Politik

Planen inför valet: Så ska MP ta väljare från S – för att rädda riksdagsplatsen

Miljöpartiet slits mellan pragmatism och barrikader. Kanske finns framtiden på Socialdemokraternas hemmaplan.

»Det kommer vi inte att acceptera.«

Miljöpartister över hela landet fick spetsa öronen: Sa Annika Hirvonen Falk, migrationstalesperson, verkligen att man skulle lämna regeringen om Socialdemokraterna rundade MP i den så viktiga migrationspolitiken?

Ord har betydelse. Och för ett parti som alltmer sett sin kollektiva självkänsla malas ner i regeringssamarbetet, gick de här orden som en elektrisk stöt genom medlemsbasen.

– Då sa man: Tack! Annika drog en röd linje när vi hade glömt att vi hade en röd linje. Men när Isabella kom efter och sa samma sak då kändes det som att det inte kom inifrån, berättar en miljöpartist.

För den breda allmänheten var det just språkröret Isabella Lövins uttalande i samma anda några dagar senare som fastnade. Men internt var det en kortklippt aktivist i SVT:s studio som fick genomslag. Som påminde om vilka man egentligen är. Eller möjligen var, innan Miljöpartiet satte sig i regering med Socialdemokraterna.

Rent politiskt har det inte varit en dålig sak, redan under förra mandatperioden kunde partiföreträdare skryta om att man fått igenom 85 procent av det man lovat i sitt valmanifest. I bältet har partiet efter sex år klimatlagen, utsläppsrättssystemet och en massa internationell kredd.

Men på utsidan har det hellre pratats om alla kompromisser man tvingats till. Alla röda linjer man undvikit att dra – i omsorg om sämjan i regeringssamarbetet.

Det har slitit internt, och kostat i väljarstöd. Därför lät de ord som kom ur Annika Hirvonen Falk i debatten med den moderata motparten Maria Malmer Stenergard som ljuv musik i öronen på partifolket. MP tappade 2,5 procentenheter i valet 2018, det sämsta valet på tre decennier. Samtidigt raderades man ut nästan helt i glesbygden, och i opinionsundersökningarna har det därefter mestadels varit dystert.

De misslyckade migrationssamtalen sågs som vinst, även om MP bara bidrog till den genom att sätta sig på tvären.

– Det har funnits en frustration i partiet över opinionssiffrorna men efter den här sommaren känner vi jävlar anamma, säger en centralt placerad miljöpartist.

Möjligen, tycker en del, borde linjen ha dragits i någon av miljö- och klimatfrågorna. De som givit partiet namnet och väcker väljarnas engagemang mer än migrationen. Med nyvunnet mod hörs nu en önskan att en ny partiledning ska tuffa till sig och kräva mer i partiets kärnfråga.

– Det är viktigt att vi i mycket större utsträckning talar med den unika gröna rösten, och visar hur den särskiljer sig från andra partiers. Inte minst i klimatfrågorna. Vi har en bred samsyn på pappret, men det skiljer sig enormt mellan partierna hur långt man vill gå för att få ner utsläppen, där är MP unikt, säger Lorentz Tovatt, klimatpolitisk talesperson.

Lorentz Tovatt (MP).

Man kommer att sätta hårt mot hårt i fler principfrågor.

På förhandlingsbordet i Rosenbad ligger såväl utbyggnaden av Arlanda flygplats som den av Preems raffinaderi i Lysekil. I den sistnämnda frågan pekar det mesta på att det blir ett ja till utbyggnad från regeringen, med brasklappen att hårdare krav ska ställas. En kompromiss, precis som så ofta i regeringssamarbetet, vilket gör frågan till ett byte för segeryra gröna.

– Metoden i migrationsfrågan var ju ganska bra, påminner en MP-riksdagsledamot.

En annan partimedlem med erfarenhet från regeringsarbetet poängterar att »få i partiet brinner för att regeringssamarbetet ska hålla«.

– Och därför kommer man att sätta hårt mot hårt i fler principfrågor. Det var så nära att man åkte ur riksdagen förra gången och det lär bli lika nära den här gången, trots att klimatet är mer hotat nu.

Det kan tyckas märkligt att MP inte gräver guld när allt fler oroas över klimatet. Men kanske är det, som luttrade miljöpartister säger, svårt att föra en regeringspolitik som helt går i linje med det »forskarna säger«. En del ser lösningen i att göra politiken mer radikal, i en tid då världen reser sig från en kris, och tala tydligare till gruppen superengagerade gröna.

– Det finns rätt många som är mottagliga för sådana politiska förslag i dag, säger ytterligare en miljöpartist som jobbat i regeringen, men tror att partiet bäst utvecklar ny politik i opposition.

Upp på barrikaderna, alltså. Så låter det ofta från Miljöpartiet när man kört vilse.

Parallellt med diskussioner om hur stort fokus det ska vara på kärnfrågan. I valet 2014 pratade språkröret Gustav Fridolin helst om utbildning. Partiet lovade 4 miljarder kronor enbart till höjda lärarlöner. Men när mikrofonerna var avslagna medgav partiföreträdare att det nog mest var Fridolin själv som besjälades av skolfrågan. Han blev så småningom utbildningsminister, utan att lyckas entusiasmera partifolket ytterligare. I en intern rapport, vars innehåll Fokus avslöjade 2018, sa en partitopp syrligt att väljarna nog hade bättre koll på MP:s utbildningspolitik innan man satte sig i regering. Andra intervjuade fattade inte varför partiledningen krävt bostadsministerposten, ett ansvarsområde som inte ens de mest invigda ansåg vara särskilt grönt.

Mest splittring orsakade ändå migrationsfrågan. För många var solidariteten med flyktingar huvudskälet till varför man engagerade sig i partiet. De applåderade uppgörelsen med Alliansen 2011 och att avtalet gav flyktingfrågan mer energi i MP i många år därefter.

Andra tyckte att ämnet var nog så viktigt, men stod i vägen för klimatet.

På kongressen 2017 fick de sina röster hörda. Partistyrelsen konstaterade att klimat och miljö återigen skulle bli den främsta frågan för de gröna.

– Jag ser ett cykliskt resonemang där kongressen innan ett val säger att »nu måste vi hårdsatsa på klimat- och miljöfrågorna«. Sedan dyker det ändå upp andra frågor och i valutvärderingen visar det sig att vi borde ha jobbat mer med klimatfrågan, säger kommunalrådet i Lund Karin Svensson Smith, som tidigare suttit i både riksdagen och partistyrelsen.

Hon tycker att fokus framåt ska ligga på klimatet.

– Tar vi våra egna valutvärderingar och läser SOM-institutets rapporter så visar de med all önskvärd tydlighet att klimat- och miljöfrågor är det enda område där MP har potential att få ett ökat röststöd. Är det social rättvisa som är viktigast för väljare så finns det faktiskt andra partier som sätter den högst.

Karin Svensson Smith, kommunalråd i Lund.

Alla miljöpartister håller inte med. Tvärtom tycker många att den politiska bredden är avgörande om man vill vara ett helgjutet riksdagsparti. Paulo Silva, tidigare MP-stabschef, föreslår att MP ska ge sig in i trygghetsfrågorna. Partiet har haft ansvar för bostadsfrågan i regeringen i sex år men har varit ganska tyst kring lösningar på problemen i landets utsatta områden.

– Miljöpartiet har letat sociala förklaringar till alla problem men inte utvecklat någon ny och kraftfull politik. Man ska inte vara rädd för repressiva åtgärder vid sidan av förebyggande sociala insatser. Om man inte gillar inriktningen de här frågorna har tagit, då måste man gå in och styra inriktningen på diskussionen med en egen politik som kan få förtroende, säger han.

Paulo Silva är i dag seniorkonsult och delägare på New Republic. Han företräder bland annat företag inom teknik och sjöfart. Och gräver där han står: Varför har partiet lejt bort projekt som Fossilfritt Sverige och Delegationen för cirkulär ekonomi – och därmed hängt av språkrören viktig politikutveckling för en grön omställning av näringslivet? Det var ett misstag, anser Silva och pekar på en massa områden där MP kan borra djupare.

– Hur få man i gång ett genombrott för vätgastekniken? Hur får man en hållbar gruvnäring? Hur ser vi till att transporter på vägar och hav sker med fordon och fartyg som går på batterier? Batteritillverkningen och elektrifieringen kan stärka Sveriges konkurrenskraft. Det finns enormt mycket att göra här som kan skapa nya gröna jobb och bidra till Europas klimatomställning, säger han.

Det kan låta märkligt att ett parti där många helst spanar efter väljare bland Greta Thunbergs anhängare skulle omfamna industrifrågor. Men som vanligt i de grönas värld finns sanningar att hämta från Tyskland. Paulo Silva pekar på Daimler och Porsches hemvist: Baden-Württemberg. Där har De gröna lockat väljargrupper som traditionellt lyssnat till socialdemokrater.

– Där handlar grön politik om industripolitik i hög grad, som kan få stöd av tidigare konservativa fackföreningsmänniskor. Ska man få med sig socialdemokrater och borgerliga väljare behövs ett brett politiskt projekt om att hela Sveriges industri ska bli hållbar.

Samtidigt finns det som sagt initiativ, som Industriklivet, som hjälper industriföretagen till en grön omställning. Problemet är att det arbetet inte syns utåt. Det hävdar Henrik Ölvebo, kommunstyrelseordförande i Gällivare, som tog makten i kommunen bland annat genom att vara offensiv i debatten och slå tillbaka mot en skev bild av Miljöpartiets politik.

– Vi är exempelvis inte mot gruvor. Där­emot tycker vi att de ska sköta sig inom de tillstånd de har och att man inte ska etablera nya gruvor på alla ställen. Industriklivet hjälper dem och Sverige att sätta en riktning, vilket visar att lilla Sverige kan gå i bräschen, industri och politik tillsammans. Vi måste bli bättre på att berätta om vår politik, och inte låta andra sätta bilden, säger han.

Och fortsätter:

– Migrationsfrågan har fått mycket medialt utrymme och oavsett var man står i den så skymmer den annat vi gör. Vi har en bredd och en spets på klimat- och miljöområdet, det gäller bara att mata ut det där.

De är duktiga och ser bra ut på bild, men vill inte spela rollen som nagel i ögat på sosseriet.

Ord har betydelse, i politiken även när de inte uttalas. Särskilt dåliga på kommunikationen sägs språkrören, och i synnerhet Isabella Lövin, ha varit. Kritik hörs även mot hur partiledarna har agerat i relationen till S.

– Per och Isabella är fina människor och i ett parti där många är konflikträdda drar sig folk för att kritisera dem. De är duktiga och ser bra ut på bild, men vill inte spela rollen som nagel i ögat på sosseriet. De tycker om det för mycket, säger en källa.

Språkrörsduon har alltmer kommit att symbolisera motsatsen till partiets aktivistiska själ, den som vaknade till liv under flyktingdebatten i SVT.

Samtidigt vet miljöpartisterna att strålglans inte ska underskattas i politiken, så helst hoppas de att Alice Bah Kuhnke tar över efter Lövin. Men hon vill inte – än. Så kanske Märta Stenevi, partisekreteraren som utmanade valberedningen på kongressen och vann. Eller Janine Alm Ericson, som axlat både partiets ekonomi- och utrikespolitik.

Vem det än blir så krävs partikännedom. Och förmåga att väga aktivism mot realpolitikens dilemman. Krav på spjutspetsfokus mot bredd.

I valet 2014 var det inte bara Gustav Fridolin som febrade över skolfrågan – den var glödhet i nästan alla partier. Och när Sverigedemokraterna såg ut att bli mindre än Miljöpartiet gasade de gröna på långt utanför kärnområdet. Men mätinstituten underskattade SD och överskattade MP. På valnatten chockades de gröna: de 12 procent de hoppats på blev ynka 6,9. Resultatet gav ett sämre förhandlingsläge mot S, vilket har präglat regeringssamverkan sedan dess.

– Utifrån vad vi visste och kände då var det riktigt att ha en sådan strategi. Men sett i backspegeln så hade det varit bättre att vara smalare, för att rädda hem det som räddas kunde, säger tidigare språkröret Åsa Romson i dag.

Hon poängterar att det inte finns något egenvärde att sitta i regering, precis som att det inte finns ett egenvärde i att inte sitta med. Men med en allt starkare riksdag kanske partiets prio borde vara att få en tung position där.

Miljöpartistisk maktstrategi, helt enligt läroboken.

Hon förespråkar inte att partiet ska låta sig lockas upp på de där barrikaderna.

– Som parlamentarisk rörelse kan man inte enbart rikta sig till de mest radikala som kräver störst omfattande förändring i morgon. Då tappar man hela det politiska maskineriet. Samtidigt måste man få förståelse av dem för sitt agerande och visa att man hör dem.

Och migrationen då? Den som vid sidan av skolan var Fridolins favoritfråga, och som visserligen givit MP en viktig skalp den här sommaren, men har delat partiet mitt itu. Åsa Romsons kanske mest minnesvärda framträdande var när hon och statsminister Stefan Löfven meddelade skärpningar i flyktingpolitiken 2015. Det stockade sig i halsen, gråten gick inte att hålla tillbaka. I dag lär hon inte fälla några tårar om miljö och klimat återigen starkast präglar Miljöpartiets politik. Utan att tveka säger hon:

– Jag tror inte att det har varit bra för Miljöpartiet att den diskussion som har förts kring migrationsfrågorna från 2015 och framåt har varit så stor.

LÄS OCKSÅ: Liberalernas dystopi: Att enbart bli ett lokalparti i Stockholm

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera