Politik / Utrikes

Vinden har vänt för Boris Johnson

En majoritet på 80 röster i underhuset. Men i övrigt – ekonomiskt, opinionsmässigt och politiskt – verkar matematiken vara emot Boris Johnson. Och så var det brexit.

Lita aldrig på en algoritm. Den kan räkna fram din undergång.

Goda nyheter från Storbritannien: ett snitt av inhemska ekonomiska prognoser tyder på att den brittiska ekonomin kommer att växa med hela 14,3 procent under det tredje kvartalet i år. Det är rekord. Det är också vad man skulle kunna kalla silverkanten på åskmolnet, om man inte är rädd för anglicismer.

Återhämtningen, som skulle placera Storbritannien i topp bland G7-länderna, sker efter ett uselt andra kvartal, då landet hamnade i botten av samma gäng. Under det andra kvartalet tappade brittisk BNP över 20 procent.

De tvära kasten i Storbritanniens coronavandring gäller inte bara tillväxten. Skolstängningarna är ett annat exempel, som nu blivit ett akut politiskt problem för Boris Johnson och hans regering.

Den totala nedstängningen av skolsystemet – på ganska lösa grunder – var ett sätt för den brittiska regeringen att markera bytet från mjuk till hård coronastrategi. Visst handlade det om eskalerande smittspridning, men vid sidan av signalpolitik också om att läget på skolorna redan var kaotiskt. Många skolor hade redan börjat stänga, helt eller delvis, därför att det saknades personal. En del lärare var sjuka, flera vägrade att gå till jobbet, av rädsla för att bli sjuka.

Det drastiska greppet var antagligen mer effektivt som symbolhandling än Boris Johnson hade tänkt sig. Skolstängningen bidrog till att låta de mest alarmistiska rösterna sätta tonen. När regeringen försökte öppna skolorna i juni, med stöd av forskning och erfarenheter i resten av Europa, misslyckades den. Det fanns praktiska problem, men framför allt fanns ett envist motstånd från lärarfacken och många föräldrar, som oroade sig för smittspridningen.

I botten låg rädsla och en brist på tillit. De relativt höga dödstalen, men också regeringens skifte från milda åtgärder till tvärstopp, gjorde inte britterna särskilt mottagliga för nyanser och sansade samtal. Det spelade ingen roll att fler britter har dött av självmord, våld och olyckor i hemmen än med covid-19-virus i kroppen, sedan Storbritannien stängt.

Utbildningsminister Gavin Williamson gjorde helt om och skrotade algoritmen som skulle skatta elevernas betyg.

Den totala skolstängningen fick följdeffekter. En var att de examensprov som ligger till grund för universitetsmeriterande betyg fick ställas in. Det enda som då fanns att gå på var lärarnas betygsprognoser, som används vid preliminära universitetsansökningar. Prognoserna är notoriskt överskattande. Förra året presterade 79 procent av eleverna sämre resultat i det verkliga examensprovet, än i sin lärarprognos.

Det var här algoritmen ställde till det.

För att justera för betygsinflationen tog den ansvariga myndigheten Ofqual fram en formel, som skulle kompensera för de uteblivna proven. Resultatet blev att strax under 40 procent av eleverna fick sina prognosticerade resultat sänkta. Det utlöste en lavin av protester.

Ett skäl var själva metoden: att nedgraderas av en matematisk formel, inte av brister i den egna prestationen, upplevdes som orättvist. Ett annat skäl var skevheter i algoritmen. Den gav rätt betyg, var ett omdöme, men inte nödvändigtvis till rätt person. Algoritmen gynnade till exempel elever från mindre privatskolor framför elever på stora, offentliga skolor. Det beror helt enkelt på att det statistiska underlaget i mindre skolor inte var tillräckligt stort för att utgöra underlag för nedskrivningar av betyg.

Den 17 augusti, fyra dagar efter att algoritmens resultat presenterades, meddelade Ofqual och utbildningsminister Gavin Williamson att de gjorde helt om. Lärarnas betygsprognoser skulle gälla, utan justeringar. Som en följd av det ökade andelen toppbetyg med mer än 10 procent jämfört med förra året. I Wales ökade andelen med toppbetygen A* och A från 27 procent 2019 till 41,3 procent 2020.

Ingen var nöjd med regeringens agerande. Gavin Williamson beskrivs nu som en hopplös belastning, även av partikamrater och det helt öppet. Det publiceras skämtteckningar där Belarus Lukasjenko tröstar sig med att han åtminstone inte är lika illa omtyckt som Williamson.

Boris Johnson och hans fästmö Carrie Symonds, som befann sig på en kombinerad stug- och campingsemester i Skottland, tvingades att avbryta den i förtid. Det officiella skälet var att Daily Mail hade avslöjat var paret befann sig och därmed gjort premiärministern till en enkel måltavla för en krypskytt. Men algoritmen hade redan träffat Johnson där det gjorde som mest ont.

I veckan som kommer ska de brittiska skolorna, till sist, öppna igen, men regeringens hantering av covidkrisen i allmänhet och skolstängningen i synnerhet gör det till ett komplicerat projekt. Boris Johnson inledde veckan med att vädja till föräldrar att släppa i väg sina barn till skolan. Han beskrev det som en »moralisk plikt« att få eleverna till klassrummen igen. Det var inte en premiärminister med självklar auktoritet som talade.

Det här har inte varit en bra vecka för konservativa britter. BBC, ansvarigt för den legendariska Last night of the Proms, lät meddela att Rule, Britannia! och Land of hope and glory visserligen ska spelas på årets publiklösa konsert, men utan texter. Orden anses »stötande« och »otidsenliga«. Dessutom har debatten gått vidare om det som Times rapporterade om redan förra veckan: National Trust, som förvaltar över 500 historiska hus, slott och trädgårdar, har lagt fram ens tioårsplan. I den talas det om en »revolution«. Den »föråldrade herrgårdsupplevelsen« och »den smala inriktningen på familjer och konsthistoria« ska överges. Man ska söka en modernare publik och trädgårdarna bör till exempel bli arenor där »frågor som klimatförändringarna erkänns och behandlas«.

Och på detta ännu en algoritm som riskerar att vända Johnsons sympatisörer emot honom.

I ett försök att förenkla och främja byggande, inte minst av billigare bostäder, har Boris Johnson bestämt sig för att centralisera övergripande planärenden. Tanken är att staten varje år sätter ett planmål för byggande och sedan pytsar ut det över landet i lämpliga bitar med hjälp av en algoritm. Lokala beslutsfattare blir sedan skyldiga att avsätta tillräckligt med land för att nå sin del av målet.

Nu har en konsult inom området kommit fram till att algoritmen i stor utsträckning kommer att tvinga fram nya bostäder i lantliga kommuner, med stark konservativ prägel. Protesterna har så smått börjat och även om det ansvariga ministeriet hävdar att påståendet är felaktigt, spökar återigen en brist på tillit.

I den här typen av radikala idéer, som ersätter politik och byråkrati med omutliga algoritmer, kan man ana Johnsons mefistofelesliknande rådgivare Dominic Cummings. Cummings hyser ett djupt misstroende mot den brittiska statens politiska och byråkratiska etablissemang. Och som om planfrågan inte är tillräcklig för att höja blodtrycket bland konservativa sympatisörer läckte i veckan dessutom uppgifter ut om att Cummings leder en besparingsattack mot det brittiska försvaret. En idé är att skrota arméns stridsvagnar.

Storbritannien må ha en konservativ regering, men en växande grupp väljare frågar sig vad det egentligen betyder när BBC censurerar Rule, Britannia! och försvaret rustas ner. I april, när sir Keir Starmer tillträdde som Labourledare hade hans parti 29 procent i opinionsmätningarna, Johnsons konservativa hade 51 procent. I den senaste mätningen har Labour vuxit till 37 procent och Tories fallit till 42 procent.

Förändringen speglar att coronan kom och Corbyn gick, men Boris Johnsons växande problem med att bygga förtroende, bland gamla och nya väljare, gör sitt till.

Johnsons stora majoritet – 80 röster – i underhuset efter succévalet består, men den immunitet mot kritik som majoriteten köpte honom, har luckrats upp. När Dominic Cummings i maj hamnade i hetluften för att ha brutit mot regeringens pandemi-reseregler passade 60 konservativa parlamentsledamöter på att kräva hans avgång, men Johnson backade upp Cummings. Någon särskild ansträngning gjordes inte för att gjuta olja på vågorna i efterhand. I stället retade allt fler konservativa ledamöter upp sig på den handfallna hanteringen av skolfrågorna, som kulminerade i algoritmfiaskot.

Johnsons två parlamentssekreterare, som är tänkta att agera brygga mellan regeringen och partiet i parlamentet, fick häromdagen kritik för att inte vara tillgängliga. I Financial Times krävde ett par anonyma ledamöter att åtminstone en av sekreterarna ska ersattas med någon av de 140 ledamöter som valdes för första gången förra året. Bland de 140 finns många som hör hemma bakom det som kallades »den röda muren«, det vill säga den linje som traditionellt delade det konservativa Sydengland från de röda, norra delarna. Att Boris Johnson lyckades spräcka muren var en stor prestation, men nu växer tvivlet i parlamentet på att han förmår förvalta framgången.

Utbildningsminister Gavin Williamsons upprepade misslyckanden har också lett till att Johnsons omvittnade förmåga att omge sig med skickliga medarbetare ifrågasätts. Boris Johnson behöver en »bananskalsminister«, skrev Patrick O’Flynn, tidigare EU-parlamentariker, i The Spectator häromdagen. Med det menade han en gammal räv, med gott och eget omdöme, som kan utgöra en motvikt till Cummings radikalism.

Å andra sidan är det möjligt att Cummings radikalism – inom försvaret och på andra områden – snart kommer att vara nödvändig.

Den brittiska arbetslösheten är fortfarande på låga nivåer: 3,9 procent i den senaste redovisningen. Men statistiken presenteras med två månaders fördröjning och är just nu mindre tillförlitlig än vanligt. Vid sidan av de som registreras som arbetslösa är hela 9,5 miljoner britter permitterade med lön av staten. Permissionsåtgärderna trappas ner för att helt upphöra under oktober. Enligt en del prognoser skulle det i ett slag kunna höja arbetslösheten till 10 procent.

Det brittiska arbetslöshetsunderstödet är också relativt lågt. Under många år med låg arbetslöshet har det varken haft stora effekter på ekonomin som helhet eller på politiken, men om arbetslösheten plötsligt skjuter i höjden blir resultatet ett annat.

Kostnaderna för pandemin har samtidigt drivit upp den brittiska statsskulden till över 2 biljoner pund för första gången någonsin och till mer än 100 procent av BNP för första gången sedan 1961. Det är inget akut problem, eftersom lånekostnaderna är låga och verkar förbli så, men det begränsar den brittiska statens handlingsutrymme i ett läge när de flesta misstänker att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

För Boris Johnson ska ju klara av brexit också.

En ny omgång överläggningar mellan EU och Storbritannien avslutades just utan framgångar. Nästa omgång blir i september, men få förväntar sig några resultat före EU-toppmötet i oktober. Allt fler ser ett avtalslöst tillstånd som troligt.

De till synes olösliga motsättningarna mellan parterna bottnar på sätt och vis i en samsyn. Både britterna och EU menar att ett utträde ur EU faktiskt måste betyda ett utträde. Problemet är att parterna tolkar det på oförenliga sätt.

För EU innebär det att Storbritannien inte kan förvänta sig fritt utbyte av varor och tjänster med EU, som om landet fortfarande var medlem, utan en motprestation. Motprestationen handlar i första hand om att acceptera EU-regleringar och bestämmelser som ska skydda mot »snedvriden konkurrens«.

För Storbritannien innebär ett verkligt utträde motsatsen: Storbritannien måste stå fritt att fatta beslut om sina egna lagar. Att handla är inte ett problem, men att lyda under EU, utan att vara med i EU, är orimligt.

Det går antagligen att finna en väg kring den här, till synes, olösliga konflikten. Men, som Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau påpekade i veckan, det kräver att parterna dels lämnar föråldrade föreställningar om internationell handel, dels att de börjar fundera mer på de möjliga vinsterna med brexit, snarare än på att minimera förlusterna av Storbritanniens utträde ur EU. Vrångbilder, som EU:s rädsla för att Storbritannien ska dumpa skatter och arbetarskydd, står i vägen för en lösning.

Erfarenheten är att förhandlingar av det här slaget inte går i hamn förrän i allra sista minuten. Det är ingen idé att vänta sig några stora genombrott förrän i oktober.

För Boris Johnson har coronakrisen förstås försvårat brexitprocessen. Dels därför att tid och tänkande som hade behövts för brexit, både i Storbritannien och i EU, i stället gått åt till annat. Dels därför att det ekonomiska handlingsutrymmet, om brexit blir kostsamt, har minskat. Men coronakrisen har också blivit en politisk kostnad för Johnsons brexitstrategi.

Det historiska genombrottet av »den röda muren« för de konservativa, skedde till stor del därför att många tidigare Labourväljare ogillade sitt gamla partis oklara hållning i brexitfrågan. Johnsons framgång var därför intimt förknippad med just den sakfrågan. Nu visar allt fler undersökningar – en presenterades för någon vecka sedan i tidskriften Prospect – att covid-19 och regeringens och myndigheternas förmåga att hantera pandemin överskuggar frågan om brexit. Motsättningarna mellan anhängare och motståndare till brexit har börjat lägga sig.

Det fanns de som menade, även inom Labour, att valvinsten 2019 var så storslagen att den skulle stänga ute Labour från makten i en hel generation. Nio månader senare låter det mest som en dålig algoritm.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera