Kultur / kulturbloggen

Kulturbloggen: Att läsa Louise Glück är att stiga in i förändringens landskap

Svenska Akademien lyckades överraska igen.

”Kontakt, av den mest intima sorten är vad poesi kan åstadkomma”, skrev Louise Glück 1984 i ett för henne ovant försök att beskriva sig själv och sin poesi: ”Dikterna framhärdar inte som objekt utan som närvaro.”

Svenska Akademien lyckades överraska igen, när de idag, den 8 oktober 2020, tilldelade Louise Glück nobelpriset i litteratur för den närvaron. Trots att Glück hör till de stora samtida amerikanska poeterna har hon inte alls synts i förhandsspekulationerna,

”För hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell,” lyder Svenska Akademiens motivering, som därmed lyfter fram de mörka och brutala villkoren för människans existens som går igenom Glücks skapande. Redan i debutdiktsamlingen Firstborn från 1968, skriver hon om The Racer´s Widow, racerförarens änka som ständigt återkommer till makens brutala dödsögonblick.

In my sleep. And watching him, I feel my legs like snow

That let him finally let him go

As he lies draining there. And see

How even he did not get to keep that lovely body.

Louise Glück, 77 år från New York, skriver en poesi som är närmast besatt av ämnen som döden, övergivenheten, frånvaron, änkeståndet. Fröet till The Racer´s Widow skrev hon redan i 15-årsåldern, men då handlade den om en hjort. Det tog flera år innan hon förstod att dess tema var döden.

”Från första stund så ville jag tala om döden; och från första stund hade jag en instinktiv identifikation med den övergivna, med änkan, med alla som lämnats efter”, skriver hon i texten Death and Abscense i ovanstående antologi om samtida amerikanska poeter, The Generation of 2000, från 1984.

En syster som dog innan Louise Glück föddes, och som Glück har berättat att hon upplever att hon ersatte i världen, har på så vis bestämt hennes teman. Hon beskriver hur hon genom hela barndomen bar sin mammas sorg, försökte kompensera henne genom att själv vara det perfekta substitutet, på samma gång som hon försökte ersätta sin döda syster hennes förlust av sitt liv. När hennes lillasyster föddes kom dessutom en rivalitet in i bilden. Dessa livsteman skapade detta intresse för övergångar, inte bara mellan döden och livet, utan också mellan barndomen och vuxenheten, mellan att vara innanför och utanför. Att finnas och inte finnas.

1980 kom diktsamlingen Descending figure, en samling där hon studerar moderskärleken, en skräckslagen överbeskyddande känsla som hon både upplevde själv, gentemot sin egen son, och fann motbjudande utifrån denna erfarenhet och minnet av sin mors sorg och rädsla. Hon skriver i dikten med samma namn:

Long ago, at this hour, my mother stood

at the lawn´s edge, holding my little sister.

Everyone was gone; I was playing

in the dark street with my other sister,

whom death had made so lonely.

Att läsa Glück är att stiga in i förändringens landskap, i det ögonblick då allt byter skepnad, då vad som helst kan hända, då livet och döden inte är åtskilt, där det ena fortfarande kan bli det andra, den döda återuppstå, den levande fara över floden, där existensen är en närvaro. Det är ingen slump att hennes stora diktverk, Averno, ett av tre som är översatta till svenska, handlar om Persefone, som rövades av Hades till dödsriket men som nio månader om året fick återvända till jorden för att rädda människorna från missväxt.

Genom att läsa sådan poesi som är värd att komma ihåg, hävdar Glück, befriar läsaren en mänsklig röst i en evig återuppståndelse.

På grund av pandemin, kommer priset att föräras henne på universitetet dit hon är knuten som professor i engelska, Yale University. Först nästa år väntas Glück till Stockholm, då hon och de andra nobelpristagarna kommer att bjudas in som hedersgäster till 2021 års nobelfest.

(Översättningar av textcitat från engelska är gjorda av artikelförfattaren.)

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera