa sidor hos sig själva, som många skulle kunna kalla monstruösa. Därför blir det intressant att tänka kring monster. Både det vi projicerar på andra grupper vi inte förstår eller vill kännas vid. Det okända i skogen eller den okända varelsen från något annat land.

Strandberg:

– Eftersom monster inte finns på riktigt, vad vi vet, de är ju uppfunna av oss, blir ju frågan: Varför har vi skapat de monster vi har skapat? Ja, för att de säger något om vilka vi är och vad vi är rädda för. Den viktorianska epokens litterära monster tar upp tidlösa dilemman och farhågor.  Hos mig har de slagit an jättemycket.  Jag skulle säga att alla monster i den här boken har lärt mig mycket. Som dr Jekyll med sina otroligt höga krav på sig själv, jag går själv och brottas med det just nu. Jag borde börja skriva på nästa bok. Men orkar inte. För det är jättekul med boksläpp, men jag blir väldigt trött av det, för jag är introvert också.

– Så precis som dr Jekyll har jag svårt att acceptera förbjudna lustar och min är nog att bara ta det lite lugnt  – och inse att det kan vara jobb att kolla på film en dag och skapa ny energi. Och precis som dr Jekyll är jag rädd för den där sidan som känns förbjuden. Jag har svårt att ge mig själv ledigt för jag är för rädd för att det skulle bli en dålig vana.

Jägerfeld:

– Det är ju det som är så bra med att gå hos en psykolog. För jag kan känna igen mig i din rädsla, men skulle se att det är osannolikt att du plötsligt skulle komma in i en jättedålig vana och börja ta ledigt varje dag och bli en slacker som aldrig skriver något. Du har så höga krav på dig själv, så det kan knappast hända. Du borde kunna stå ut med att ta ledigt. Likadant är det ju för monstren. Många av problemen de har är inte olika de problem människor har i dag.

Strandberg:

– Den viktorianska eran påminner om vår. Gamla trossystem faller och ny vetenskap ställer till det. Det var inte lätt då, att befinna sig utanför den stränga, sexualfientliga normen och tryckas ner med skuld och skam. I dag sitter vi i våra sociala medieflöden, och det är verkligen något som både dr Jekyll och Dorian Gray slår an, och även om det inte är samma normer vi försöker följa i dag jobbar vi verkligen med allt som inte passar in i vår självbild, och skapar narrativ om oss själva på sociala medier. Inte så mycket om att man inte har sex, däremot om vilket härligt och eftersträvansvärt liv man har. Målet nummer ett är att väcka avund.

Hur gick ni praktiskt till väga när ni skrev?

– Vi visste att en del av boken skulle bestå av transkriberingar av terapisessionerna. Så det började vi med, sa Jägerfeld.

– Efter att ha strukit under allt vi tyckte var viktigt i romanerna, så satte vi oss i soffan på vårt gemensamma kontor och lajvade, sa Strandberg.

– I dr Jekylls första session, sa Jägerfeld, visste vi att det skulle komma till en viss punkt och för en psykolog finns en uppsättning frågor i början; som varför kommer du till mig just nu? Man kanske har haft samma problem i tio år, sa Jägerfeld. Och då tänkte vi: Vad skulle dr Jekyll svara? Han är ju inte så rakt på sak. Så är det med många klienter, man berättar inte om sitt värsta trauma på en minut. Och det är ett gott tecken. Det visar att man har några skyddsmekanismer kvar.

Kan en psykolog som ägnat så mycket tid åt monster börja tolka sina patienter efter vilket vidunder de påminner om?

– Jag har slutat med patienter sedan några månader. Skrivandet tar så mycket tid och jag vill inte göra det med vänsterhanden, sa Jenny Jägerfeld.

Vid det här laget närmade sig klockan tio och ingen av författarna gäspade. Den halvt uppätna muffinsen hade stått orörd ett bra tag.

***

Om författarskap och förebilder:

Jenny Jägerfeld, född 1974 i Skärblacka, psykolog, författare, slog igenom med »Här ligger jag och blöder« (2010), aktuell med »Monster i terapi«:

– Jag ville bli journalist, för jag ville skriva, men jag misslyckades med allmänbildningsprovet, blev psykolog, det bästa jobb jag kunde ha där jag fick sitta, eftersom jag blev sjuk i en reumatisk sjukdom. Författare ville jag alltid bli. Mina förebilder var Gun-Britt Sundström och Birgitta Stenberg, den lakoniska träffen i språket, gränslösheten, humorn.

Mats Strandberg, född 1976 i Västanfors, författare, genombrott med »Cirkeln« (2011), aktuell med »Monster i terapi«:

– Jag skrev min självbiografi när jag var fem, att hitta på var det bästa jag visste. Jag älskade »Falcon Crest«, tvingade mina kompisar att spela upp scener om vad som skulle hända i nästa avsnitt. Stephen Kings blandning av socialrealism och övernaturligt har gjort intryck men jag är ingen favoritförfattarmänniska, perfekta författarskap blir rätt trista.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera