Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sundling: Palme brottades med samma problem som Löfven gör idag

En dag på min första arbetsplats i Stockholm kom Olof Palme på besök. Alla satt uppradade vid fikaborden och väntade på att han skulle komma.

Valdagen var kanske sex-sju veckor bort.

Vi satt i ett hus på Söder som hade tio våningar. Kontoret fanns både på första och andra våning. Men för att ta sig till fikarummet var man först tvungen att gå upp en trappa, ta sig genom en vindlande korridor, och sedan gå ned en trappa. Det hände att nykomlingar gick bort sig.

När Palme till slut kom fram till bordet där vi satt frågade han: Hur många våningar är det på det här huset?

Hasse från Värmland trodde lite nervöst att han frågade hur många som jobbade där.

– Det är väl en 27–28, svarade Hasse.

Palme tittade förvånat upp mot taket i fikarummet och mer blev inte sagt om detta.

Olof Palme väckte ibland den där nervositeten hos folk som träffade honom. Han betraktades som en världspolitiker, han mäklade fred mellan Iran-Irak och var framträdande på den internationella scenen även under tiden i opposition, och tycktes ibland några nummer för stor för lilla Sverige.

Han väckte alltid känslor, antingen beundran eller hat. Han var aldrig riktigt lagom. Minsta lilla politiska fight kunde han utveckla till något större i retoriken, som fick det att låta som något som var ideologiskt och politiskt helt avgörande.

Säkert var det någon av hans spinndoktorer som kommit på det. Men i någon moderat motion hade man i en bisats inför valet 1985 hittat att M ville dra ned på aktivitetsstödet till föreningarna. Palme gjorde ett antal rejäla frontalangrepp på Moderaterna för att de ville utsätta knattefotbollen för hårda nedskärningar. Det fungerade, föräldrar och idrottsledare var upprörda.

Han blev statsminister igen 1982 efter sex år i opposition, och fortsatte som det efter valet 1985 där S ändå tappade en procent och fick strax under 45 procent. Men viktigare var kanske att Moderaternas framryckning hade bromsats, tack vare attackerna om knattefotbollen, eller mot M:s privatiseringsidéer som Palme förklarade skulle betyda att dagisbarn skulle bli placerade i ”Kentucky Fried Children”.

Men med Kjell-Olof Feldt som finansminister hade landet satt igång en ny ekonomisk politik, med en rekorddevalvering, avregleringar av kreditmarknaden och annat som kan betecknas som allt annat än vänsterpolitik. Valaffischen 1985 med en ung ”yuppie” som i en cabbad sportbil, på väg någonstans med sin golfbag och dalmatin skulle egentligen haft texten: ”Jag röstar på socialdemokraterna – för de har Feldt”. Nu blev andra ledet i stället: - för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”.

Men hösten 1985 växte protesterna mot den ekonomiska politiken och likheterna är stora mot i dag. ”Dalaupproret” kritiserade partiets högervridning, där ”kanslihushögern” ansågs ha fått för stor makt, och de menade att fördelningspolitiken var på väg åt fel håll. Och vintern 1985–86 växte de reaktionerna. ”Yuppisarna” som handlade på börsen kunde bli stormrika, men undersköterskorna och metallarbetarna fick det i stället sämre.

Det fanns representanter från partier längre vänsterut, främst V, i den kritik som växte fram, men inte bara det. Det klagades på de växande klyftorna från många lokala fackföreningar och S-medlemmar.

Några veckor efter mordet på Palme intervjuade jag Rudolf Meidner, legendarisk LO-ekonom, och huvudarkitekten bakom LO:s löntagarfondsförslag. Han var kritisk till hur S låtit viljan att stimulera den ekonomiska tillväxten kollidera med jämlikheten.

– Ändrar man skattesystemet så att utjämningen minskas är det ett återtåg från jämlikhetstanken. Resultatet är att de som tidigare drabbades av progressiviteten (i skattesystemet) får den högsta utdelningen, sa Rudolf Meidner.

Där ”Dalaupproret” växte fram mötte jag då också ”Röde Börje”, Börje Andersson som var S starke man i Borlänge under många år, och som en kort tid varit försvarsminister, men som inte trivdes i Stockholm, och som hoppat av och flyttat hem igen. Och som fortsatte som S-ordförande i länet.

”Röde Börje” talade om ”drastiska omfördelningar”, om vad som hänt på börsen och ökade skillnader mellan hög- och låginkomsttagare.

– Vi är medvetna om missnöjet. Och det är bra att missnöjet finns. S starkaste historiska uppgift är att ta ställning för de som har det svårast i samhället, sa han.

– Det är svårt, men oerhört viktigt, att nu föra en omfördelningspolitik av gammal beprövad socialdemokratisk modell.

Teoretikerna skulle nog säga att med globaliseringen, som på allvar tog fart på 70-talet och blev ännu mer märkbar på 80-talet, blev det allt svårare att föra en nationell politik, och framförallt ekonomisk politik.

Samtidigt var det under denna tid, och inte minst genom Olof Palme själv, som världen och utrikespolitiken tog plats mitt i den svenska politiska debatten. Värden kom i högre grad till Sverige, och Sverige i högre grad till världen.

Även om Olof Palme och Stefan Löfven är diametralt olika som personer har och hade de 1985–86 och i dag i grunden samma problem med den interna opinionen i fråga om vad partiet står för i grund och botten.

Palme hade problem redan när partiet befann sig på en 45-procentsnivå. Löfven har ännu större problem på dagens nivå i opinionen och med riksdagens sammansättning.

Men grundfrågan är i stora delar den samma nu som för 34 år sedan: finns utrymmet ens att driva det Röde Börje kallade en ”omfördelningspolitik av gammal beprövad socialdemokratisk modell”?

Och om inte, vad återstår då av en socialdemokratisk modell?

LÄS OCKSÅ:

Lista: Här ökar fattigdomen och rikedomen mest i Sverige just nu

Ekonomiska klyftor: Så bryter Botkyrka den negativa trenden

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera