Mats Holm: Strindbergs pjäs sågades av kritiker – för att sedan hyllas 27 år senare

Fjorton röda band. August Strindbergs skrifter. Utgivna 1946. Pappa körde upp dem från Simrishamn till min etta i gatuplanet på Söder i Stockholm, kort efter att hans faster, hela släktens faster Kerstin, hade dött. Hon hade kommit till världen under det förrförra seklets allra sista år, och lämnade den 85 år senare. En ogift flicka ur sin stads småborgerlighet förblev hon, skolkökslärarinnan som alltid bjöd på kokt ål och kokt potatis när vi hälsade på. Frånvaron av såväl sås som grönsaker gjorde att mamma sällan betraktade utflykterna till faster Kerstin som somrarnas höjdpunkter. Min lillasyster och jag var mindre kinkiga. »Kom så går vi och köper en pop-tidning«, föreslog min syster en dag. Faster Kerstin hade fått sämre hörsel, spärrade upp ögonen och utbrast: »Ska du köpa en porrtidning?!« Jag vet inte om faster Kerstin blev mycket klokare efter att hon fått veta vad en pop-tidning var, men hon skrattade hejdlöst och sa: »Jag tänkte väl, jag tänkte väl   …«

I Stockholm hamnade Strindbergsbanden i fönsternischen, som insynsskydd. Min bokhylla var fylld av popskivor. Vid den tiden hade jag bara läst Tjänstekvinnans son och Röda Rummet, men jag fick snart en inneboende som var skådespelare. Hon kastade sig över band elva och tolv, de lyriska och de historiska dramerna. Strindbergs pjäser var bättre än hans böcker brukade hon säga. Som dramatiker var han i världsklass. Bara Tjechov ur hans generation kunde konkurrera. Men ville man läsa bra svensk 1800-talslittertur skulle man läsa Victoria Benedictsson. När det gällde pjäserna upptäckte jag steg för steg hur mycket de innehöll. Som den sällan spelade andra akten av Dödsdansen och dess erotiskt laddade öppningsscen, där en sommarklädd Judith ställer sig i dörren och undrar varför Allan inte kommer ut och spelar tennis med henne. Dialogen som följer drar in en i en värld som är alldeles angelägen.

En dag nere vid Nybroplan, kort efter att faster Kerstins Strindbergsamling hamnat hos mig, hojtade min inneboende till: Där går Thommy Berggren! Han klev på färjan vid Nybroplan och hade permanentat håret. Inspelningar av tv-serien om Strindberg pågick. Det var en angelägenhet för alla.

I söndags, på första advent, tog jag fram de två banden med Strindbergs dramer. Där finns en pjäs som heter Advent. Huvudpersonen är en lagman. Eftersom min morfar var just lagman – vid vattendomstolen – kunde jag känna att jag hade beröringspunkter. En dag, när jag kan ha varit sex år, åt jag lunch med morfar och mormor. Vi satt vid ett litet runt sidobord vid ett fönster ner mot gården i ett stort matsalsrum. Jag tror att vi fick strömming. Morfar hällde upp öl ur en brun glasbutelj i sitt glas. Jag tittade på luftbubblorna som bildades inne i flaskan och som fick buteljen att se ut som att den i samma ögonblick som bubblorna uppstod fylldes av sprickor. Det var inte så lite dramatiskt. Morfar noterade det. »Ölflaskan intresserar dig ser jag, Mats«, sa han och log. Morfar brukar i släkten beskrivas som en oförvitlig ämbetsman. Jag kan bara bedöma hans leende, och det var oförvitligt. Men lagmannen och hans fru, lagmanskan i Strindbergs Advent, är veritabla monster. Jag hittar en recension i Svenska Dagbladets historiska arkiv 1899 som Oscar Levertin skrivit: »Det mest motbjudande som Strindberg någonsin skrivit.« Levertin hade läst dramat. Pjäsen sattes inte upp förrän i januari 1926.

Då var Svenska Dagbladets kritiker överväldigad. Pratar om pjäsens humor. Tiden, tänker man. Men det är förstås dramat. På scenen kan litteratur bli helt annorlunda än i läst form. Sådana mysterier inträffar inte bara i advent. Men kanske oftare då.

Läs kulturbloggen här!

Text:

Toppbild: TT