Inrikes / Politik

Liberalernas ödesfråga under 2020: Göra slut med S eller kila stadigt?

Skramlet från Socialdemokraterna maskerar det tilltagande gnisslet inom Liberalerna. Inga liberaler är nöjda med januariavtalet.

En skilsmässa är inget en liberal väjer för. Om vuxna, rationella människor kan välja att leva tillsammans, har de all rätt att gå skilda vägar också.

Människor och omständigheter förändras.

När Nyamko Sabuni vann striden om partiordförandeskapet i Liberalerna förändrades definitivt människorna. Det var inte bara Sabuni själv som klev rakt in i toppen. Juno Blom ersatte Maria Arnholm som partisekreterare. Johan Pehrson ersatte Christer Nylander som gruppledare i riksdagen. Mats Persson kom tillbaka som ekonomisk-politisk talesperson.

Arnholm och Nylander hade lagt sin tyngd bakom Erik Ullenhag i partiledarvalet. Mats Persson avsade sig rollen som ekonomisk-politisk talesperson när partiet valde Stefan Löfven framför Ulf Kristersson. Blom, Pehrson och Persson står definitivt på Liberalernas borgerliga sida.

Det var inte märkligt att många drog slutsatsen att även omständigheterna skulle bli annorlunda. Januariavtalet innebar nu inte bara att regeringen skulle driva en politik den egentligen var emot, utan att ett av de två samarbetspartierna leddes av personer som skulle hedra ett avtal de egentligen inte ville ha.

Sedan hände – det här är så nära en allmän mening man kan komma – ingenting. Nyamko Sabunis djärva ommöblering framstod alltmer inte bara som ett första steg, utan som själva steget. Den nya partiledaren tonade ner sina tidigare uttalanden. Liberalerna satte sig hos regeringen, i ett samordningskansli. Det var visserligen mer en fråga om ekonomi än om en politisk markering: Liberalerna har inte Centerns djupa fickor, särskilt inte efter två på varandra riktigt dåliga valresultat. Konstruktionen knöt ändå partiet närmare regeringen i mer än bara ord.

– Det är lite som ett dåligt äktenskap, säger en veteran inom Liberalerna:

– Alla inser att det inte bär, men man tar en dag i taget. Och så går dagarna.

Men något händer ändå. Lyssna till exempel till vad Nyamko Sabuni inte säger.

I veckan fick Sabuni frågan av Expressen om vad hon tyckte om att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna fått som vana att köra över regeringen. Hon ifrågasatte det kloka i att bryta loss delar av budgeten, men i försonliga ordval:

»Det är så det ska fungera i en demokrati. I frågan om Arbetsförmedlingen blev det bara en förbättring och att kommunerna får mer pengar ser jag inga problem med heller.«

Stefan Löfven tackar av L:s förre partiledare Jan Björklund.

Det här är samma ärende som får Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson att tala om en »missnöjeskoalition« som »gör allt för att skapa kaos och bekymmer i svensk politik«. Centerns ledning försitter inte heller ett tillfälle att varna för varje samröre med Sverigedemokraterna. Nyamko Sabuni undviker demonstrativt att göra det i samma intervju:

»Får vi igenom bra politik med hjälp av Sverigedemokraterna i riksdagen så välkomnar jag det.«

För bara ett år sedan hade det uttalandet antagligen lett till en ilskenoffentlig interndebatt. Nu litar till och med Vänsterpartiet på politisk draghjälp från Sverigedemokraterna. Omständigheter förändras.

Nyamko Sabuni har varit noga med att inte blockera alternativa vägar med kategoriska uttalanden. Det i kontrast till Centern, som fortsatt att bygga på vägspärrarna. Faller januariavtalet har Centern ingen uppenbar reträttväg. Liberalerna skulle stå ganska fria.

Det fattas sakpolitiska beslut också. För ett par veckor sedan antog Liberalernas styrelse ett strategidokument som beskriver partiets tidigare arbete som »kortsiktigt och spretigt«. Man har »alltför länge svarat på frågor som väldigt få människor ställer«. Nu ska tre sakpolitiska områden lyftas framför andra: skolan, integrationen och klimatet.

Skolpolitiken är sedan länge på fast mark. I november presenterade partiet det de kallar »förortslyftet«, ett paket för att på tio år få de 60 områden som i dag räknas som utsatta på fötter igen. I klimatpolitiken vill Liberalerna vara partiet som står för forskning och teknik. Transporter ska elektrifieras. Kärnkraften utvecklas och uppmuntras, inte minst i andra länder där koleldning är norm. Tekniken för att fånga in och binda koldioxidutsläpp ska ges en ekonomisk-politiskt gynnsam ram. Skogspolitiken bedrivas med mer än ägarintressen i fokus.

Men det dåliga äktenskapet, då? Dagarna går.

Problemet är välkänt, men det gör det inte enklare:

Nyamko Sabuni leder ett parti som är kluvet i tu, både bland medlemmar och väljare. Den ena sidan vann slaget om regeringsalternativ. Den andra slaget om partiledare. När Dagens Samhälle nyligen gjorde en enkät bland liberala gruppledare i kommuner och regioner, var splittringen tydlig: 36 procent tyckte att januariavtalet var skadligt för partiet. Knappt hälften, 46 procent, tyckte att det var bra.

Stefan Löfven har huvudbry.

Balanserar man på fyraprocentsspärren har man inte råd att förlora någon. Är man å andra sidan alltför försiktig, hamnar man lätt på 3 procent av det skälet. Så Nyamko Sabuni väntar på att omständigheterna ska ge henne större handlingsfrihet. Att någon annan spräcker januariavtalets tvångströja. Eller möjligen att någon tar initiativ till en omförhandling, som kan göra avtalet till hennes.

Väntan börjar bli lång. Otåligheten växer på båda sidor av den internliberala klyftan. Ett tydligt vägval, är kravet. Ett udda faktum är att de två falangerna till stor del bygger sin respektive argumentation på samma grund: Miljöpartiets skadlighet.

Det pågår en intern liberal tävling om vilket av Jan Björklunds svek som är störst. Att han satt kvar för länge? Att han kvävde möjliga efterträdare? Att han etablerade partiet på en ny, låg nivå?

En allt starkare kandidat är att Jan Björklund accepterade en regering med Miljöpartiet som tongivande kraft.

Bland de liberaler som sa nej till januariavtalet sägs allt oftare att Miljöpartiet gör regeringen helt oförmögen till bra beslut i de viktigaste frågorna: klimat-, miljö- och energipolitiken. Migrations- och integrationsfrågorna och de kopplade frågorna om lag och ordning och gränskontroll. Ordningen i skolan. Just de frågor som Liberalerna ska prioritera.

Avskaffad värnskatt i all ära, säger de som vill ur avtalet, men sedan då?

Bland de liberaler som slogs för januariavtalet – i flera fall även för liberala ministerposter – är analysen ungefär densamma, men slutsatsen den rakt motsatta. Liberalerna måste sätta sig i regeringen, för att bjuda Miljöpartiet motstånd. Helst borde Liberalerna ersätta Miljöpartiet i regeringen.

Karin Karlsbro, Liberalernas EU-parlamentariker, föreslog det redan vid nyår. Flera riksdagsledamöter har instämt.

Det finns underliggande antaganden i båda falanger. De som helst vill ur januariavtalet tänker sig andra möjligheter, som på ett eller annat sätt kräver omprövning i förhållande till Sverigedemokraterna. De som vill in i regeringen utgår ifrån att Liberalerna kan komma överens med Socialdemokraterna, om bara Miljöpartiet tvingas släppa sitt grepp.

Varken det ena eller det andra är självklart. Särskilt inte när Socialdemokraterna själva söker sin riktning.

Tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen, även ledande i partiet-i-partiet Reformisterna, avvisade frågan om Stefan Löfven bör sitta kvar:

– Vi behöver inte en ny administratör av januariavtalet, vi behöver nya punkter i avtalet.

Det var SVT:s Agenda som ställde frågan i söndags. Medierna fick blodvittring när Löfven själv försökte få stopp på spekulationerna om att han skulle avgå på partikongressen våren 2021. Den som sitter säkert, känner sig inte tvingad att tala om det.

Löfvens ledarskapsproblem är mer än en tidningsanka. Det har varit lätt att finna kommunalråd som undviker att uttala sitt fulla förtroende. Göran Greider tror inte att Löfven kommer att sitta kvar. Aftonbladets Anders Lindberg skriver att Löfven måste börja trampa cykeln framåt, annars faller han. Det finns de som inte litar på att Löfven sitter kvar, förrän de sett kallelsen till partikongressen. Den ska gå ut i höst och ska allt skötas snyggt, bör det framgå där om en ny partiordförande ska väljas. Det finns ministrar som, mellan skål och vägg, är skeptiska till Löfven som kvarsittare.

Det är långt till valet, är det interna påbudet, men det verkar inte lugna. På sina håll tar man för givet att partisekreteraren Lena Rådström Baastad kommer att tvingas avgå, om ingen dramatisk förbättring inträffar. Samtidigt fångade Daniel Suhonen en allmän mening inom partiet: Stefan Löfven utgör inte Socialdemokraternas problem. Möjligtvis är han en del av problemet, eftersom han inte löser det. Men problemet är politiken.

Med andra ord: januariavtalet.

Suhonen, Greider, Lindberg och en växande skara socialdemokrater från olika håll, är ense i det avseendet. De formulerar det oftast som att överenskommelsen måste omförhandlas, inte att den ska sägas upp. Men här har både liberaler som väntar på en ursäkt att lämna äktenskapet och liberaler som vill utveckla det, sina bundsförvanter.

Det är en bräcklig intressegemenskap.

På vilket sätt måste avtalet utvecklas, om man talar med socialdemokrater?

Buden är lite olika. Pensionerna, om man frågar Suhonen: en rejäl höjning. En ordentlig och progressiv skattereform, om man frågar SSU-ordföranden Philip Botström. Båda delarna och stopp för arbetskraftsinvandring, om man frågar LO. Tiotals miljarder till offentliga sektorn, dyker upp lite varstans.

Anslaget är detsamma tvärs över partiet: det enda som samtidigt kan vända flykten till Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet och dessutom höja moralen bland de egna som ännu inte flytt, är traditionell socialdemokratisk utgiftspolitik. En väns­tersväng, om man så vill. De som minns honom nämner partiets ständige vänsteravvikare Sven Grassman. Det är hans sanningar som gäller nu. Det finns inte mycket till mothugg. Motsvarigheten till kanslihushögern – en Kjell-Olof Feldt, en Klas Eklund – är avsomnad, eller åtminstone sömndrucken.

Socialdemokraterna tycks, rätt oreflekterat, vara på väg att avveckla sin naturliga kontaktyta med Liberalerna.

Den som talade med socialdemokrater strax efter regeringsbildningen kunde förvånas över den goda stämningen. Valresultatet var trots allt katastrofalt. Men vi talar om ett parti som tidigt bestämde sig för att politik är till för att åstadkomma resultat. Därför är makten det centrala. Stefan Löfven hade sett till att makten stannade hos partiet.

Haken var förstås att ingen makt är absolut. Efter ett år hade opinionsläget hunnit i kapp. Den här makten framstod som fru­strerande maktlös. Det var då det började talas om rejält höjda pensioner och kanske ett partiledarbyte. Men faktum kvarstår: om det finns något som kännetecknar en socialdemokrat, så är det instinkten att aldrig lämna ifrån sig regeringsmakten i onödan.

Det är därför januariavtalet är så besvärlig för Socialdemokraterna. Avtalet skulle sätta punkt för den eviga valrörelsen och möjliggöra en återgång till något slags vardagspolitik. Det blev tvärtom. Januari­överenskommelsen blev bränsle i den eviga valrörelsen. Den skrämde bort väljare. Det skärpte inre spänningar.

Slutsatsen är att något måste göras, om inte makten ska gå förlorad i valet 2022. Men att göra något hotar maktinnehavet.

Moment 2022.

Vem vet hur riksdagen skulle rösta om Socialdemokraterna väljer en ny ledare att lägga fram som statsminister? Och hur töjbart är januariavtalet, innan de liberaler som så vill får en ursäkt för att hoppa av?

– Antingen utvecklas vi och går fram tillsammans, eller så håller vi krampaktigt fast vid avtalets klausuler såsom de ser ut. Då kommer det inte att räcka för att hålla liv i samarbetet, säger en ledande socialdemokrat.

– Något måste ske det här året, nästa år är det för sent. Och jag tror inte att Liberalerna skulle släppa fram en regering av det här slaget igen, om frågan väcktes nu, säger en liberal som arbetat med flera av partiets ledare.

Där står saken och väger. Både liberaler och socialdemokrater är genuint osäkra på hur det slutar. Men de är ense om två saker:

Avgörandet kommer i år.

Det är de själva som håller det i sina händer.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera