Veckans Fokus

Mucka aldrig med en pensionär

Oppositionen har vunnit flera strider mot regeringen det senaste året. Men i en viktig principfråga har M och KD i tysthet vikt ner sig utan motstånd. Varför? Erik Hörstadius sökte – och fann – ett svar.

Den 5 mars – just innan pandemin lade sin blöta filt över alla andra frågor – tog en glädjestrålande socialförsäkringsminister till orda i en liten video på Facebook:

»För en halvtimme sedan blev det klart. De politiska partierna i pensionsgruppen är överens. Pensionerna ska höjas redan 2021!  Pensionstillägget ska genomföras, en stor seger för Sveriges pensionärer, för alla dem som har kämpat ett helt yrkesliv och som har låg pension i dag. De kommer att få höjd pension nästa år, ett stort tack till alla som kämpat för detta, nu blir detta verklighet«, sade Ardalan Shekarabi.

Lättnaden och glädjen är begriplig. Socialdemokraterna har länge känt ett starkt tryck att höja pensionerna. Partiet gick ut med det kravet redan inför valet 2018. Och fick senare in det som den kanske viktigaste S-punkten i januariavtalet.

– Pensionen är den kanske allra vanligaste frågan som dyker upp på möten ute i landet, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, tillika chefredaktör i Sydöstran (S).

– Man visar upp sitt pensionsbesked: Titta vad lite jag får här! Inte sällan smyger det sig även in en tanke om »dom där jävlarna«, som det minsann aldrig snålas på.

Vilka »dom där jävlarna« är varierar lite över tid beroende på vad som står i fokus i samhällsdebatten.

– Just nu är det näringslivet. Men flyktingar som får full garantipension, trots att de inte jobbat, är annars det vanligaste folkliga irritationsmomentet. Dock inte hos rörelseaktiva lika mycket som hos »vanligt« folk, var av många ju är före detta sosseväljare.

LÄS OCKSÅ: Har Shekarabi hittat en valvinnare åt S?

Shekarabis stora bragd var att få med sig resten av Pensionsgruppen. Det vill säga alla partierna bakom 1994 års pensionsöverenskommelse: Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Principen sedan tillkomsten är ju att denna reform ska vårdas över blockgränsen; veto för ingående parter är en av premisserna. Till mångas förvåning lyckades Shekarabi bryta ner det borgerliga motståndet mot reformen i gruppen. Nu pågår en remissrunda som avslutas den 12 juni.

Fast långt ifrån alla delar ministerns upprymdhet. Anna Dahlberg, chef för Expressens ledarsida, har kallat förslaget »ett grundskott mot hela pensionssy­stemet. [...] I stället för ett system byggt på principen att din pension beror på vad du har tjänat in skapas godtyckliga tillägg via statsbudgeten för utvalda väljargrupper. Det är principlösheten upphöjd till princip.«

Och så här skriver Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på Forena (fackförbundet för försäkrings- och finanstjänstemän) i Dagens Arena: »Shekarabi åstadkom en politisk bedrift som överrumplade de flesta i den svenska pensionsvärlden. Men få applåderar beslutet bakom bedriften, utan ger snarare uttryck för vad som skulle kunna betraktas som en återhållen frustration.«

Vi ska strax ge ordet till Håkan med flera. Men först en kort beskrivning av pensionstillägget. Den som har mellan 11 000 och 14 000 kronor i pension i dag och har arbetat i minst 40 år, får 600 kronor mer i månaden. Är antalet arbetsår färre, blir beloppet lägre. Det blir också lägre utanför nämnda intervall.  För pensioner under 9 000 kronor och över 17 000 kronor utbetalas inget tillägg alls. Förslaget prickar därför träffsäkert in breda LO-grupper i segmentet låg lön/långt arbetsliv. Shekarabi själv har exemplifierat med bland andra undersköterskor och tvätteriarbetare.

Ett av motiven: att höja levnadsstandarden för den här gruppen pensionärer. Ett annat: att öka det så kallade respektavståndet. Detta uttrycker skillnaden mellan garantipension och inkomstpension, alltså mellan att leva på statens grundskydd, eller på sina ihoptjänade pensionsrätter. Det har länge setts som en svaghet i pensionssystemet att respektavståndet är så pass litet som det är, särskilt för kvinnor. Enligt Pensionsmyndigheten är det nu nere på 1 300 kronor i månaden för en kvinnlig pensionär med genomsnittlig inkomst. För män är det 3 700 kronor. Högt räknat. För de siffrorna inkluderar tjänstepension och privat pension i respektavståndet. Men tittar man enbart på vad det allmänna systemet levererar, så är skillnaden i disponibel inkomst mellan garantipensionärer och »vanliga« pensionärer en bra bit under tusenlappen. (Med det allmänna systemet menas här komponenterna inkomstpension, premiepension, garantipension och bostadstillägg.)

Den årliga utgiften ur statsbudgeten för pensionstillägget blir cirka 6 miljarder kronor. En struntsumma kan man tycka, åtminstone i coronatider. Allt frid och fröjd, alltså? Nej. Det finns nämligen ett krux. Vilket socialdepartementet på intet vis försöker dölja:

»Den föreslagna förmånen innebär ett avsteg från pensionssystemets livsinkomstprincip samt principen att pensionerna finansernas via avgifter«, står det i förslaget. Man tillägger: »Det är viktigt att detta avsteg från livsinkomstprincipen ses som ett undantag. Det pågår samtidigt diskussioner inom ramen för Pensionsgruppen som syftar till att långsiktigt öka respektavståndet.«

En brasklapp, alltså. Men den imponerar inte på alla. En av många kritiker är nyss nämnde Håkan Svärdman. Han kan inte nog betona avstegets potentiellt skadliga effekter på pensionssytemets långsiktiga trovärdighet.

– Det här är ett fullständigt moras. Man medger ju till och med själva principbrottet. Remissinstanserna kommer att kunna argumentera emot hur lätt som helst, säger han.

– Men coronakrisen kommer att driva igenom det här ändå. Nu när pensionerna pressas ner av fallet i ekonomin, väger principbrottet lätt i mångas ögon.

Svärdman har använt en modell från Pensionsmyndighetens webbplats för att testa inkomstpensionstilläggets effekt för några olika pensionärstyper, utifrån inkomst och antalet yrkesaktiva år. Det visade sig att respektavståndet minskar, i stället för ökar, för vissa typfall. Samt att deltidsarbete gynnas framför heltidsarbete för vissa kategorier, vilket går emot pensionsreformens syfte. Plus att det uppstår en fördelningspolitiskt trubbig effekt, eftersom tillägget kan landa hos personer som haft en relativt hög årsinkomst fast under relativt få yrkesår; trots att dessa (ofta högutbildade tjänstemän) haft förmånliga tjänstepensioner.

– Borgerligheten har lagt sig platt. Stenen är i rullning. Pandoras ask har öppnat sig, säger Håkan Svärdman.

Men man säger ju uttryckligen att detta ska vara ett undantag, att det alltså finns en bortre parentes  …

– Det sa man om momsen också ... Här har det viktiga blivit att hålla ihop Pensionsgruppen. Inte att försvara pensionssystemet.

För tydlighets skull: Svärdman delar regeringens problembeskrivning. Det är önskvärt att få upp respekt­avståndet.

– En genomsnittslöntagare betalar in nästan 3 miljoner kronor i avgift till systemet under ett yrkesliv. Men samma löntagare får bara ut drygt 160 000 kronor mer under alla år som pensionär, jämfört med någon som inte har betalat in en krona i systemet. Det gör ju respektavståndet nästintill obefintligt, säger Svärdman.

Jag är fortfarande en stark motståndare till den lösning som blev.

Kristdemokraternas representant i Pensionsgruppen, Hans Eklind, skrädde inte orden när han före gruppens uppgörelse intervjuades av tidningen Fplus/Arbetsmarknadsnytt. Det här, menade Eklind, var att »gegga ihop statsbudgeten med pensionssystemet«. Han sa också att »Socialdemokraternas lösning är det största hotet vi har mot det svenska pensionssystemets hållbarhet på lång sikt«.

När Fokus pratar med honom är första frågan given:

Om regeringens förslag nu är så dåligt, hur kunde han vika ner sig?

– Det fanns i pensionsgruppen en gemensam vilja att rätta till respektavståndet. Vi var alltså överens om att göra något. Men inte kring hur detta skulle gå till. Sedan är ju politik det möjligas konst. När vi insåg att vi inte skulle få stöd för våra alternativ, så fick vi till slut igenom en bortre parentes för pensionstillägget. I och med att det bara ska vara tillfälligt kunde vi gå med på förslaget. Pensionsgruppen har nu uppgiften att lösa frågan om respektavstånd men att göra det inom pensionssystemet, så att det förblir autonomt.

Enligt Eklind lyftes tre andra förslag i gruppen och Kristdemokraternas huvudspår var att justera re­spektavståndet med hjälp av skattesänkningar. Men när han fortsätter lägga ut texten, är det faktiskt lite svårt att förstå varför Kristdemokraterna till slut gav med sig.

– Jag är fortfarande en stark motståndare till den lösning som blev. Det här förslaget kan visa sig vara förödande. Det är att öppna dammluckorna, det kan bli ATP-systemet all over again.  Nu är det 600 kronor – i nästa valrörelse står någon annan och lovar 800 kronor  … Det här är en väldigt illa vald teknik, säger Eklind.

– Mina föräldrar kommer att få del av inkomstpensionstillägget och de är glada över denna förstärkning. Men, jag stred också för mina barnbarn, för att de ska få befinna sig i ett system där arbetslinjen gäller. Och ytterst för att det nuvarande pensionssystemet ska överleva. Då var och är ett pensionstillägg fel väg att gå.

Sedan konstaterar han – cyniskt, skulle kanske någon hävda – att i valet 2022 kommer var fjärde röstberättigad att vara pensionär. Och där blottläggs förklaringen till att Kristdemokraterna inte förmådde hålla emot.

– Jag skulle vilja påstå att det största hotet mot pensionssystemet är det faktum att Socialdemokraterna, åtminstone före corona, har haft dåliga opinionssiffror.

Eklind vill också gärna nyansera bilden av pensionärerna som en homogen grupp där alla är ekonomiskt utsatta.

– Det är främst kvinnliga pensionärer som har hamnat i en svag ekonomisk situation, och för en del av dem direkt utsatt. Men samtidigt kan det vara bra att påpeka att pensionärernas disponibla inkomst har ökat under 10-talet, genom en rad skattesänkningar. Här kan tilläggas att tjänstepensionerna gått upp, vilket har höjt pensionen generellt i pensionärskollektivet.

Moderaternas representant i Pensionsgruppen, Katarina Brännström, är till skillnad från Eklind mild i tonen när hon talar om pensionstillskottet.

– Vi hade i och för sig hellre åstadkommit standardhöjning för den här gruppen pensionärer genom skattesänkningar. Då hade vi aldrig behövt rucka på pensionsöverenskommelsens grundprinciper. Men vi var alla helt överens om att göra något för den här gruppen. För vissa kvinnor som jobbat ett långt liv är respektavståndet i dag bara 500–600 kronor, och det är ju orimligt.

Hur kommenterar du talet om ett principbrott?

– Det är inte så mycket att hetsa upp sig över, både garantipensionen och bostadstillägget kommer ju ur budgeten. Att inkomstpensionstillägget också gör det är därför inget principiellt nytt.

Vad tycker då Ardalan Shekarabi själv om det påstådda principbrottet? Ser han någon risk att förslaget gröper ur pensionsreformen? Via sin pressekreterare säger han:

»Nej, tvärtom. Det är viktigt att höja pensionerna för att upprätthålla förtroendet för det svenska pensionssystemet.«

Och på frågan om vilka alternativ som ligger på bordet utifrån ambitionerna att hitta en permanent lösning när det gäller respektavståndet blir svaret:

»Det pensionsgruppen kommit överens om är att fortsätta diskussioner om en långsiktig gemensam lösning för höjda pensioner. De diskussionerna innefattar frågan om ökade inbetalningar till pensionssy­stemet.«

Dagens pensionssystem ersatte ATP, som blev allt mer finansiellt instabilt och till slut hotade att bli en gökunge i välfärdsstatens bo. Där hittar vi grundskälet till att det under 90-talets kris växte fram en blocköverskridande insikt om att regerande block, vilket än vara månde, borde få slippa pensionerna som försvårande faktor när statsfinanserna skulle saneras och ekonomin få upp ångan igen.

Därmed var manegen krattad för ett system som dels är avgiftsstyrt (och därigenom finansiellt stabilt) i stället för att vara förmånsstyrt, dels är utrustat med (någorlunda) vattentäta skott mot dagspolitikens och röstmaximerandets oroliga böljegång. Eftersom det ligger utanför budgeten. Det nya alltså: politiken bestämmer reglerna, utifrån vilka pensionen faller ut. I stället för att pensionen är bestämd, och att regler, skatter, avgifter med mera får anpassas efter det.

Det där låter väl bra? Kanske, men historikern Urban Lundberg har visat i boken »Juvelen i kronan – Socialdemokraterna och den allmänna pensionen« att det ingalunda var självklart att S skulle gå med på reformen. Enligt Lundberg var partiets interna process inte vidare demokratisk, utan påtagligt toppstyrd.

En majoritet av de medlemmar som deltog i det sista av tre rådslag, hösten och vintern 1996, ville riva upp den mellan blocken överenskomna reformen. Men detta faktum kom aldrig till medlemmarnas och allmänhetens kännedom.

»Hade partiledningen gett utrymme för partiorganisationens vilja hade det sannolikt inte blivit någon reform«, skriver Lundberg. Och i tidningen Respons levererar han en rejäl ­sågning av beslutsordningen i det svenska pensionssystemet, där riksdagens pensionsgrupp opererar så att säga vid sidan av gängse demokratisk infrastruktur.

– Och ännu märkligare är att man ofta hyllar denna ordning som ett remarkabelt uttryck för svensk social ingenjörskonst och kompromisskultur. Trots att den i själva verket saknar förankring i svensk politisk tradition. Inte heller är den någon garant för kloka beslut, snarast tvärtom, säger Lundberg.

 Hur ställer han sig då till påståendet att inkomstpensionstillägget utgör ett principbrott?

– Tanken att inte kunna göra anpassningar är ju absurd. Det har uppstått en kult kring pensionssystemet, som om det är instiftat av gudar. Och vissa har utsett sig själva till väktare av detta heliga. Men det som verkligen hotar att gröpa ur legitimiteten är ju snarare motsatsen: om det finns en ovilja att göra förändringar. Verkligheten hinner ändras  mycket på 25 år, det måste man kunna anpassa sig till, säger forskaren.

– Inkomstskillnaderna är till exempel mycket stora mellan pensionärerna, och svenska pensionärer har haft en sämre utveckling än i många andra länder. Det måste politikerna förstås under demokratiska former kunna göra något åt.

Reformen 1999.

Inkomstpensionstillägget må vara ett allvarligt principbrott, eller en pragmatisk anpassning. Men oavsett hur man ser på tillägget är det svårt att förneka att själva pensionsreformen var frukten av ett långvarigt, ihärdigt, gnetigt, kunskapsdigert intellektuellt-politiskt arbete, med långa tidslinjer både bakåt och framåt. I den meningen var den en stor bedrift. Det menar även Lundberg.

Vad krävs då för att driva ett så stort politiskt projekt som en pensionsreform? Stig-Björn Ljunggren talar om en så kallad anticipationseffekt.

– Om folk får en känsla av att så här kommer det att bli kan man skapa ett momentum. Det behövs i regel några drivande personer, och det underlättar om dessa återfinns i olika politiska block. Det handlar också om tempo. När Göran Persson rustade upp Katrineholms innerstad eller kommunaliserade skolan gick han snabbt fram, så att ingen kritisk massa av motstånd, inklusive olika särintressen, skulle hinna mobilisera sig.

En som också funderat över förutsättningarna för att få till de stora politiska projekten är ekonomen Magnus Henrekson, professor vid Institutet för näringslivsforskning.

– Det kräver ansvariga politiker som sätter sig in i frågorna på djupet och är beredda att ta stora grepp och tänka längre än fyra år. Det handlar om att jobba fram rejäla statliga utredningar och omge sig med besjälade tjänstemän.

Han lyfter fram »århundradets skattereform« 1989/90 som ett lyckat exempel, även om undantagen från grundprinciperna snart blev många.

– Har man väl gått ifrån en princip är det stor risk för fortsatt urholkning, och det har ju tyvärr blivit en risk för pensionssystemet i och med det nya förslaget. Annars måste jag säga att den reformen är imponerande. Vi lånar inte av framtiden, pensionen är kopplad till den aggregerade inkomsten. Verkligen snyggt jobbat.

När liberalen Bo Könberg, som ledde arbetet med pensionsreformen, får frågan om vad som möjliggjorde processen, lyfter han fram såväl personkemi som delade intressen.

– Vi hade tur med deltagarna i gruppen. Vi jobbade helt enkelt bra ihop. Och så fanns det en stark medvetenhet hos den socialdemokratiska ledningen om att ATP inte var hållbart. Vidare fanns en hel del att vinna både till höger och vänster. Vi borgerliga fick raka rör och minskade skattekilar, om än inte fullt ut, säger Könberg.

– Socialdemokraterna å sin sida såg en fördel för sina grupper, ofta med långa arbetsliv. Det blev ju mer förmånligt att basera pensionen på hela livsinkomsten, i stället för 15/30-regeln, som fallet var med ATP.

Han lyfter också fram den tidvis så omdiskuterade premiepensionen, den del av pensionen som placeras i värdepappersfonder.

– Den har gått tre gånger så bra som inkomstindex, påpekar Könberg nöjt.

För den som följt svensk politik några decennier kan en artikel om pensionsreformen väcka nostalgiska minnen av »de stora greppen«: ATP, miljonprogrammet, skattereformen, EU-medlemskapet, 90-talets avregleringar. Kanske även Alliansens noggrant uppbyggda arbetslinje ska räknas hit. På gott och ont kände väljarna närvaron av en fast hand och en tydlig politisk vilja. Till skillnad från en del andra kritiska frågor, som skolan och migrationspolitiken, som har hattat runt rätt ordentligt det senaste decenniet.

När Magnus Henrekson, upptagen med trädgårdsarbete, ombeds reflektera över detta suckar han djupt.

– Uthålligheten finns inte i dagens politik. I stället skjuter man från höften och omger sig med medarbetare som inte kan något.

Hans Eklind, som länge var borta från politiken men gjorde comeback 2018, bekräftar bilden av ett politiskt landskap utan långa linjer.

– Tempot är definitivt högre än när jag var aktiv på 90-talet, och tänkandet blir därför annorlunda, ofta mer kortsiktigt. Delvis har det väl att göra med att vänster–höger-skalan är försvagad, med oklara politiska majoriteter och allianser. Det är ett nytt politiskt landskap att orientera sig i, med väljare som är mer rörliga än tidigare, säger Eklind.

– Vi kristdemokrater har valt att prata med alla politiska partier och har därför lyckats göra upp om arbetskraftsinvandringen med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vid olika tillfällen.

Och Ardalan Shekarabi har alltså lyckats göra upp om en pensionshöjning i strategiska väljargrupper. Principbrott, eller ej – väl spelat! En viktig pusselbit att ha med sig, när dimmorna skingras efter corona och trupperna ska formeras inför den valrörelse som startar om två år. Också en nyttig påminnelse om att pensionärerna nu är en så stor del av väljarkåren att ingen längre vågar mucka med dem.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera