Kultur

Med ångesten som perfektionens moder

Utan sina två mest udda själar hade tennisen knappast blivit en världssport.

Sommaren 1920 kunde man i Svenska Dagbladet läsa att svenskar som besökt den brittiska huvudstaden slagits av hur trevligt öfolket uppträder. Trots de många krigsinvaliderna och fattigdomen beter sig Londonfolket som grannar gentemot varandra, nästan som en familj, skriver en insändare. »Och det är fullkomligt otänkbart att man i London får uppleva att någon inte håller upp en svängdörr för en annan människa om den så kommer tio steg bakom.« I Sverige däremot: »är det mer regel än undantag att släppa en svängdörr rakt in ansiktet på en som kommer alldeles bakom.« Värst är Göteborg, där »tränger man sig på spårvagnarna och bryr sig inte ens om att se om det finns sittplats. Man kastar sig ner i någons knä och vickar och skruvar till dess det bottnar«, får läsarna veta, liksom att svenskarna borde lära sig av Londonborna, »som till och med läser tidningarna hänsynsfullt.  Man viker dem på mitten så att de blir smala som en bok.«

Det Londontidningarna skriver mest om denna sommar är en tjugoårig fransyska, tennis­fenomenet Suzanne Lenglen.

Året innan har hon erövrat sin första Wimbledontitel, klädd i turban och en ledig linneklänning utan krage som visad hennes bara armar och benen nedanför knäna. »Indecent«, skriver de brittiska tidningarna. Suzanne är en skarp kontrast till sin motståndare, den regerande mästarinnan Dorothy Lambert Chambers, sedesamt klädd i viktoriansk stil, korsett och lång klänning. Fransyskans vinst bärgas efter sällsynt djärvt spel. Såväl kung George som drottning Mary och resten av societetspubliken är fulla av skräckblandad beundran.

Den nya tiden har kommit. Världen efter det förödande världskriget och viruspandemin som tagit livet av miljontals människor vrider sig i en ny riktning. Den parlamentariska demokratin står inför sitt genombrott. Tennissporten kan göra den nya ordningen sällskap eller gå samma väg som hästpolo eller rävjakt, och förbli marginaliserad förströelse för ett fåtal.

Den från folket bördiga Suzanne Lenglens namn syns sommaren 1920 på varenda affisch på de brittiska autobussarna. Det tillkännages att hon har anlänt. Pressen rapporterar om hennes resa över kanalen. På hotellet där hon bor under Wimbledon väntar tidningsmännen in »the lady champion«.  Nu dyker hon upp, i päls och turban, och slår sig ner vid ett matsalsbord. Servitörer kommer omedelbart rusande med en telefon. Den ringer oupphörligt.  Suzanne tar plats i en droska med kurs mot Wimbledon. Hennes bil hejdas ideligen. Alla vill få en skymt av la divine.

Lenglen spelar med en rytmisk lätthet. Och missar nästan aldrig. Hon utför sina slag med balettliknande, ibland medvetet teatrala rörelser. I unga år har hon fått en tennisracket av sin pappa. Han placerar ut näsdukar i hörnen av banan. Suzanne lär sig att träffa dem med varje slag. Hennes krav på sig själv är skyhöga. En enstaka miss följs av ett högljutt nervöst sammanbrott. Hon vinner överlägset i Wimbledon. I pauserna mellan gamen stärker hon sig med konjak.  Arrangörerna förbjuder det, men Suzanne ser till att få det levererat till sidbytena i lönndom i form av isbitar indränkta i den bronsgula drycken.

Lenglens genialitet väcker världens intresse för tennis, som blir decenniets popsport, särskilt bland kvinnor. Att Suzanne svär, dricker och har drösvis med älskare som eskorterar henne ut till matcherna gör knappast intresset svalare.  Massorna köar. Kungligheterna kryper för att få vara i hennes närhet. I Svenska Dagbladet kan man sommaren 1920 i en notis läsa något ingen tidigare läst: att kung Gustaf V förlorat en tennismatch. Mr G, som har tagit lawntennis till Sverige ett halvsekel tidigare och notoriskt beskrivits som oslagbar, har nu i en mixedmatch förlorat mot Lenglen och den spanske kungen. I en notis längre ner står att Gustaf V samma dag vunnit en tennismatch. Denna gång sedan Lenglen bytt sida och spelat med den svenske monarken i stället för den spanske. Det är med Suzanne alla vill spela.

Wimbledon väljer väg, bereder plats för folket, bygger en ny rymlig arena, på det ställe där man ännu i dag huserar. Suzanne vinner år efter år.

Hon får inget betalt. Men hon ler när hon fotograferas. Slänger ur sig en kvickhet. Skrattar. Hennes tänder spretar åt alla håll. Hennes näsa är krokig. Hennes sexappeal beskrivs som oemotståndlig. Och hennes rastlösa strävan efter perfektion har en hypnotisk dragningskraft.

Efter sin sjätte Wimbledonseger blir hon 1926 proffs i USA. Professionell idrott ses vid den här tiden som ett brott mot idrottens ideal. Lenglen utmanar också denna dogm: »Jag är 27 år, inte rik. Skulle jag då påbörja en annan karriär och lämna det som folk säger att jag är ett geni inom? Ska jag le inför utsikten av ett liv i fattigdom och fortsätta tjäna miljoner åt någon annan? Är det rättvist? Utvecklar det sporten? Gör det tennisen mer populär? Eller hindrar det en enorm mängd tennistalang som ligger slumrande i unga mäns och kvinnors kroppar vars ägare inte återfinns i adelskalendrarna?«

John McEnroe.

Först fyra decennier senare, våren 1968, tillåter tennisen professionella spelare i de klassiska turneringarna och sporten kommersialiseras och upplever med hjälp av tv-mediet en ny renässans. När finalerna i Wimbledon och US Open 1980 och 1981 går av stapeln mellan Björn Borg och John McEnroe följs de av människor i hela världen. En tystlåten svensk vars fötter dansar på banan och en bångstyrig amerikan vars händer hanterar en tennisracket med en känsla som ingen sett maken till. Tv-kamerornas närbilder följer spelarnas ansiktsuttryck och väcker livfulla föreställningar om deras psyken. Borgs koncentration tycks uteslutande riktad på bollen. McEnroes registrerar intensivt allt omkring honom: linjedomarna, åskådaren som byter plats, nyser, tröjan som någon hänger över en reklamskylt. McEnroe förlorar knappt Wimbledonrysaren 1980 men vinner de tre följande stora mästerskapsfinalerna mot Borg och är under åttiotalets första hälft klotets obestridde racketmästare.

År 1984 är McEnroe som allra bäst – han når en nivå som är så nära perfektion det går att komma. Han får det svåra att se löjligt enkelt ut. I siffror står sig amerikanens säsong 1984 än i dag som tidernas bästa, med 82 vinster och 3 förluster, men det är hans tennis som dröjer sig kvar hos dem som ser honom.

I juni spelas vad som ofta kommit att beskrivas som tidernas match. Aidsepidemin har kommit och Parisbussarna är fullklistrade med reklam för Apples nya persondator när McEnroe kliver ut på Roland Garros centrecourt för att spela final i de franska mästerskapen, den enda tävling av betydelse som han inte har vunnit. Hans motståndare är den hårdslående tjecken Ivan Lendl. Det långsamma gruset kräver tålmodigt manövrerande. Men McEnroe vet att hans kattmjuka spel passar också på detta underlag och har denna vår med sin variation – sin förmåga att skapa nya vinklar, växla farten och bollens skruv – krossat allt motstånd, inklusive Lendls. När han äter frukost på matchdagen ser han i en fransk morgontidning en tecknad bild där han själv står vid nätet med sin racket riktad som ett k-pist mot Lendl, som gömmer sig bakom ett skynke vid banans kortsida. I The Tennis podcast berättade i maj 2020 Catherine Whitaker och David Law att McEnroe älskade tidningsbilden.

Och han svävar fram över banan i första och andra set, dirigerar lekfullt bollarna förbi sin motståndare med reflexsnabba, fjäderlätta tillslag. En tv-kommentator liknar honom vid Mozart. En annan vid Picasso. De engelsktalande kommentatorerna brister ut i korta »ah« vid amerikanens oräkneliga konstslag, de franska »oh la la«. Metaforerna om hans serve går i samma anda som världsettans innovativa spel. »En konservburksöppnare«, säger NBC:s Bud Collins när ett boomerangliknande nedslag vrider sig bort från Lendls enorma räckvidd.

Men när McEnroe i tredje set ska serva hör han från en av kameramännens utslängda headset på läktarens nedersta rad en röst: »Det här är snart klart, se till att vi får John och följer honom efteråt.« McEnroe tror inte sina öron. Han vänder sig mot kameramannen, ger honom en blick som om att allt de håller på med är förstört. Han missar en förstaserve. Rösterna från headsetet fortsätter att surra över banan. McEnroe avslutar en duell med att nästan avsiktligt dumpa en forehand i nätet för att med snabba steg ta närmsta väg mot kameramannen. Han griper tag i headsetet och vrålar »Aah« rakt in i mikrofonen, lommar tillbaka ut på banan.

För den ombytliga Parispubliken är det allt som krävs, de visslar och buar i orkanstyrka åt den spelare de just jublat över. McEnroe sträcker en trotsig näve i luften. I det ögonblicket påminner han mer om en trotsig Danton inför jakobinernas välfärdsutskott som just dömt honom till döden än om en tennisspelare som vill slutföra marschen mot den enda titel han saknar. Distraktionen bryter av den yttersta spetsen i hans spel. Lendl vinner tredje set och trots att McEnroe fortfarande är den bättre spelaren på banan och bryter igenom i fjärde set och bara behöver hålla sin serve två gånger för att vinna missar han det ena läget efter det andra.  »God damn you!« vrålar han åt sig själv efter ett av dem.  Kort därpå tar tjecken det fjärde setet.

I avgörande set springer amerikanen upp en stoppboll och passerar sin motståndare och skaffar två genombrottsbollar, och sluter ögonen i en bön om att bara vinna nästa boll så ordnar sig allt ändå. Han spelar bort Lendl men slår sin enkla forehandpassering i nätet. Och hukar sig i förtvivlan på banan.

Efter fyra timmars spel blir det i stället Lendl som vinner matchen. John McEnroe är som förlamad av att ha låtit allt glida honom ur händerna. Men resten av säsongen går vidare som om inget hänt. Han vinner överlägset i Wimbledon, US Open och Masters, och beskrivs efter vinsten i den sista av dessa tävlingar som tidernas bäste.   

I sin självbiografi flera decennier senare beskriver McEnroe att alla framgångs-epitet inte spelar någon roll, men att Parisförlusten fortfarande jagar honom. I »The Tennis podcast« säger Catherine Whitaker att McEnroes bekännelse att han jagas av förlusten är logisk, men att om han vunnit den matchen hade han bara jagats av något annat. Passionerade perfektionister drivs av missnöje med sig själva för att bli bättre.

Lenglen och McEnroe är två tennispersonligheter vars öppet nervösa strävan efter att fulländat förädla det svåraste av spel bidrog till att tennis under några år på tjugotalet och åttiotalet var sporten hela världen följde. Udda själar har alltid tagit spelet framåt och fått intresset för det att växa. Men de senaste decenniernas teknologiska utveckling av racket och strängar och banornas standardisering har lett till att alla spelar ungefär samma typ av tennis, och att utrymmet för det nya och omdanande har krympt.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera