Blogg

Hakelius: I skuggan av coronakrisen har Labour valt en ny ledare

I skuggan av coronakrisen och Boris Johnsons sjukdom har Labour fått en ny ledare. Vem är Keir Starmer?

Det börjar bli något bibliskt över Storbritanniens prövningar. Först Corbyn, sedan Brexit och nu corona, rakt in på Downing Street. Till och med Wimbledon är inställt för första gången sedan andra världskriget.

Luciavalet var en triumf för Boris Johnson. Hade han velat dela ut långa lösnäsor till alla belackare som förutspådde fortsatt katastrof, hade de inte räckt till. Från ingen majoritet alls, fick Tories 80 mandats majoritet i underhuset. Det gjorde Johnson till mångmiljonär i politiskt kapital räknat och gav honom en rörelsefrihet som ingen premiärminister haft sedan Tony Blair.

Labour gjorde samtidigt det sämsta resultatet på 80 år. Partiet förlorade valkretsar som aldrig röstat konservativt förut. Det var den fjärde förlusten i rad och 60 mandat gick förlorade jämfört med förra valet.

Få politiska rörelser har så grundligt fått på käften som Corbyns Labour. Alla fantasier om ett nytt, socialistiskt Storbritannien och om corbynismen som socialdemokratins framtid, gick åt fanders.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att se krisen som en möjlighet

Samtidigt: det var ett speciellt val, det visste alla. Boris Johnson gladdes åt sin majoritet, men tog den inte för given. Han visste att det inbrott han gjort i Labours traditionella områden snabbt kunde vändas i att han kastades ut igen. Han var mån om att försöka överbrygga klass- och kulturkonflikterna mellan nya väljare och torypartiet.

Labour var förstås taget av sin förlust, men mindre så än man skulle kunna tro. Det berodde dels på att förlusten hade tagits ut i förväg av många inom partiet. Dels på att många såg en förlust som ett nödvändigt ont, för att sedan kunna ta tillbaka partiet från de vänsteraktivister som kapat organisationen genom sitt parti inom partiet, Momentum.

Det gav, sammantaget, det märkliga resultatet att ur ett historiskt tydligt valresultat föddes ödmjukhet och vilja till förnyelse bland både vinnare och förlorare. Ingen vågade på allvar påstå att det klara valresultatet avspeglade en stabil och säker politisk förändring och att överraskningarnas tid äntligen var förbi.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad var poängen med Stefan Löfvens tal?

Och så kom corona.

I skuggan av drottningens tal, Boris Johnsons sjukdom och ökande brittiska dödstal, valde Labour i helgen en ny ledare. Det skedde utan att partiet träffades. Den nye ledaren fick tacka för förtroendet i ett inspelat tal som sändes på nätet.

Det pågår nu en debatt om vem den nye ledaren, sir Keir Starmer, egentligen är. Han har filmstjärnekäke och Björn Borgs tätsittande ögon. Han är jurist med inriktning på mänskliga rättigheter. Han är Queen’s Counsel, en hederstitel som tillfaller en mindre grupp jurister. Sedan sex år tillbaka är han Knight Commander av Bathorden, KCB. Det är därför han är sir Keir, men han föredrar att man inte använder ”sir”. Konservativa The Telegraph gör det gärna och ofta. Han delar förnamn med Labours grundare och förste ledare i parlamentet Keir Hardie. Det är inte en slump, båda hans föräldrar var trogna Labouranhängare. Mer oklart är om Starmer delar något av sin namnes radikalitet; Keir Hardie organiserade strejker, arresterades tillsammans med suffragetter och var pacifist.

Det är just detta, vem Starmer egentligen är politiskt, som det nu spekuleras i. Han var inte aktiv i Labourpartiet på högre nivå förrän för fem-sex år sedan, då han valdes in i underhuset. Han vann ledarskapsvalet med mycket bred marginal — han fick över 56 procent av rösterna, medan den främste konkurrenten fick mindre än hälften så mycket — men kom dit genom att uppvakta åt alla håll i partiet. Corbynisternas kandidater till ordförande och vice-ordförandeposterna samlade bara den hårda återstående kärnan av aktivister. Starmer lockade många av dem som står till vänster om mitten, men även de som står i mitten, eller resterna av Tony Blairs New Labour, till höger om mitten. Det är ett klassiskt koalitionsbyggande i ett parti som sargats av en ledare som skapat polarisering i de egna leden, men det är också ett starkt mandat med suddig profil.

Keir Starmers snabba karriär inom Labour kan till stor del tillskrivas att han blev partiets talesman i Brexitfrågor. Det ställde honom främst på scenen under många månader. Men det i sig var inget säkert recept på framgång, med tanke på att Labours Brexitstrategi under Jeremy Corbyn var oklar. Starmers framgång berodde till inte liten del på att han är skicklig på något som blivit allt viktigare inom Labourpartiet: att förmedla sin egen position genom signaler och antydningar och i lagom kontrast med partiledningen, utan att för den skull vara illojal. Han lät på olika sätt förstå att han, till skillnad från den i grunden EU-kritiske Corbyn, var en sann motståndare till Brexit.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Nu ska vi tydligen förstatliga apoteken

Nu är Starmer själv partiledningen och Brexitfrågan är inte överspelad, men den är inne i en helt annan fas, som dessutom kompliceras av coronakrisen. Det kan bli aktuellt med en förlängning av förhandlingstiden med EU på grund av corona, men för Starmer är det inte lätthanterligt. Om han argumenterar för en sådan förlängning, kan de stora grupper av traditionella labourväljare som valde bort sitt parti på grund av att de ville se brexit, få intrycket att han fortsätter att kämpa emot folkomröstningen. Gör han det inte kan de som gillat honom därför att han varit emot brexit bli sura. Starmer stora utmaning blir att använda det mandat han fått på ett sätt som kan samla det splittrade parti han leder och vända den nedåtgående trenden. Det råder vilt skilda åsikter om hans chanser. Det råder till och med vilt skilda åsikter om det lilla han hunnit göra.

Starmers har till exempel sparkat ut de hårdast profilerade corbynisterna ur sin skuggregering, men de han valt istället är inte nödvändigtvis anti-Corbyn, bara personer som inte profilerat sig lika tydligt.

Är han för försiktig, eller listig? Åsikterna går isär.

En sak är de flesta ense om: Keir Starmers största fördel är att han inte är Jeremy Corbyn. Men just den fördelen delar han med Boris Johnson. Någon verklig test av vem som är bäst på att inte vara Corbyn kommer att dröja, åtminstone i några veckor. Tidigare än så lär inte Boris Johnson komma ur sjuksängen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera