Blogg

Hakelius: En mardröm för demokraterna – och en fest för medierna

Förloraren var Joe Biden. Vinnaren Pete Buttigieg. Iowa ritade om demokraternas karta, men kampen är långt ifrån över.

Det var en mardröm för demokraterna och en fest för medierna. Resultatet av nomineringsmötet i Iowa skulle ha funnits redan på måndagskvällen, men allt gick fel.

De många småmötena över hela delstaten skedde på traditionellt sätt. Helt enkelt genom att folk samlades och sedan ställde sig i olika hörn av lokalen, beroende på vilken kandidat de stödde. Det blir inte mer analogt än så. Men rösträkningen skulle ske digitalt, med hjälp av en app. Den havererade.

Ännu efter lunch i går fanns inga resultat. På nyhetskanalerna briljerade kommentatorerna i sin förmåga att trampa vatten. Ansvariga demokrater höll sig borta, så gott de kunde. En och annan kandidat — de var alla på väg mot nästa primärval i New Hampshire — försökte leka vinnare, trots avsaknaden av resultat. Konspirationsteorierna började växa: det var förstås ytterligare ett försök av partietablissemanget att snuva Bernie Sanders på vinsten.

Det enda som verkade säkert var att Joe Biden hade gjort särskilt dåligt ifrån sig. Från hans kampanj kom tidigt antydningar om att det här valet knappt var giltigt. De ville inte erkänna några resultat, om de inte fått möjlighet att granska sammanräkningen först.

Så började resultaten ramla in. Joe Biden verkade inte nå mer än strax över 15 procent, slagen av båda radikalerna Elisabeth Warren och Bernie Sanders. I Sanders fall slagen stort, med runt tio procentenheter. Och ännu en skräll: Pete Buttigieg verkade ha vunnit delstaten, strax före Sanders, även om Sanders hade fler individuella röster.

Iowas demokrater vill alltså se en politisk oerfaren 38-årig borgmästare från en mellanstor stad i mellanvästern, som USA:s näste president. I så fall den första öppet homosexuella.

Det var mer än lite smolk i bägaren för Sanders ivrigaste anhängare. De avskyr Buttigieg. Han representerar allt de hatar i sitt eget parti: mittenpolitik, etablissemang, kompromissvilja.

Nu var inget alldeles säkert ens på tisdagskvällen. Mer än 30 procent av rösterna återstod att räkna. Bernie Sanders kunde fortfarande bli vinnare. Men även om Buttigieg kom tvåa, strax efter Sanders, var han en vinnare. Och Joe Biden var, under alla omständigheter, en förlorare. Hans sista chans blir South Carolina, där minoritetsgrupper som brukar stödja honom är betydligt större än i Iowa och New Hampshire. Vinner han inte där är hans saga all.

Följden av rösträkningshaveriet i Iowa kan möjligen bli att den amerikanska nomineringsprocessen, som redan dragit på sig en hel del kritik, omformas. Men på kort sikt är det resultatet som räknas. Nu slåss Joe Biden i starkt underläge. Och vägen till makten går nu antagligen via Pete Buttigieg. Han är långt ifrån klar som presidentkandidat, men han har inte bara en fot i dörren, utan ett ben i farstun, som den främste representanten för det demokratiska partiets mitt. Ingen radikal kandidat kan ta sig ända fram utan en kompromiss mot mitten.

Pete Buttigieg pekade på att han gått bra, både i mer radikala och mer moderata distrikt i Iowa. "Jag kan ena partiet", var hans budskap. Dessutom gjorde hans kampanj mycket klart att Buttigieg gick bra i delar av Iowa som röstade på Donald Trump förra valet. "Jag kan slå Trump", var alltså det andra budskapet.

Om han övertygat, kan det påverka de viktiga primärval och nomineringsmötena som nu kommer den i New Hampshire, Nevada och South Carolina. Men inom demokraterna växte samtidigt rädslan för att partiet istället ska splittras, genom att de fyra första valen tillfaller olika kandidater. Eller att Sanders, om han inte når ända fram, återigen ska underminera den vinnande kandidaten, på det sätt han i praktiken gjorde med Hillary Clinton.

Och medan demokraterna brottades med sig själva och sin app höll president Trump sitt årliga tal till nationen. Han var inte blygsam. Han har en hel del att inte vara blygsam över. Nästan halva talet bestod av en uppräkning av ekonomiska rekordnoteringar. Han talade om en "blue collar boom" och om att han gjort slut på att amerikanerna ska behöva "krympa sitt öde" – inget mer "downsizing destiny". Påfallande många av de vanliga medborgare som traditionsenligt bjudits in som goda exempel var afroamerikaner.

Redan när han äntrade podiet började ropen: "four more years". Han skakade inte hand med talmannen Nancy Pelosi. Hon kontrade med att utelämna de traditionella artighetsfraserna när presidenten kommer på besök till kongressen. De kvinnliga demokratiska kongressledamöterna var klädda i vitt och ropade kort vid ett tillfälle slagord om viss lagstiftning. Den nu gravt lungcancerdrabbade konservative radioprataren Rush Limbaugh, som sedan åttiotalet retat gallfeber på liberaler, behängdes mitt under talet med USA:s främsta hedersbetygelse, the Presidential Medal of Freedom. När talet var slut rev Nancy Pelosi demonstrativt upp sin kopia av talet i bakgrunden.

Vilken demokrat som än vinner kommer att få en tuff match.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera