Kultur

Fem historiska bråk som skakat om Svenska Akademien

När frackarna och glamouren tar ett viloår får Svenska Akademien tid att finna sig själv.

Besvikelsen blev stor även om beskedet var väntat. Det blir ingen traditionell utdelning av Nobelprisen i Konserthuset i år, inte heller någon stjärnspäckad Nobelfest. I stället kommer pristagarna att delta från sina respektive hemländer via videolänk. Hur kul är det? Det som för allmänheten ter sig som trista nyheter, kan för Litteraturprisets och Svenska Akademiens del innebära något gott. Efter DN:s stora avslöjande av Arnault-affären och efterdyningarna som har krävt en radikal förändring av Akademiens sammansättning och arbetssätt, kan församlingen behöva ännu ett år på sig för att i lugn och ro hitta nya rutiner. Vi andra får trösta oss, eller stilla vårt lystmäte med den långa rad böcker och vittnesmål som på olika sätt behandlar krisen och Akademiens ställning i offentligheten.

Bara under hösten presenteras tre titlar som är viktiga i sammanhanget: Klas Östergrens roman Renegater, Sara Danius posthuma klippbok Sidenkatedralen och Katarina Frostensons F – en färd, den sistnämnda kommer först i november. Alla marknadsförs de med en snegling mot det höga skvallervärdet, som i sig är värt att reflektera över. Är det inte märkligt att vanliga medborgare i en nation som Sverige, där finkulturen vanligtvis spelar en mycket undanskymd roll, hyser en sådan passion för en institution som lika gärna hade kunnat avfärdas som föråldrad och löjeväckande? Varför älskar och hatar svenska folket Akademien?

Ett svar får vi i DN-reportern Matilda Gustavssons prisbelönta bok Klubben. Det avslöjande reportaget om Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp på en lång rad unga kvinnor, är ett avslöjande som alla de andra böckerna om Akademien på ett eller annat vis måste förhålla sig till. I boken som följde på artikelserien beskrivs med nästan erotiskt sug den bild av en hemlig organisation, inte olik en sammanslutning av rosencreutzare, som den unga, aspirerande kulturjournalisten Gustavsson kunde göra sig av Stockholms kulturvärld i början av 10-talet. En bild som också färgade av sig på själva den mytomspunna Klubben, Forum, där Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson höll hov: »Källaren han beskrivit fanns på riktigt och det bekräftade min bild av kulturvärlden som en ouppnåelig plats: en sfär av människor som bodde i stora våningar i centrala Stockholm där trappuppgångarna var svala och rymliga som kyrkor.«

Synen på Svenska Akademien som något glamouröst och nästan utomjordiskt delas föga förvånande av några av de ledamöter som ivrigast underhåller den, mest uttalat av Horace Engdahl i diverse utspel och tidningsartiklar. Men även Katarina Frostenson påminner i sin försvarstalslika roman K om »skimret« som låg över Gustav III:s dagar, runt år 1786 då Svenska Akademien grundades, samtidigt som hon spyr galla över »hopens« värld, »dess gråa, trista, mediokra massa« som hon ställer mot den kulturella elitens glittriga existens.

Själv framträdde jag på Forum vid ett enda tillfälle. Det var i början av 00-talet och jag hade kommit ut med en essäbok. Jag var ganska förvånad över min inbjudan; då visste jag inte att Albert Bonniers förlag betalade för att deras författare skulle lyftas fram i prestigefulla sammanhang. Om det nu var den rätta beteckningen. Själv tyckte jag att lokalen var sjabbig. Jean-Claude Arnault gjorde några ansatser att tafsa, men jag upplevde dem som veka och halvhjärtade. Bättre minns jag Katarina Frostensons märkliga döda blick som följde oss. Efteråt frågade hon mig, ironiskt tolkade jag det som, om jag ville bli invald i Svenska Akademien. När jag började skratta, såg hon oförstående ut. Jag blev aldrig ditbjuden mer, något jag knappast sörjde över. Sörjer gör däremot den före detta ledamoten Klas Östergren i sin nyutkomna roman Renegater, där han för första gången talar ut om krisen i Svenska Akademien. I avdelningen Rapport återges ord för ord det yttrande som Östergren gjorde vid Akademiens stormiga sammankomst den 5 april 2018, den sista vid vilken han närvarade. Författaren bearbetar förlusten av en konkret gemenskap, men också saknaden efter något mer symboliskt. Även för Östergren tycks Svenska Akademien representera något större, fast på ett vis som går helt på tvärs mot Gustavssons romantiska bild: »Den offentliga glamouren förekommer två gånger om året då frackar och långklänningar vädras enligt stadgar och senare tillkommen kutym. Resten är grått arbete.«

Före detta medlemmen i Nobelkommittén, Kristoffer Leandoer, beskriver på ett liknande, iskallt, sätt som Östergren (SvD 29/9) hur han lät sig förvandlas till en bricka i Svenska Akademiens interna maktspel. I stället för att återupprätta Nobelpriset genom att göra det relevant för en ny tid, blev han en nyttig idiot och möjliggörare av det kontroversiella valet av Peter Handke.

Vissa debattörer, som David Andersson, redaktör på Axess, hävdar att rötan i Svenska Akademien går tillbaka till långt före Arnault-affären. Enligt honom tog glansperioden slut redan 1986, då den stele och formalistiske Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som ständig sekreterare. Andersson, och många med honom, menar att det var Rushdieaffären 1989 som beseglade Akademiens öde. Konflikten medförde att Lars Gyllensten, Kerstin Ekman och Werner Aspenström lämnade sällskapet. Flera år senare tillkännagav Knut Ahnlund, som även han varit kritisk till Alléns hantering av Rushdie, att han inte längre deltog i arbetet. Det innebar, skriver Andersson, att fyra av de mest litteraturkunniga personerna föll bort.

Parallellen till krisen 2018 är därmed tydlig: det är i första hand de litterärt meriterade som lämnar, medan de grå eminenserna och de som är beroende av Akademien för sin försörjning blir kvar. Hur annorlunda hade det inte kunnat bli om Kerstin Ekman sagt ja till erbjudandet om att bli sekreterare efter Gyllensten.

Och Knut Ahnlund – öppet utfryst av yngre ledamöter som Horace Engdahl, Katarina Frostenson och Anders Olsson – talade för döva öron när han varnade för korruption i de egna leden.

Ahnlund blev under 1990-talet något av en driftkucku, inte minst i dagspressen. Men efter det som framkommit efter Arnaultaffären, skriver Andersson, borde han kanske få upprättelse? Samma sak är Sara Danius, Akademiens numera i alltför unga år bortgångna ständiga sekreterare, inne på i sitt inträdestal om Knut Ahnlund, som står att läsa i Sidenkatedralen: »Men så mycket är säkert: man måste känna djup respekt för den principfasthet som kännetecknade hans person.« Genom att ta ställning för Ahnlund visade Danius redan från början att hon inte tänkte låta sig föras bakom ljuset.

Kanske skulle man kunna säga att sprickan som uppstod 1986, och som av vissa uppfattas som en strid mellan kulturkonservatism och modernitet, eller mellan olika sorters litteratursyn, egentligen är en strid mellan två falangers sätt att se på själva Uppdraget. För den ena, låt oss kalla den Frostenson/Engdahl-falangen, är det viktigast att Svenska Akademien bevarar sin aura av gudomligt maktcentrum, och att tonvikten hela tiden fortsätter att läggas vid det ceremoniösa, inte minst för att stärka imagen hos enskilda, media­kåta, ledamöter. För den andra falangen är Akademien framför allt ett kollektiv med ett viktigt om än ospännande uppdrag att arbeta med språkvård, beslutsunderlag för utdelning av blygsamma priser och stipendier; oftast, som Klas Östergren skriver, till anonyma trotjänare som arbetar i det tysta.

Min övertygelse är att det går att skapa en alldeles utomordentlig Akademi, där båda falangerna ryms. Men då krävs att de krav på stadgeefterlevnad och transparens som så ofta påtalats blir tillgodosedda. Först då, kanske lagom till nästa års utdelning av Nobelpriset, kan Svenska Akademien upphöra att vara ett monster i allmänhetens livliga fantasi, och återgå till att bli en traditionsdiger, men samtidigt perifer, aktör bland andra i landets hårda trängda kultursfär.

***

FAKTA: Historiska bråk i Svenska Akademien

Kungamordet. 1790-tal. Efter mordet på Akademiens grundare, kung Gustav III, följde  några svåra år. Den spioneridömde Gustaf Mauritz Armfelt fråntogs sin stol, och Akademien skakades av intriger som fick hertig Karl, förmyndare åt Gustav IV Adolf, att stänga Akademin under två år.

Hamiltonaffären. År 1881 utslöts Henning Hamilton från stol 9 efter att han förskingrat stora belopp, den så kallade Hamiltonaffären, från bland annat Uppsala universitet.

Rushdieaffären. 1989 avgick författarna Lars Gyllensten, tidigare ständig sekreterare, och Kerstin Ekmani protest mot att Svenska Akademien inte ställde sig bakom ett krav på svenska regeringen att agera mot de iranska mullornas dödshot mot den indiskbrittiske författaren Salman Rushdie.

Knut Ahnlund. 1996 lämnade Knut Ahnlund arbeteti Svenska Akademien efter ett bråk med den dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. År 2005 krävde Ahnlund att få lämna Akademien helt på grund av 2004 års pris till Elfride Jelinek vars författarskap han uppfattade som undermåligt.

Kulturprofilen. 2017–2018. Avslöjandena om den så kallade kulturprofilens, Jean-Claude Arnault, överträdelser under Svenska Akademiens beskydd leder till så många avhopp att kungen måste kallas in och besluta om undantag för att Akademien ska bli beslutsfähig.

Källor: Svenska Akademien, Wikipedia, Lunds universitet, DN, SvD.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera