Veckans Fokus

Synen på straff i Sverige: Från att vårda brottslingen – till att skydda samhället

Genom historien har synen på straff svängt fram och tillbaka. Från att vårda brottslingen till att främst skydda samhället.

På kvällen den 12 januari 1976 kom en grupp hyresgäster på Hårds väg i Rosengård in till en kommissarie Tegle på polishuset i Malmö. Tegle redogjorde för allemansrätten och upplyste om att polisen hade våldsmonopol. Och att det han fått veta sysselsatte dessa hyresgäster – tio man som de senaste månaderna börjat avpatrullera garage och källare för att skrämma bort vad de kallade knarkare, tjuvar och fridstörare –  var olagligt.  Hyresgästerna förnekade inte att de var medvetna om det. De medgav till och med att de med fysiskt våld klådde upp personer som de fann misshagliga.

De sa att deras garage hade blivit centrum för Malmös undre värld. De berättade för kommissarie Tegle om stora amerikanare som rullade in i garaget nästan varje dag, fyllda med stöldgods; om uppbrutna dörrar i vartenda förråd; om kvinnor, barn och pensionärer som inte längre vågade sig ner i sin egen källare. Om ett tiotal anlagda bränder i soprummen i ett bostadsområde. Om röken som spred sig i trapphusen och om boende som trodde att det brann och flydde i panik.

Tegle nickade. Sa att han kände till det.

»Jag förstår er oro, men likväl, medborgargarden är förbjudet enligt lag.«

Reportage och ledarkommentarer i Arbetet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter gav inblickar i vad som vid denna tid var ett sällsynt svenskt fenomen: ett beväpnat folkuppbåd som reaktion på organiserad gängkriminalitet. Malmö hade seglat upp som landets farligaste stad: 133 anmälda brott på 10 000 invånare enligt statistiken. Att jämföra med 128 i Stockholm och 107 i Göteborg.

När justitieminister Lennart Geijer dagen därpå, den 13 januari 1976, reste till Malmö fördömde han medborgargardet i ett tal.

»Dessa personer har också i hotfulla ordalag beskrivit vad de önskar och har gjort med misshagliga besökare i kvarteren. Låt mig först konstatera att varje människa får gripa den som gjort sig skyldig till ett brott, som kan föranleda fängelse och kan tas på bar gärning eller flyende fot. Men då ska den gripne skyndsamt överlämnas till polisen.«

Geijer påpekade att regeringen under en lång följd av år förstärkt och effektiviserat polisen.

»Den satsningen fortsätter«, sa han.

Rosengård blev riksbekant dessa dagar. Nyhetsartiklar beskrev en stadsdel som började bli slum, där 70 procent av de boende gick på socialbidrag. En helsida i Dagens Nyheter beskrev området som »ett helvete dit människor dömts för våra stadsplanerares synders skull«. Ansvaret, sa en boende, för både brottsligheten och privatpolisernas framväxt, faller på planerare, sociala myndigheter och på hyresvärdar i andra områden som sorterar bort låginkomsttagare så att alla samlades på ett ställe. Och på polisen. Som aldrig kom när man behövde den.

Ingen ropade på hårdare straff. Inte justitieministern. Inte oppositionen. Inte konstnärerna eller den kommersiella populärkultureliten. Mest publik av alla filmer denna månad hade Tage Danielssons Släpp fångarne loss – det är vår!. Det var en historia om hur fången Harald Hansson (Ernst-Hugo Järegård) gör inbrott hos rådmannen (Georg Åhlin) och stjäl familjens silverbrickor och åter hamnar i fängelset. Men under inbrottet har han gjort ett outplånligt intryck på rådmannens dotter (Margaretha Krook). Hon försöker ständigt befria honom ur fängelset, men stoppas alltid, till dess hon sinnrikt lyckas och fängelsedirektören (Gösta Ekman) i stället hamnar i isoleringscellen. Justitieminister Lennart Geijer var intervjuad i filmen, men regissören hade klippt bort honom. »Vi var överens om att det inte riktigt passade in«, sa Danielsson i en intervju i samband med premiären.

I Malmö den 13 januari strök Lennart Geijer under det faktum att alla var eniga om kriminalpolitiken. Han berömde Jarl Hjalmarson, den pensionerade högerledaren som nyligen krävt att isoleringsstraffet skulle hävas och fängelsestraffen minskas till ett minimum. Geijer sa att Hjalmarsons åsikter låg helt i linje med Socialdemokraternas kriminalpolitiska program; ett program påpekade han, som man successivt höll på att förverkliga med stöd av de borgerliga. Det var en politik som syftade till att minska användningen av fängelsestraff, och att de som ändå satt i fängelse i första hand skulle få vård och rehabilitering. Långa frihetsberövande straff skulle endast vara förbehållna de verkligt grova brotten.

Det var en populär politik, som det ändå var svårt att hösta in politiska poänger på eftersom alla tyckte lika. I Malmö gjorde Geijer ändå vad han kunde för att måla upp hot mot den omhuldade ideologin. Statsrådet gick till angrepp mot den moderata kriminalvårdspolitikern Astrid Kristensson och sa att hon ägnade sig år »buskpropaganda, den gamla vanliga högervalsen«. Justitieministern beskrev Kristensson som en hotfull avfälling från samförståndslinjen.

»Bara i vissa högtidliga sammanhang ansluter hon sig till målen för regeringens kriminalpolitik. Men ute i busken låter det annorlunda.«

Åhörarna skrattade, men några dagar senare påminde Dagens Nyheters Svante Nycander i en ledare om Astrid Kristenssons antifängelseappell i riksdagen året före, då hon sagt:  »Själv ifrågasatte jag fängelsestraffet som sådant. Man kan inte leva med den illusionen att fängelsestraffet hjälper en människa. Men jag tycker inte man bara kan förstärka frivårdsresurserna, att man bör tänka sig något annat alternativ för att inte respekten för gällande lag ska urholkas alltför mycket.«

Just så famlande, skrev Nycander, »brukar man bli när man seriöst försöker tränga in i de kriminalpolitiska kärnfrågorna.«

Populärkultur 1976. Släpp fångarna loss – det är vår! gjorde succé på biograferna.

Vad var det för ideologi som förenade höger, liberaler och vänster i tider med ökande och hårdnande brottslighet? Varför var alla så överens om att hårdare straff och fängelser inte var lösningen på samhällsproblemet?

Tidsandan? Men det radikala 1960- och 70-talet, den epok som högern brukar kalla »det galna kvartsseklet« och vänstern bara »68«, hade inget med saken att göra. Kriminalpolitiken var grundad i idéer som arbetats fram stegvis under hela 1900-talet. I Sverige, i grannländerna och i hela västvärlden. Den sista pusselbiten kom på plats den 1 januari 1965: en ny brottsbalk.

Som på grund av ett uppmärksammat våldsdåd kom att nagelfaras av tidningarna bara någon vecka innan den trädde i kraft.

På allhelgonanatten den 31 oktober 1964 sparkades den 51-årige tunnelbanevakten Gösta Löfving ihjäl av en 18-åring yngling på Kristinebergs tunnelbanestation i Stockholm. Förövaren var tidigare dömd för misshandel. Nu hade han kommit över brännvin utanför systemet i Blackeberg och därefter fått hembränt av några kompisar och tillsammans med dem vid midnatt bestämt sig för att ta tunnelbanan hem och sova. Men när första vagnen in på perrongen var mot stan i stället för hemåt klev sällskapet på, började gapa i vagnen, höll upp dörrarna så att de inte gick att stänga. Tunnelbanevakten Löfving rusade dit, tog bråkstaken i nacken och ledde ut honom. På perrongen gjorde ynglingen och hans kompisar motstånd och tumult uppstod, men allt tycktes uppklarat när Löfving släppte greppet och böjde sig ner för att ta upp sin mössa. Då såg 18-åringen sin chans och sparkade Löfving till döds och flydde. Han greps senare på kvällen efter att två kvinnor känt igen honom. Löfving, som efterlämnade fru och två barn, var den första tjänstemannen på Stockholms spårvägar som misshandlats till döds i tjänsten. Under rättegången mot 18-åringen den 28 december sa 18-åringen att han inte haft för avsikt att döda. När domstolen meddelade att dom skulle falla den 9 januari skrev Dagens Nyheters man i rättssalen, signaturen Zetter, att den nya brottsbalken skulle leda till mildare dom mot förövaren i en förhandsspekulation som visade sig felaktig

Den nya brottsbalken som infördes nyåret 1965  och hamnade i mediernas blickfång ersatte strafflagen som hade införts 1864. Strafflagen hade byggt på vad som brukar kallas »den klassiska straffrättens« idéer. Med rötter hos upplysningsfilosoferna. Straffets uppgift var enligt denna skola att utgöra en i huvudsak rättvis reaktion på ett brott. Förbrytaren ansågs ha ådragit sig en skuld genom sin brottsliga handling. Därför skulle samhället utkräva ansvar genom att mäta ut ett straff i proportion till brottets svårhet. Upplysningsfilosoferna hade själva sett hur enväldiga regenter och domare dömde ut godtyckligt långa fängelsestraff. Fullständigt rättsosäkert. Filosofer som Montesquieu, Voltaire och Rousseau betonade vikten av att straffet för varje brott var noga nedskrivet i lagen, så att det blev förutsägbart. Straffets syfte var att ge upprättelse för den kränkning av rättvisan som brottslingen åstadkommit. Därför var straff rättvist. Och ett rättvist straff tog inte hänsyn till gärningsmannens personliga förhållanden när det mättes ut. Men eftersom straffet var rättvist kunde vare sig otillräkneliga personer, människor som saknar ansvarsförmåga, eller psykiskt sjuka och barn, bestraffas. Enligt den klassiska straffrätten upprätthöll straff också laglydnad och samhällsmoral. Men under 1900-talet hade strafflagens principer och innehåll steg för steg förändrats. Fokus flyttade från gärning till gärningsman och samhällets reaktion på brottet gick från straffets allmänpreventiva funktion till det individualpreventiva. Nya påföljder, somliga tidsobestämda, växte fram. Valet av reaktion skulle i hög grad avgöras utifrån en optimism om att brottslingen skulle kunna behandlas mot fortsatta brott.

Den nya brottsbalken byggde på sådana principer, och de var i vissa stycken motsatta de som fanns i 1864 års lag.  Den viktigaste var att det inte var samhället som var målet för straffet, utan brottslingen. Att bota brottslingen från att begå brott var huvudtanken. Idéerna hade växt fram under slutet av 1800-talet. En italiensk läkare som hette Cesare Lombroso var en av portalfigurerna. Lombroso menade att vissa människor var förutbestämda att bli kriminella. Den svenske rättspsykiatern Olof Kinberg var av samma uppfattning. I opposition mot den klassiska skolan och starkt inriktad på det individualiserade synsättet på brottslingar delade han in mänskligheten i tre grupper: Den moraliskt oförvitlige som bara begick ädla handlingar, den moraliskt sjaskige, som begick all slags smågemenheter, och det amoraliska avskummet som begick all typ av skändligheter. Borde man icke undanröja faran för återfall genom åtgärder som vore avpassade efter individen och hans förhållanden, resonerade Kinberg. Ofta kunde det vara tillräckligt och också mest effektivt att avhjälpa de svagheter hos individen som orsakat hans brott eller avlägsna honom från den situation som bragt honom på fall. Med denna inställning medverkade Kinberg i en rad kommittéer som på 1930-talet införde ungdomsfängelse och byggde ut den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen. Fungerade inte det borde den brottslige kvarhållas i anstalt på obestämd tid för att hindras från att begå brott.

Denna behandlingsideologi byggde alltså på en uppfattning om att straffets syfte var att återanpassa de kriminella i samhället. Vård eller behandling var medlen för att nå målet. Idéerna växte fram parallellt med naturvetenskapens framsteg under början av 1900-talet och präglades av naturvetenskapliga utgångspunkter, och var optimistisk. Forskningen trodde sig ha, eller åtminstone snart kunna skaffa fram fullständig kunskap om människan. Och det man visste, från den naturvetenskapligt inriktade och experimentella beteendevetenskapen, om hur man kunde korrigera avvikande och oönskade beteenden pekade på att brottslingar kunde botas från kriminalitet. Och att vård i det avseendet var effektivare än fängelser. Vården behövde ju heller inte tidsbestämmas. Reaktionen på brottet syftade till att skydda samhällsmedborgaren från att bli brottslig. I hela Västeuropa var denna strömning stark under större delen av 1900-talet och när den svenska brottsbalken 1965 trädde i kraft hade svensk lag avlägsnat sig långt från den klassiska rättsskolans idéer. Behandlingsideologin var budskapet i Släpp fångarna loss – det är vår och hade en varm anhängare i Lennart Geijer.

Men samtidigt som Tage Danielssonkomedin fick ta emot Guldbaggar på filmgalan vintern 1976 hade en annan film biopremiär. Den hette Gökboet och kom att rulla på svenska biografer längre än något annat som någonsin visats. Handlingen utspelade sig på ett mentalsjukhus och budskapet var att det var omoraliskt att ett samhälle åberopade vårdbehov för att spärra in människor.

Medan sociologer i Norge och Finland redan på 1950-talet började föra fram kritiska synpunkter på behandlingsideologins käpphäst för att frihetsberöva människor på obestämd tid dröjde kritiken i Sverige. Men tankarna nådde på 1960-talet också Sverige.

Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) bildades 1966 och drev kritiken mot behandlingstänkandet som rättsosäkert och klassdiskriminerande.

År 1971 skrev den unge juristen Sten Heckscher tillsammans med straffrättarna Alvar Nelson och Göran Elwin en bok med titeln Den första stenen som ifrågasatte det starkt individualiserade systemet som grund för repressionen. Boken väckte uppmärksamhet och Heckscher blev i juli 1973 inbjuden till ett kriminalpolitiskt seminarium på en kursgård i Nacka utanför Stockholm, anordnat av justitiedepartementet Upphovet till seminariet sägs ha varit att det vid denna tid fanns två statsråd på justitiedepartementet, där Geijer var justitieminister och Carl Lidbom konsultativt statsråd. De hade olika syn i många frågor. Lidbom hade, inspirerad av en rad artiklar i Expressen, drivit på straffskärpningar i narkotikalagstiftningen. Efter två dramatiska händelser 1972: massrymningen från Kumlaanstalten och några veckor senare flygplanskapardramat på Bulltofta, dit tre högerextrema terrorister från kroatiska Ustasja tvingat ner ett inrikesplan från Göteborg och hotade att spränga planet och samtliga passagerare om inte Sverige omedelbart frigav sju kroater som satt i svenska fängelser. Geijer tvingades att gå terroristerna till mötes, och Lidbom drev fram en ny terroristlag och även en brottskommission med den uttalade uppgiften att ge staten rätt till hårdare tag. Vedersakarna av denna »lag och ordningspolitik« döpte Lidboms kommission till »batongkommissionen.« Tidningarna beskrev Lidbom och Geijer som duva. Lidbom tyckte inte om sin etikett och gjorde vad han kunde för att skaffa sig en mer folklig image. En dag, berättar Ulf Bjereld i sin bok Och jag är fri: Lennart Geijer och hans tid (2014) dök Lidbom upp i riksdagsmatsalen iförd jeans, vilket inte hörde till hans vanliga klädstil, varpå en roat förvånad Geijer ropade: »Carl, var har du hästen?«

Lidbom fick sin kommission. Geijer ett kriminalpolitiskt seminarium i Nacka, anordnat av justitiedepartementet. Och en som var inbjuden var den unge juristen Sten Heckscher.

– Jag var ett slags kriminalpolitisk debattör då, så jag blev bjuden dit och höll ett föredrag. Då bildades en kommitté som leddes av Sven Andersson, statssekreterare. Där satt också riksåklagaren och jag blev arbetande ledamot bland alla möjliga fina personer och jag drev att vi skulle ägna oss åt frågan om straffsystemet. Då blev jag heltidsanställd för att hålla på med det.

Seminariet resluterade 1974 i myndigheten Brå, Brottsförebyggande rådet, där Sten Heckscher arbetade i en kriminalpolitisk grupp som våren 1976 började skriva en rapport som publicerades året därpå med titeln Nytt straffsystem. Det dåvarande straffsystemet var orättvist och rättsosäkert, slog rapporten fast och kritiserade att samhället använde påståenden om vårdbehov som grund för tvångsingripanden, både när det gällde ungdomsfängelser och internering, och att tidsobestämda påföljder kunde tillämpas på ett ganska oproportionerligt sätt.

– Det vi pekade på, berättar Sten Heckscher, var att människor kunde få sitta längre tid i fängelse till följd av ett påstått vårdbehov än de skulle ha fått till följd av ett proportionellt straffvärde. I rapporten skrev jag att straffsystemet blev orättvist och rättsosäkert, bland annat för att det var omöjligt att göra sådana prognoser. Jag pekade också på att det saknades stöd i forskningen för att vård eller behandling faktiskt medförde några nämnvärda positiva effekter.  Men jag skrev också att man inte ska använda fängelser annat än om man är tvungen – men ingen sa att man kunde avstå från olika former av straff.

Varför var du så kritisk mot vårdinsatserna?

– Det var inte kritik mot vårdinsatserna utan mot att påstådda behov av vård skulle bestämma påföljden. Ingen kunde på den tiden visa att det minskade risken för återfall. Samtidigt var det viktigt att värna humanitära värden. Att man ska behandla folk väl, även om man av andra skäl var tvungen att låsa in dem för att de begått ett allvarligt brott, då fick man försöka se till att verkställigheten blev så meningsfull som möjligt. Men man skulle inte låsa in dem för att få vårda dem.

Heckscher och Brå förespråkade proportionalitet, straff efter straffvärde. Nytt straffsystem riktade också sin udd mot att samhället inte kallade straff för straff.

– Och mot att samhällets reaktion mer eller mindre påverkades av påståenden om behandlingsbehov hos lagöverträdaren, berättar Sten Heckscher. Men om man då inte kunde visa att behandlingen ledde till önskat resultat höll det inte att använda det behovet som motiv för ingripandet.

Brårapporten väckte debatt.

– Det blev ett himla hallå, många reaktioner, den fick ett klart positivt mottagande. Geijer var emot, han trodde den skulle leda till straffskärpningar. Men det var väldigt viktigt att kalla en spade för spade. Men inom ramen för det skulle man ligga på så låga straffnivåer som möjligt.

Populärkultur 1976. Gökboet spelas under en rekordlång period på svenska biografer.

Nytt straffsystem ledde till att regeringen under de följande åren tog flera initiativ för att ändra påföljdssystemet. Viktigast var de två nya kapitel om straffmätning och påföljdsval som kom till 1989.  Detta markerade en tydlig kursändring och straffbedömningen skulle hädanefter i högre grad avgöras av brottets art, inte av brottslingens utsikter att återanpassa sig till samhället.

Justitierådet och ordföranden i Högsta domstolen Johan Munck beskrev i en artikel i Svensk Juristtidning 2015 hur omvälvande förändringen var: »Trots att rapporten Nytt straffsystem enligt en allmänt omfattad mening var mycket skickligt, logiskt och övertygande skriven fick den ingalunda enbart applåder.« Munck tog upp kritiken från förgrundsgestalter inom kriminalpolitiken som Lennart Geijer och Björn Kjellin och påminde om att Geijer betecknade rapportens synsätt som ett jättekliv tillbaka, och att Kjellin varnade för att arbetsgruppens resonemang kunde vara farligt genom att sätta i gång en »djupt reaktionär utveckling.«

Kanske, skrev Munck, kunde man säga att »kritiken inte så mycket gick in på frågan om rapportens argumentation var riktig eller inte utan snarare på att budskapet skulle kunna användas för att driva en repressiv linje«.

– Rapporten innebar ju ett stort genombrott för den nyklassiska skolan i Sverige, det fanns mycket jag tyckte var bra med det, säger Johan Munck, även om jag inte var lika såld på idén som Sten Heckscher och Dag Victor. Jag såg att det med det nya straffsystemet skulle bli lättare att argumentera för straffskärpningar.

På vilket sätt?

– Det var lättare att möta kraven på hårdare straff om man hade Geijers utgångspunkter. Om man kunde hänvisa till en lag som syftar till återanpassning och behandlingsbehov blir det svårt att hitta stöd för strängare straff.

Munck fick rätt. När den framväxande förortsbrottsligheten uppmärksammats 1976 var politiker i såväl regeringsställning som opposition eniga om att fängelser var dålig kriminalpolitik och att straffen skulle vara så korta som möjligt; men verkar i dag eniga om att fängelser är lösningen på problemet, och att straffen måste höjas. De gängrelaterade skjutningarna har dragit i gång en politisk kapplöpning av rop på hårdare tag. Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander uttryckte i Agenda den 6 september oro över den ensidiga inriktningen på repressiva åtgärder, och över att det pratas så lite om förebyggande insatser för att förhindra att unga hamnar i kriminella sammanhang.

Kriminologen Henrik Tham rekapitulerade i Dagens Arena söndagen den 20 september de senaste buden: »Pengar ska tas från biståndsbudgeten för att bygga fängelser i andra länder. Straffen för gängkriminella ska fördubblas. 18-åringar ska kunna dömas till livstids fängelse. Fler unga ska kunna häktas. Straffen för narkotikabrott ska skärpas ytterligare efter att det ständigt ökande antalet straff inte visat sig vara effektivt. Förslagen kommer både från regering och från opposition.«

– Man ska inte relativisera gängbrottsligheten och skjutningarna, säger Henrik Tham, det är ett nytt fenomen i Sverige, som tar ett 40-tal liv varje år. Lägger man till alla skjutningar som inte leder till dödligt våld men mycket rädsla, och alla sprängningar får man en allvarlig situation. Men kraven på hårdare straff har hörts länge, de började egentligen med mordet på Olof Palme. Det finns mycket forskning som visar hur ungdomar beskrevs efter dådet och före, men förutom att det inte finns mycket som visar att hårdare straff hjälper försvinner traditionella orsaker till brottslighet helt ur diskursen. Det är synd, för det man ser om man tittar på forskningen är att brottslingarnas bakgrund i dag inte är ett dugg annorlunda än den var hos dem som dömdes till brott på 1800-talet. Precis som dagens unga kriminella kom 1800-talsbrottslingarna från hem där det förekom misshandel och fattigdom. Så är det i dag också men det finns inte alls med i bilden av brottslingen  längre, i stället förmedlas bara en bild av maffiakillar med gangstermentalitet.

Fram till 1980-talet undvek politiker oftast att ta strid inom vissa områden, som kriminalpolitik och försvar. Vad beror dagens intresse för kriminalpolitik på?

– En grov hypotes, säger Sten Heckscher, som jag inte kan verifiera är att andra politikområden har blivit svårare att vara oense om. Det finns inte så stort utrymme i en globaliserad värld att ha olika uppfattningar om ekonomisk politik. Geijer pratade om kriminalpolitik, men inga partiledare, först så småningom blir det partiledarfrågor.

Henrik Tham säger att den stora förändringen är att politiker har större inflytande i debatten i dag och forskare och experter mindre.

– Experter som forskare och praktiskt arbetande kan uttala sig om påföljders verkan men kan inte vetenskapligt bygga under vad som utgör en handlings straffvärde eller hur hårt straffet ska vara vid ett givet straffvärde. Politikern kan dock, med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet, hävda att straffet måste höjas. Att de inte vet så mycket om det allmänna rättsmedvetandet är sedan en annan sak, men de kan ju alltid säga att de genom att vara valda per definition är uttryck för vad folket tycker.

Sten Heckscher berättar att när han var statssekreterare under åren 1987–91 fick han ett förslag på sitt bord från fängelsestraffkommittén som föreslog en förändring av brottsbalkens straffskalor i lindrigare riktning.

– Jag stoppade det, för jag minns att jag var rädd för att det skulle leda till en auktion i riksdagen på strängare straff. Jag kan tycka att det nu kan finnas skäl för lite högre repression i en del situationer. Men först måste man ju konstatera att och hur det ska göra nytta. Det som pågår i debatten nu är en grotesk brutalisering, det är så brutala tongångar att man tappar andan. Man undrar vilken betydelse det höga tonläget får för dem som arbetar i rättsväsendet. Man kan inte bortse från risken med generell brutalisering. Man brukar ju säga att ett mått på ett samhälles civilisationsgrad är hur vi behandlar dem vi behandlar sämst.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera