Synvinkel

Synvinkel: Håller jag på att bli sjuk?

Hjärnans vaksamhet mot sjukdomssignaler förstärks av pandemin. Men även falsklarmen ökar, vilket kan leda till problem för både individ och samhälle. Den som oroar sig mycket över sin hälsa bör exempelvis inte överkonsumera nyheter om corona. Det skriver Mats J Olsson och Mats Lekander, professorer i psykologi i Stockholm.

Tänk dig att du har din mobil på vibration, men utan ljud, i byxfickan på väg till jobbet. Ibland ringer den, du känner att det pirrar och du svarar (en träff). Ibland visar det sig vid ankomsten att mobilen har ringt, men att du inte har uppfattat det (en miss). En annan gång pirrar det till i låret, du tar upp telefonen men upptäcker att den inte ringer (falskt alarm).

Ju bättre du är på att uppfatta världen, desto mer överstiger chansen för en träff risken för ett falskt alarm. Det intressanta är emellertid att chansen för träff respektive falskt alarm varierar kraftigt både med sannolikheten för signal (din telefon ringer kanske ofta och just nu väntar du ett samtal) och den upplevda nyttan/kostnaden av ditt agerande.  Det är därför nästan alla i ett fotbollslag kan anse att det var hands till lagets fördel, medan motståndarna viftar avvärjande samtidigt som deras ansiktsuttryck tycks bekräfta individernas tilltro till den egna bedömningen. Problemet i detta fall är alltså att vi har svårt att skilja på signalen i sig och vår motivstyrda tilltro till att det finns (eller saknas) en signal.

Denna modell är central för psykologisk forskning rörande kognition och perception av yttre stimuli där forskaren kan kontrollera signalen till försöksdeltagaren genom att till exempel visa en bild. Eftersom det är svårare att kontrollera signaler inifrån kroppen har modellen använts mindre för att forska om uppfattningen av den inre världen, något som brukar kallas interoception. Begreppet har över tid vidgats till att inrymma allt från upplevelser av tillstånd som hunger, törst, temperatur eller sexuell upphetsning till mer hälsorelevanta upplevelser som sinnesstämning, emotioner, smärta och trötthet. Det finns all anledning att tro att dessa meddelanden från kroppen är föremål för samma beslutsfattande-problematik som beskrivs ovan. Med andra ord: vilket kriterium för signalstyrka har jag för att anse att en signal föreligger?  Och med den bakgrunden: hur vet jag egentligen om jag är sjuk eller frisk?

Oavsett om vi varseblir vår yttre eller inre värld stödjs upplevelsen av olika kognitiva processer, som förväntningar (jag förväntar mig att känna just en vibrationssignal), av multisensorisk integration (jag både känner en vibration i låret och tycker mig höra en ringsignal), och av uppmärksamhet (om jag riktar min uppmärksamhet mot tecken på att telefonen ringer så prioriterar hjärnan processandet av dessa signaler).  Med andra ord har vi olika resurser som bör tjäna oss väl genom att öka upptäckten av eftersökta signaler. Och eftersom infektioner har varit ett dominerande hot mot levande organismer under hela evolutionen bör detta även gälla signaler om sjukdom, både hos oss själva och hos andra.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att en enkel fråga om hur man bedömer sin allmänna hälsa har en överraskande stark prediktionskraft. I många storskaliga studier är svaret på just den frågan det som enskilt bäst förutsäger risk för förtida död. Den slår faktiskt andra mått, som diagnos eller blodprov.

Vad gäller sjukdomssignaler från andra har vi i en rad studier visat att människor är kapabla att upptäcka sjukdomssignaler bara timmar efter att deltagarna har erfarit en experimentellt framkallad systemisk inflammation i kroppen som gradvis ger dem känslan av att vara sjuka. Vi kan uppfatta sådana signaler i människors ansiktsuttryck, hur de rör sig och till och med luktar. Forskningen säger sammantaget att vi är överraskande bra på att fånga upp signaler som är långt mer subtila än hostningar och nysningar.

Men i skymningslandet mellan sjuk och frisk är det inte lika enkelt. Och med tanke på hur diffusa signalerna från kroppen tycks vara är det inte förvånande att hjärnan utifrån situation eller förväntan också kan förstärka, förvränga eller trycka bort sjukdomssignaler. Återigen: hur sannolik är signalen och vad är den upplevda kostnaden och nyttan?

Frågan om man är frisk eller sjuk innebär ett kritiskt avgörande som direkt påverkade chansen att överleva för våra förfäder. Och få signaler kan väl vara viktigare. Sjukdom kan slå ut oss och som bekant döda oss. Systemet måste uppfatta signalerna så att vi ändrar beteende när vi är sjuka (vila och spara energi, hålla oss undan från faror) men det får samtidigt inte vara överkänsligt (ofarliga förändringar skulle då ställa oss utanför sociala sammanhang och få oss att fokusera för mycket på kroppen). När ett yttre sjukdomshot föreligger ändras systemets känslighet, kriteriet för sjukdom förskjuts i liberal riktning. Det innebär fler chanser för träff (att hitta en riktig sjukdomssignal), men också för falska alarm (att felaktigt tolka normala signaler från kroppen som sjukdomssignaler). När vi har viktiga uppgifter som inte kan vänta, som att ta hand om barn, minskar känsligheten i stället.

I flera sjukdomstillstånd kan balansen mellan vad som bedöms vara sjukt och vad som bedöms vara friskt förskjutas och orsaka problem. De processer som understödjer upptäckandet av sjukdomssignaler blir en direkt nackdel. Vid överdriven oro används då dessa resurser för att upptäcka sjukdomssignaler från den yttre värden (någon annan är sjuk) och den inre (jag själv är sjuk). Systemet överrapporterar vilket leder till förhöjd ångest, dysfunktionellt beteende och framtida ohälsa.

Ett exempel är hälsoångest (ungefär hypokondri), där sjukdomstillståndet definieras av rädsla över att vara eller riskera att bli sjuk. Hälsoångest är relativt vanligt, förekommer ofta tillsammans med andra ohälsotillstånd, och kostar vården stora summor. Om vi blir oroliga eller när hot om sjukdom föreligger kan vi öka graden av hälsoångest – det som i normala fall viftas bort som »brus« från kroppen uppfattas då i stället som symtom på sjukdom. Tränar man friska personer att rikta uppmärksamhet mot kroppen, ständigt desinficera händerna, googla symtom etcetera så utvecklar de mer hälsoångest.

Anekdotiskt noterar vi samtidigt att många av oss som forskar om upplevd hälsa under coronaepidemin konstaterar hur svårt det är att avgöra om man har symtom eller inte när vi uppmanas av myndigheterna att stanna hemma när vi känner oss sjuka. Hälsan tiger still? Nej, knappast om man verkligen börjar känna efter. På samma sätt missar få i dessa tider en hostning från en granne på bussen.

Hur ska man då förhålla sig till allt detta? Och till sin egen eventuella oro? Under en pandemi är en måttligt förhöjd oro på samhällsnivå sannolikt en god sak. Faktum är att akut upplevda hot tycks kunna uppgradera immunresponsen något. Hot om sjukdom uppgraderar även undvikandebeteende vilket matematiska modeller visar har en smittbegränsande effekt sett över flera led.

Man bör också minnas att oro förstärker sjukdomssignaler från den egna kroppen. Den som besväras av hälsoångest bör därför inte konsumera för mycket nyheter och sociala flöden om sjukdomens framfart. Den som redan är orolig har dessutom en tendens till konfimeringsbias, det vill säga att ta till sig information som styrker ens värsta farhågor.

Förhöjd oro för sjukdom kan även leda till ökad främlingsfientlighet att döma av både experimentella studier och observationer på samhällsnivå.  Vi bör därför vara vaksamma på en eventuellt ökad misstänksamhet mot människor som inte liknar oss själva. Det är vår förhoppning att kunskaper om dessa basala processer för att bedöma egen och annans sjukdom kan hjälpa oss att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt i en svår tid.

Mats J Olsson och Mats Lekander

Professorer i psykologi i Stockholm

FOTNOT: Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personliga texter. Eventuella åsikter är skribentens egna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera