Aktuellt / Inrikes / Politik

Historisk medvind – då är nästa generation S-ledare redo att ta över

Socialdemokraterna ser en historisk medvind i coronakrisen. Nästa generation S-ledare är de som kan ta partiet till forna höjder.

Redan under förstamajfirandet – den här gången på nätet – anades en rollfördelning i arbetarrörelsen. LO-ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, förklarade att »Sverige efter krisen måste bli något helt annat än Sverige innan krisen. Där vi lämnat det nyliberala projektet bakom oss. Och bygger det starka samhället tillsammans.«

Thorwaldsson ropade närmast fram sitt budskap. Alltmedan Stefan Löfven, som ju är såväl statsminister som rörelsens ledare, talade med dämpad stämma.

Rollfördelningen var både till person och politikens innehåll ingen slump. Socialdemokraternas partistrateger har, med viss förvåning, sett hur väljarna nickar gillande till det mesta partiet säger och gör. Att visstidsanställningar i vården skulle vara av ondo är något man vanligtvis haft svårt att locka liberalt sinnade väljare med. I coronakrisen låter det annorlunda, särskilt när statsmannen Löfven trummar in budskapet – för landets bästa.

S klättrar i opinionen. Internt tillåter sig till och med de mest avmätta tjänstemännen att drömma sig bort till ett läge där 30 (eller varför inte 35?) åter är vardag.

– Nu är det läge att prata politik. Och det här är den första krisen på 2000-talet där hela verktygslådan ligger i sossehäraden, säger en källa i Regeringskansliet.

– Socialdemokraterna har råg i ryggen på ett helt annat sätt än för bara ett halvår sedan, säger en annan källa i partiet.

Den nyliberale ekonomen och Nobelpristagaren Milton Friedman sa att »bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga«.

Lena Rådström Baastad, partisekreterare (S), menar att arbetet redan är i gång på två viktiga områden:

– Vi är mitt i en pågående kris och vet inte konsekvenserna av den. Men redan för ett antal veckor sedan började vi identifiera utmaningar som vi har i dag, och tänkbara sådana efter krisen. Det finns brister i välfärden, vilken behöver ytterligare förstärkningar. Under pandemin har det också blivit ett tydligare fokus på arbetsvillkoren. Men vi har pratat om trygga anställningar under lång tid, säger hon.

Inför kongressen 2021 ska arbetsgrupper ta fram ny politik på tre områden: en sjukvårdspolitisk arbetsgrupp ledd av Lena Hallengren, en om ekonomi och jämlikhetsfrågor ledd av Magdalena Andersson, och en nyss tillsatt grupp om internationell politik ledd av Ann Linde.

– Två arbetsgrupper är i gång, en kring fördelningspolitiken och en kring sjukvården, där vi efter valet 2018 såg att vi behövde göra ett rejält omtag. Där kan vi också se hur äldreomsorgen är ett sådant, fortsätter Lena Rådström Baastad.

Men allt fler röster höjs för att också lägga ut en bredare väg framåt. Socialdemokraterna brukar följa sina invanda mönster, det är inte för inte som grundkurserna brukar inledas med en tillbakablick på »En historia värd att kunna«.

Den bit av historien som många talar om nu är en sommardag i Stora Hult på Bjärehalvön 1943. Där samlades en grupp socialdemokrater i finansminister Ernst Wigforss sommarstuga. Fyra kom från LO-leden, en från ungdomsförbundet och Alva Myrdal representerade kvinnoförbundet. Det socialdemokratiska partiet hade bara en ytterligare representant i det som kom att bli kommissionen som skrev arbetarrörelsens efterkrigsprogram: Karl Fredriksson.

Han var publicist, och skrev vassa kåserier under pseudonymen »Nordens Karlsson«. Då fanns han på tidningen Social-Demokraten. Aldrig statsråd, inte riksdagsledamot, men han kom att få en avgörande betydelse för efterkrigspolitiken.

Fredriksson fann stöd i den yngre S-generationen, och övertygade den unge partisekreteraren Torsten Nilsson (senare utrikesminister), då 37 år gammal, om att arbetet med en politik för fredstiden behövde utmejslas redan när kriget pågick och landet fortfarande hade en samlingsregering. Torsten Nilsson lyckades till slut övertyga en motsträvig statsminister, Per Albin Hansson. Karl Fredriksson spelade också en central roll för att lyfta fram den yngre generationens Tage Erlander som partiledare och statsminister vid Per Albins död 1946.

Nu är läget ett helt annat, fast ändå inte. I den politiska apparaten runt statsråden noterar man att något är på gång. Mycket av arbetet med coronakrisen har behövt hanteras med kort varsel, och den politiska ledningen är betydligt mer närvarande i policyarbetet än den är i vanliga fall.

– Jag har aldrig sett statsråd prata så mycket politik som nu, säger en regeringskälla.

Och idéarbetet handlar inte bara om här och nu. Det finns, enligt uppgift, informella strukturer där statsråd fått i uppdrag att tänka fram förslag på sina respektive områden. Reformer för en »röd omstart«. Det handlar framför allt om vilka stimulanser som ska genomföras för att få i gång ekonomin efter krisen. Men också vilka strukturella brister krisen har visat på. Ett sådant förslag är äldreomsorgslyftet.

De ministrar som nu i coronatider umgås alltmer med varandra har varit med länge, de tillhör samma generation och pekas regelbundet ut som potentiella efterträdare till statsmannen i Rosenbads hörnrum: Anders Ygeman, Mikael Damberg, Lena Hallengren, Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Ardalan Shekarabi. Det här kan bli 70-talisternas stora prövning, deras eldprov, diskuteras det i regeringskretsarna.

– De kan gå samma väg som den generation som klarade efterkrigsprogrammet, säger en socialdemokrat.

Men när partigängare innanför Regeringskansliets murar tar sig ton i frågor som politikutveckling, skruvar de som är  på utsidan på sig. Regeringskansliet har en egenhet att hålla bra personer inne och goda idéer ute, lyder mantrat från folk som sett båda sidor. De hoppas att de där inne inte glömmer bort att rörelsen även finns i såväl fack som kommuner.

De tre arbetsgrupperna ska bidra till den politiska förnyelsen. Av allt att döma förbereds även en krisgrupp, på just utsidan. Samlingen i Stora Hult 1943 resulterade i ett 27-punktsprogram som antogs av partiet i mars 1944, och bildade grunden till efterkrigspolitiken. Nu är det mer bråttom. Ett första delresultat bör förmodligen vara framme redan i höst.

LÄS OCKSÅ: Lena Hallengren – doldisen som klev fram ur skuggan

Framtidsdirigent. Marika Lindgren Åsbrink har som uppdrag att arbeta fram politiska förslag för tiden efter coronakrisen.

En början finns redan i en ny funktion i partikansliet: Marika Lindgren Åsbrink ska som utredningschef uttalat arbeta med politiska förslag om vad som händer efter coronakrisen. Något av vår tids Karl Fredriksson alltså.

Den 15 juni avgår Karl-Petter Thorwaldsson som LO:s ordförande. Då ska han »ta det lugnt ett tag«, har han sagt. Men i rörelsen tillåter många sig att tvivla. »Kålle« finns kvar i partiets verkställande utskott, och många menar att han vore perfekt att övertalas att leda en efterkriskommision. Och motivera bra namn att offra semestern för att skriva in sig i Sveriges politiska historia. Dessutom skulle det bli svårt att köra över en arbetsgrupp om den leddes av en så tung företrädare som han.

– Han vore som klippt och skuren för en sådan roll, säger en källa.

Frågan många ställer sig är vilka andra som kan få en central roll i en sådan grupp. Riksdagsledamoten Lawen Redar, i dag kulturpolitisk talesperson, har in-tagit en vänsterposition men inte slirat för långt ut i det progressiva diket. Aida Hadzialic, som är oppositionsråd för S i region Stockholm, är alltjämt ett starkt namn i partiet och lär få en framträdande roll när effekterna av den regionala coronapolitiken kommer att styra debatten. Andra namn som kommer upp är LO-ekonomen Torbjörn Hållö och Annika Strandhäll, tidigare socialminister, i dag talesperson i jämställdhetsfrågor och S-kvinnornas ordförande i Stockholm. Behövs det förstärkning av en utpräglad ekonom kan frågan gå till Karolina Ekholm, i dag professor i nationalekonomi, tidigare statssekreterare i finansdepartementet, och tidigare vice riksbankschef.

Men vilken politik kan man förvänta sig när S-rörelsen, efter decennier av ökenvandring, plötsligt spelar på hemmaplan?

S-tänkarna såg lösningen på industrikrisen i slutet av 70-talet i att lägga sig till höger om partimitten; krisprogrammet vid 80-talets början, »Framtid för Sverige« förebådade det som kom att bli »kanslihushögern«. Men i dag är det få som vill bekänna sig till socialdemokratins »tredje väg«. Nu är det snarare som att hela mitten i partiet förflyttats vänsterut.

»Den ›intellektuella partihögern‹ är inte längre höger eftersom de (vi?) numera står till vänster om partiet i en massa frågor«, skrev Carl Melin, samhällsanalytiker på tankesmedjan Futurion med S-bakgrund, i början på mars i en debatt på sociala medier om huruvida det i dag finns en ideologisk partihöger.

Påtryckarna återfinns bland annat i den organiserade partivänstern i föreningen Reformisterna. I gänget runt idétidskriften Tiden finns de som förespråkar en dansk S-väg: stramare migrationspolitik, men mer av klassisk fördelnings- och välfärdspolitik.

Och de är inte ensamma. Den tidigare finansministern Allan Larsson skriver om grunddragen i S-efterkrispolitik på Facebook: »Hur ser en ny väg ut som varken är nyliberalismens eller nynationalismens?«
Olof Palmes statssekreterare, Ulf Dahlsten, skriver i nya boken »Svensk modell i kris« om ett paradigmskifte som »fick snabbt gå för långt med konsekvenser för samhället i form av vinnare och förlorare, ökad ojämlikhet, utbredd pessimism bland de unga och misstro mot både marknader och politik«.

Till och med Financial Times menar att regeringar måste få »en mera aktiv roll i ekonomin«; att offentliga tjänster är inve-steringar, ingen belastning; att arbetsmarknaderna måste bli mindre otrygga och att »omfördelning kommer på nytt att stå på agendan«.

Partisekreterare Lena Rådström Baastad vill inte prata opinionssiffror eller historisk möjlighet. Men hon tycker sig redan under krisen se att fler och fler identifierar behovet av "det starka samhället".

– Vi har haft decennier där ordet solidaritet inte varit så vanligt förekommande. Nu inser allt fler att ensam är inte stark. Vi kommer att identifiera brister och utmaningar, och vilka politiska förändringar de leder till.

Räkna med att någons sommarviste lär få S-dignitära besökare på altanen, med samma uppdrag som de som en gång reste till Stora Hult på Bjärehalvöns västsida.

LÄS OCKSÅ: Har Ardalan Shekarabi hittat en valvinnare 2022?

***

FAKTA: Karl Fredriksson

Föddes 1895 i Vånga i nuvarande Finspång, i unga år dräng på östgötska gårdar. Blev sedan metallarbetare i Norrköping. Började 1918 som skribent i Värmlands Folkblad, fortsatte i Smålands Folkblad, Frihet, Social-Demokraten, Morgon-Tidningen och Stockholms-Tidningen. Död 1963, och om honom skrevs en runa i Dagens Nyheter där Olof Lagercrantz konstaterade att »Han var inte räv. Ingen taktiker med slingor och extrautgångar«. Lagercrantz var också imponerad av hans kåserier som skrevs som »Nordens Karlsson«: »Han var vår [DN:s] festligaste belackare, anade ständigt högmodsdjävulen i oss, snöt oss, klådde oss och gav oss en vänlig klapp någon gång«.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera