Borgerligheten får vad den förtjänar

Socialdemokraterna är på väg att sänka borgerligheten för lång tid. Och borgerligheten hjälper – som vanligt – till.

Det är förstås lite av hasardspel att använda staten som verktyg i en valkampanj, men å andra sidan har Socialdemokraterna mycket att vinna, om det går som de tänker sig.

Det började lite smygande med att två ministrar höll presskonferens om… ja, om vad egentligen? Inget hade hänt, inga nya uppgifter kommit fram, inga omsvängningar av den egna politiken. Ministrarna ville bara berätta att Sverigedemokraterna är en säkerhetsrisk.

Det var förstås formellt helt i sin ordning. Presskonferensen skedde på socialdemokratisk mark, med en stor sosseros i fonden. Ministrarna uppträdde i egenskap av socialdemokratiska valarbetare, inte som företrädare för regeringen. Fast det hindrade inte att all rapportering handlade om att försvarsministern och integrations- och migrationsministern menade att Sveriges nationella säkerhet var i fara, om inte Magdalena Andersson vinner valet.

Kladdigt och fräckt, men också effektivt. Med stöd av ingen nyhet alls lyckades Socialdemokraterna vrida diskussionen bort från ämnen de inte vill tala om och samtidigt lyfta fram Sverigedemokraterna på Moderaternas bekostnad.

Och sedan den stora utryckningen i helgen, som marknadsfördes precis tvärtom. Det här var verkligen statsministern, inte Socialdemokraternas partiledare, som höll presskonferens. Med två myndighetschefer vid hennes sida fanns det inte någon tvekan om den saken. Bara svenska fanor och EU-flaggor i fonden. Det hade ingenting – inte det minsta – att göra med valrörelsen. Det handlade bara om att garantera miljarder, förhindra en finansiell kollaps och tala om den kommande ”krigsvintern”.

Jo, jo.

Hur bör man göra som myndighetschef när statsministern vill dra nytta av ens sällskap vid en dramatisk – eller åtminstone dramatiserad – presskonferens en vecka före ett mycket jämnt val? Ska man avböja? Kanske, men det kan också tolkas politiskt. Ska man erbjuda sig att uttala sig i sakfrågan, som trots allt är av viss vikt, men i andra former? Ja, möjligen. Men det är en knepig situation.

Det borde vara en knepig situation även för statsministern. Det är klart att allt statsministern gör en vecka före valet blir en del av valrörelsen, oavsett vad pressekreterare påstår. Men en kvalificerad gissning är att Magdalena Andersson inte legat vaken av ruelse vare sig före eller efter denna presskonferens.

När det verkligen gäller finns det ingen politisk kraft i Sverige som med sådan självklar skamlöshet använder varje tänkbart vapen i arsenalen, för att se till att makten inte glider ur händerna. Socialdemokrater kan ärligt förfasa sig över auktoritära populister och bananrepublikaner som använder statens pondus och institutioner som politiska kampanjverktyg, men när de gör det själva är det en helt annan sak. De slåss ju för något gott.

Och, som sagt, det finns mycket att vinna. Detta är ett ödesval, men inte på det sätt de som varnar för en fasciststat tror. Det är ett ödesval för en fungerande borgerlighet och därmed en fungerande opposition till Socialdemokraterna.

Om det drömscenario Socialdemokraterna nu arbetar så hårt för slår in – att Kristerssons koalition förlorar och att Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna – kommer det att ta åratal för oppositionen att hämta sig. Moderaterna kommer antagligen att brisera i interna konflikter. Liberalerna gör det garanterat, sin vana trogen.

Och liksom nästan alltid när Socialdemokraterna på kort eller längre sikt lyckats undanröja alla möjliga alternativ till dem själva, har de god hjälp av borgerligheten själv. Centern har blivit ett stödparti till Socialdemokraterna. Dagens Nyheter propagerar för en socialdemokratisk statsminister. Den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg skriver debattartiklar tillsammans med den nyss avgångne socialdemokratiske partiordföranden, i syfte att övertyga borgerliga väljare att sänka borgerligheten.

Oddsen är rätt goda för att Magdalena Andersson lyckas, just därför att svensk borgerlighet alltid har en latent drift att ta livet av sig. Kanske därför att många borgerliga i grund och botten delar den socialdemokratiska övertygelsen om att det är OK när far super och den ännu djupare övertygelsen om att Sverige egentligen bara har en far: Socialdemokraterna. Det finns stoff för ett helt politsk-psykologiskt forskningsområde här: borgerligt självförakt, borgerlig dödsdrift och borgerlig masochism.

Om borgerligheten sprängs i småbitar efter valet finns det ingen den kan skylla på. Den får det den förtjänar. Att klandra Socialdemokraterna för att de tar det de vill ha utan att rodna, är bara att avslöja att man är för finkänslig för att begripa att politik handlar om makt.

Och vi då? Ja, vi får leva i en märklig skvader: en enpartistat i ständig regeringskris.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT