Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

En meningslös text

Att ifrågasätta leder till marginalisering och mobbing. Redaktörerna gör inget för att hindra det, utan hjälper till. Att skriva om det ändrar inget.

Jag tänkte skriva ett par rader om Michael Shellenberger, men det är svårt att uppbåda orken. Det är ju meningslöst. Alldeles oavsett vad jag skriver kommer ett gäng intellektuella ligister påpeka tre fel i något Shellenberger skrivit, gräva fram någon skum bidragsgivare han har eller haft, eller hitta ett citat som duger som pestflagga. De kommer att antyda att han egentligen är ”klimatförnekare” och hitta de värsta exemplen på konspirationsteoretiker, som någon gång skrivit ett uppskattande ord om Shellenberger.

Och så var det slut på den saken. Men eftersom man trots allt tagit värvning i Sisyfos flyttfirma:

Michael Shellenberger låter som en person jag inte skulle stå ut med att sitta bredvid vid ett middagsbord. Han har tilldelats Time Magzines ”Hero of the Environment”-pris. Han har fått ”Green book award”. Han påstås ha kampanjat mot regnskogsskövling sedan han var 16 och hjälpt till att rädda de jättelika sekvojaträden i Kalifornien. Han arbetade för affirmative action redan i gymnasiet. Som tonåring flyttade han från USA till Nicaragua för att visa solidaritet med sandinisterna. Därefter samlade han in pengar till guatemalanska kvinnokooperativ och bodde med småbönder i utkanterna av Amazonas. Han har varit med och avslöjat taskiga arbetsvillkor på Nikes fabriker och propagerade framgångsrikt för att president Obama skulle investera 90 miljarder dollar i förnyelsebar energi.

Shellenberger har, med andra ord, en parodiskt korrekt meritförteckning. Om han inte är outhärdlig att tala med, vore det ett under. Men så var det detta med klimatet och kärnkraften.

I förra veckan skrev Shellenberger en artikel på magasinet Forbes hemsida: ”På alla miljöaktivisters vägnar ber jag om ursäkt för klimatskrämseln”. Det är inte ett försök att låtsas att allt är fina fisken, men det är ett försök till proportion och moderation:

”Klimatförändringen är på riktigt. Den är bara inte jordens undergång. Den är inte ens vårt allvarligaste miljöproblem.”

Shellenberger listar sedan ett dussin höga och låga påståenden — vissa kan säkert diskuteras — för att förtydliga vad han menar. Det hela mynnar ut i att en ”hög-energicivilisation” är bättre än en ”låg-energicivilisation” för både människor och miljö. Och han räknar till exempel fram att en värld som till 100 procent litar till förnyelsebar energi skulle behöva ta 50 procent av all mark i anspråk för att producera energin, i jämförelse med de 0,5 procent som används idag. Han har dragit slutsatsen att kärnkraft är det bästa alternativet för miljön och klimatet. Sin aktivistpersonlighet trogen har han också framgångsrikt kampanjat för att hindra stängning av kärnkraftverk.

Artikeln är ett slags sammanfattning av Shellenbergers nya bok ”Apocalypse Never: Why Environmental Alarmism Hurts Us All”.

För ordningens skull: den här texten handlar inte om kärnkraft. Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i den energiformen, men det har inte med saken att göra. Det här handlar om hur offentligheten stryps.

Shellenberger skriver att han inte vågat ta sig an klimatskrämseln tidigare, eftersom han visste att det skulle innebära förlorade bidrag och avslutade vänskaper. De få gånger han tidigare givit sig in på det spåret, skriver han, drabbades han av ”stränga påföljder”.

Och nu kommer poängen.

Den här artikeln, som med alla mått mätt är en argumenterande och öppen text i ett viktigt ämne, hållen i en ton som är allt annat än hätsk, har nu plockats bort av Forbes. Oklart varför. En journalist som försökt få reda på bevekelsegrunderna har fått svaret att artikeln bröt mot Forbes ”redaktionella riktlinjer”. Vilka riktlinjer som skulle ha överträtts framgår inte.

Det är uppenbart vad som hänt: Shellenberger argumenterar mot den rådande ortodoxin bland miljöaktivister. Forbes vågar av det skälet inte publicera honom.

Som sagt: jag vet att detta är en meningslös text. Den främsta invändningen kommer att vara att Shellenbergers text ju faktiskt finns tillgänglig, även om Forbes tagit bort den. Den går till och med att nå vi länk från denna text. Det här är alltså inte en fråga om yttrandefrihet. Det är att göra en höna av en fjäder.

Och visst, det går att hitta argument för att det inte är ett problem att den breda offentliga debatten stryps och likriktas av puritanism och mobbvälde. Nätet finns ju alltid. Det går att hitta argument för ett sådant samizdatsamhälle, där all avvikande uppfattningar och motargument berövas plattformar och hänvisas till undervegetationen. Åtminstone så länge puritanismen, mobbväldet och opportunistiska företag inte lyckats skruva åt nätet också, med hjälp av skrämselkampanjer och indragen annonsering.

Det är just den insikten som gör det så meningslöst att skriva om den här saken.

Antingen ser man att vi just nu lever i en värld där alla hämningar mot att beskära yttrandefriheten gått förlorade och där oliktänkande — eller bara den som råkar använda fel ord — i praktiken kan förklaras fredlösa. ”En tsunami av censur”, som Toby Young skrev häromdagen. Eller så anser man att allt är OK. Att det bara är ett gäng foliehattar och förstockade boomers som gnäller.

Det finns, kort sagt, ingen grund för diskussion längre, ens om diskussionen. Nu är det råstryka, skrämsel och osynliggörande som styr. De som borde utgöra försvarslinjen mot det här — redaktörerna — böjer sig för trycket eller argumenterar till och med för inskränkningarna och utfrysningarna. Ett fall som Shellenbergers blir inget att bry sig om, för då kanske man blir stämplad som ”klimatförnekare”.

Och steg för steg snävas offentligheten in. Tack för det Forbes. Och alla andra fega och opportunistiska publicister.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera