Ekonomi / Krönika

Jon Åsberg: Någon måste fatta besluten – även de svåra

Det fattas hela tiden beslut i samhället där liv ligger i ena vågskålen och pengar i den andra, skriver Fokus chefredaktör Jon Åsberg.

I förra veckans krönika efterlyste jag en »aktuarisk ansats« i kampen mot corona. Flera läsare har hört av sig och undrat vad jag menar, några blev upprörda över förklaringen. En aktuarie är en statistiker som prissätter risker för ett försäkringsbolag. Och det kan ju låta hårt att uppmana politiker och andra beslutsfattare att väga in de samhällsekonomiska kostnaderna för olika åtgärder i ett läge där många riskerar att dö i förtid i en allvarlig epidemi. Men om inte de som leder landet, näringslivet och de samhällsbärande institutionerna håller huvudet kallt i krisen, vem ska då göra det?

Emanuel Sidea har i senaste numret anlagt just ett aktuariskt förhållningssätt. Han har frågat nationalekonomer vad åtgärderna mot corona kan kosta i termer av ökad arbetslöshet och förlorad BNP. Och ställt det mot hur många levnadsår som sparas och vad värdet på dem är. Beloppen svindlar, men slutsatsen är ändå att det kan vara värt priset att sätta Sverige på sparlåga. Dock under förutsättning att effekterna blir kortvariga och att ekonomin börjar växa igen rätt snabbt. Fast med de rapporter om varsel, företagsrekonstruktioner och konkurser som nu trillar in dagligen är åtminstone jag orolig för att det kommer ta lång tid innan ekonomin repar sig.

Även om vi inte tänker på det fattas hela tiden beslut i samhället där liv ligger i ena vågskålen och pengar i den andra. Särskilt i sjukvården där sådana överväganden görs varje dag. Ska man ge en dyr cancerbehandling åt en 80-åring som kan hoppas på ytterligare en handfull år med livskvalitet? Eller åt en 15-åring som väntas ha 70 år kvar om hen blir fri från cancern? Av Ebba Blumes artikel framgår hur denna sållningsprocess, triaget, fungerar i praktiken i spåret av corona-epidemin. Inte friktionsfritt, verkar det.

Jag avundas ingen som måste göra sådana prioriteringar, varken i vården eller i samhället. Ändå måste de göras. Det är ytterst det vi har läkare respektive politiker till. Vi andra får hoppas att de beslut som fattas är någorlunda välgrundade och för det allmänna bästa.

Keep calm and carry on.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera