Jag var så övertygad förra året om att Nobelpriset i litteratur inte skulle kunna gå till en europeisk författare, efter fem år av europeiska pristagare, flankerade av amerikanska Bob Dylan och kanadensiska Alice Munro, att jag spekulerade endast i icke-europeiska författare som karibienfödda, numera amerikanska, Jamaica Kincaid eller egyptiska Nawal El Saadawi. Franskguadelopiska Marysé Condé var då som i år en av vadslagningsfirmornas absoluta favoriter.
Det faktum att fjolårets två priser, för på samma gång 2018 och 2019, båda trots det gick till europeiska författare – igen – gjorde mig inte klokare, men säkert mindre troskyldig.
Kanske består glimret runt Nobelpriset till stor del just i detta: Att det är helt omöjligt att förutspå (såvida ingen av Akademiens ledamöter har en oseriös partner med alltför stor insyn och glappande mun). Det finns inga långa eller korta nomineringslistor publicerade. Det finns inga mönster att skönja, vare sig geografiska eller genrebetonade (såvida inte överrepresentationen på Sverige, Frankrike och män räknas som mönster).
I internationell press spekuleras det nu om att Nobelkommittén vill ha lugn efter tre turbulenta år, och oddsen är därmed låga för stora och älskade kvinnliga författarskap som, kanadensiska Anne Carsons och Jamaica Kincaids.
Men Akademiens Nobelkommitté har visat sig okänslig för omvärldens förväntningar. Möjligen kan man sänka oddsen att gissa rätt genom att göra tvärtom och gissa utifrån den sturskhet som kommittén visat prov på, vilket den avhoppade externa nobelkommittéledamoten Kristoffer Leandoers text i Svenska dagbladet förra veckan ger visst stöd för. I så fall blir det Europa i år igen. Kanske till och med Frankrike, det mest prisade landet av alla, vad sägs om Annie Ernaux? Eller om det önskas mer bråk: Michel Houellebecq? Med det sättet att resonera skulle det också kunna bli en svensk pristagare. Sverige är extremt överrepresenterat i statistiken i förhållande till befolkning. Med alla kopplingar till avhoppade akademiledamöter är det kanske ändå inte alls sannolikt (särskilt inte som P-O Enquist dog i våras).
Troligare är i så fall att det är Norges tur, och Karl-Ove Knausgårds.
Jag var så övertygad förra året om att Nobelpriset i litteratur inte skulle kunna gå till en europeisk författare, efter fem år av europeiska pristagare, flankerade av amerikanska Bob Dylan och kanadensiska Alice Munro, att jag spekulerade endast i icke-europeiska författare som karibienfödda, numera amerikanska, Jamaica Kincaid eller egyptiska Nawal El Saadawi. Franskguadelopiska Marysé Condé var då som i år en av vadslagningsfirmornas absoluta favoriter.
Det faktum att fjolårets två priser, för på samma gång 2018 och 2019, båda trots det gick till europeiska författare – igen – gjorde mig inte klokare, men säkert mindre troskyldig.
Kanske består glimret runt Nobelpriset till stor del just i detta: Att det är helt omöjligt att förutspå (såvida ingen av Akademiens ledamöter har en oseriös partner med alltför stor insyn och glappande mun). Det finns inga långa eller korta nomineringslistor publicerade. Det finns inga mönster att skönja, vare sig geografiska eller genrebetonade (såvida inte överrepresentationen på Sverige, Frankrike och män räknas som mönster).
I internationell press spekuleras det nu om att Nobelkommittén vill ha lugn efter tre turbulenta år, och oddsen är därmed låga för stora och älskade kvinnliga författarskap som, kanadensiska Anne Carsons och Jamaica Kincaids.
Men Akademiens Nobelkommitté har visat sig okänslig för omvärldens förväntningar. Möjligen kan man sänka oddsen att gissa rätt genom att göra tvärtom och gissa utifrån den sturskhet som kommittén visat prov på, vilket den avhoppade externa nobelkommittéledamoten Kristoffer Leandoers text i Svenska dagbladet förra veckan ger visst stöd för. I så fall blir det Europa i år igen. Kanske till och med Frankrike, det mest prisade landet av alla, vad sägs om Annie Ernaux? Eller om det önskas mer bråk: Michel Houellebecq? Med det sättet att resonera skulle det också kunna bli en svensk pristagare. Sverige är extremt överrepresenterat i statistiken i förhållande till befolkning. Med alla kopplingar till avhoppade akademiledamöter är det kanske ändå inte alls sannolikt (särskilt inte som P-O Enquist dog i våras).
Troligare är i så fall att det är Norges tur, och Karl-Ove Knausgårds.
