Kultur / kulturbloggen

Kulturbloggen: »The Queens Gambits« eftergifter blir till dubbla misslyckanden

I den populära Netflix-serien »The Queens Gambit« har regissören svårt att göra avvägningen om vilken berättelse som är viktigast, skriver Mats Holm i kulturbloggen.

Mitt ute på havet, på passagerardäcket på atlantångaren mellan New York och Buenos Aires, dyker han upp, en okänd mager herre med ett skarpskuret ansikte som dittills mest väckt uppmärksamhet genom sin kritvita blekhet.

”Nej, för Guds skull”, viskar den okände.

Repliken förhindrar en katastrof: att en bullrig amerikan med överdriven tillit till sin egen förmåga, går rakt in i en fälla som självaste schackvärldsmästaren, den uttråkade Czentovic, har gillrat över brädet. Motvilligt har världsmästaren, som spanats på fartyget redan vid avfärd, gått med på att möta en av passagerarna. Det har förstås slutat som alla förväntat sig, men resan på havet har laddats med en ny spänning. Som blir påtaglig när den magre och bleke har genomskådat världsmästarens plan och med sina djupa kunskaper räddar den bullriges amerikanens parti till remi. Vem är han? Hur han lärt sig spelet? Världsmästaren noterar skeendet bakom sin motståndares rygg och utmanar den ökände. Scenen utgör upptakt i Stefan Zweigs 74 sidor långa Schacknovell, publicerad 1942. Det är en novell man inte glömmer.

Samma sak kommer vi inte att kunna säga om The Queens Gambit. Miniserien om det föräldralösa schackunderbarnet Beth Harmon som spelas av Anya Taylor-Joy som nu går på Netflix lider av att vilja stå på för många ben.

Historien om det svikna barnet som blir schackmästare lyckas aldrig övertyga om att det ena är följden av det andra. Trots att Beths psykologiska behov av ett alternativt universum att absorbera sin koncentration på är uppenbart. Men vad är Beths genialitet vid brädet resultatet av?

Så länge det skildras som ett brinnande intresse som snabbt tar sig uttryck i viljan att sluka allt som finns att läsa om det svåra spelet, och en växande förmåga att räkna långt, och hitta kreativa lösningar är det trovärdigt. Men Beths talang skildras också som följden av att hon konstgjord väg kan försätta sig i ett slags självhypnos och frammana innovativa drag och positionsförflyttningar som ger sig tillkänna på rutmönster i tak och på tapeter i olika rum. Det psykologiska spåret blir till övernaturligt hokuspokus a la Harry Potter.

The Queens Gambits regissör Scott Frank är själv schackspelare men misslyckas på grund av dessa eftergifter till populärkulturella stilgrepp att fånga schackspelets väsen, och förlorar berättelsen om det svikna barnet på köpet. Att det rabblas öppningar och refereras till klassiska partier med stor inlevelse, som vi som spelar schack regelbundet kan nicka igenkännande åt hjälper inte. Rekvisitan ställer sig i vägen för en djupare vilja att berätta något av vikt om det tusenåriga tankespelet. The Queens Gambit ger en bild av skenet som omger schack. Som just därför blir en falsk kärleksförklaring till spelet.

Tröst finns förstås att hämta. Den som vill närma sig schackets väsen får ut mycket av sajten chess.com. Klicka på någon av de analyser som schackeliten, kvinnor och män från hela världen och i alla åldrar, nyktra och packade, själva gör av sina och andras partier under pågående turneringar. Själfulla schackspelande människor, så skickliga i konsten att spela sicilianskt, katalansk, spanskt och damgambit att de utan att blinka skulle kunna vara hämtade från en schacknovell av Stefan Zweig.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera