Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Mary Andersson

Författare, dog den 18 januari, 91 år gammal.

Den som äger berättelsen om sitt liv är fri, om än slagen i bojor.

Det är en enkel sanning, även om den inte är helt okomplicerad.

Mary Anderssons litterära tilltal har alltid varit konsekvent. Hon hade redan vid debuten med dokumentärromanen “Sorgenfri” (1979) funnit ett personligt tilltal, likaså fanns det här en infallsvinkel som skulle ha avgörande betydelse för hennes kommande författarskap.

Det är rimligt att föreställa sig att det är stadsdelen Sorgenfri i Malmö som till stor del har präglat hennes liv och författarskap. Det är platsen där romanen “Dåliga mäniskor” utspelar sig. Och det var också här, i ett Barnrikehus på Nobelvägen, som Mary Andersson och hennes sex syskon kom att växa upp.

Mary Andersson har sin hemvist i ett självbiografiskt berättande. Det finns dock en viktig parentes. Hennes författarskap sträcker sig förbi en snäv genrebeskrivning och blir till så mycket mer än bara en beskrivning av den omgivande verkligheten.

Det vi med säkerhet kan påstå är att maktens sätt att kommunicera aldrig ens avlägset kommer att påminna om det språk som har skapats genom maktlöshet, utanförskap och utsatthet. Och det är det språk Mary Andersson kom att skriva på, oavsett vilket ämne hon valde. Det är en grundton som ljuder genom i princip allt hon har publicerat.

Mary Andersson var en av de få författare som hade ett uppdrag, som inte gav vika. Och med det kom att aldrig svika de egna erfarenheterna.

Det privata, inte minst yrkeslivet, lyftes upp till en mer allmängiltig nivå. Hennes tilltal lämnar den privata utsagans värld och blir till litteratur. På det sättet kan exempelvis malmöitiska arbetsplatser som Malmö Tricotfabrik, Malmö Strumpfabrik och Kockums Mekaniska Verkstad bli till slutna mikroskopiska världar som berättar för oss hur det är att vara människa i en allt mer omänsklig tid.

Det är en värld som består av två klasser. De som äger och vi andra som blir ägda. Och om du är en arbetande kvinna, som Mary Andersson, är du naturligtvis dubbelt utsatt, dubbelt ägd.

Det går att rita en berättandets karta, ange personer, platser och händelser.

Staden Malmö står i fokus. Det finns arbetsplatser, gator och torg.

Men den viktigaste delen i berättelsen är det som inte kan placeras i tid och rum, som inte enkelt kan definieras, som solidaritet.

De osynliggjorda skulle bli synliga. De maktlösa och tystade skulle få en röst.

Andersson har i litterär form, som i till exempel just romanen “Dåliga mänskor” skildrat en vardag präglad av närapå omänskliga villkor. Få har som hon kunnat kombinera den här typen av explicita beskrivningar av vanmakt med lika delar värme och humor.

Hennes författarskap är både personligt och konsekvent.

I “Asbetsarbetarna berättar” från 1980 redogörs det för den livsfarliga hanteringen av asbest. Hennes arbete kom att bidra till att det livsfarliga byggmaterialet blev förbjudet 1982.

När jag för en tid sedan nåddes av beskedet om hennes död befann jag mig, som genom en absurd slump, i det område där Andersson hade vuxit upp. Nobelvägen. Barnrikehusen.

Och vad tänkte jag?

Den första tanken var att berättelsen om Malmö nu har avslutats.

Jag vill föreställa mig att det uppdrag Mary Andersson gav sig själv var att förändra världen.  Metoden hon använde var att beskriva och förklara den verklighet som omgav henne. Nu är det uppdraget slutfört. Den sista punkten är satt. Mary Anderssons berättelser fortsätter dock sitt arbete, fast nu utan sin upphovskvinna.

Kristian Lundberg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera