Synvinkel: Mycket talar för att valfrihetsreformerna är ett misslyckande

Text: Robert Wenglén

Foto: TT

Jag är en varm anhängare av den fria marknaden och vad nationalekonomen Adam Smith kallar den osynliga handen. Den skapar värden för samhället och är nödvändig för att finansiera den offentliga sektorn. Svenska företag, och därmed Sverige, har vunnit mycket på fri företagsamhet och global frihandel.

Samtidigt är jag en varm anhängare av konservatismen, som ju växte fram som en reaktion mot en alltför utbredd marknadsliberalism. Som Hans L Zetterberg (vars texter i urval finns utgivna av Timbro) förtjänstfullt har beskrivit finns det goda grunder för att vara försiktig med att blanda ihop stat och näringsliv. De följer olika logiker och följaktligen bör man vara försiktig med att föra över marknadens logik på statens område, och vice versa.

Detta är dock precis vad riksdagen har gjort genom att försöka ta det  bästa av två världar, med en rad reformer sedan början av 90-talet. Likställighet (ingen medborgare får särbehandlas) och likvärdighet (olika principer och kriterier på temat jämlikhet), å ena sidan, och valfrihet och konkurrens, å andra sidan. En tilltalande tanke kan man tycka, men mycket talar för att dessa värden inte bara är svåra att förena, utan till och med är oförenliga. Riksdagens beslut har i vilket fall inneburit skapandet av kvasimarknader, där delar av det goda från båda logikerna går förlorade.

Empiriskt är det svårt att hävda att kvaliteten inom skola och äldreomsorg har lyfts till en ny nivå efter reformerna, vilket var ett av syftena. Pisaresultaten, både kunskaper och likvärdighet, pekar snarare i en annan riktning och kvalitetsbristerna inom äldreomsorgen har inte minst på senare tid blivit sorgligt tydliga. Trots dessa fakta tycks fortfarande de ideologiska argumenten väga tyngre än de empiriska.

Mot denna bakgrund bör man, menar jag, ställa den obekväma frågan om reformerna har lett till ett marknadsmisslyckande, det vill säga en situation där marknadslösningar inte leder till en optimal resursanvändning i samhället. En fundamental förutsättning för det värde som en fri marknad tillför ett samhälle är nämligen att det finns ett stort utbud av produkter till olika priser och med varierande kvalitet. Konsumenterna kan då välja om de vill köpa en produkt till bättre kvalitet och högre pris eller en till lägre kvalitet och pris. På en fri marknad kan och bör dessutom ett företag premiera en bättre kund framför en sämre. Dessa förutsättningar finns inte i dagens skola och äldreomsorg. Utbudet är begränsat, tjänsten reglerad och prismekanismerna satta ur spel. Det måste alltså råda skillnader, inte likvärdighet, och förutsättningar för särbehandling, inte likställighet, för att en fri marknad ska fungera. Valfriheten blir meningslös om det inte föreligger skillnader och om den egna ansträngningen inte får bära frukt. Eleven från det socioekonomiskt svagare området ska ju ha friheten att välja en (bättre) skola i ett annat område, heter det.

Låt mig med utgångspunkt i våra erfarenheter från Lomma försöka låta empirin tala. Som bakgrundinformation kan nämnas att kommunen styrs, sedan ett halvt sekel, av en borgerlig allians.

Grundskolan består uteslutande av kommunala skolor, med undantag för en mindre friskola, en Montessoriskola som är ett uppskattat alternativ och föräldrakooperativ.

Skolresultaten är, och har under många år varit, bland de bästa i Sverige. Så ock likvärdigheten, mellan skolorna och mellan könen. Lärarbehörigheten är hög och NMI-resultaten goda. Kvaliteten har dessutom hållit hög nivå under en lång period av stark tillväxt, där kommunen byggt nya för- och grundskolor och idrottshallar på löpande band. I sann konservativ anda har vi inte sett någon anledning att ändra på vår »affärsidé«: If it ain’t broke, don’t fix it.

Något gymnasium finns inte i kommunen. Inom ramen för Fritt sök i Skåne väljer ungdomarna nästan uteslutande de kommunala gymnasierna i Lund, som också är många andra elevers förstahandsval och därmed har de klart högsta antagningspoängen. Fritt sök har många förtjänster, och bör bevaras, men ansvaret för den växande kapacitetsbristen i Skåne har i viss mån fallit mellan stolarna. De tillkommande friskolorna svarar an mot kapacitetsbristen men inte mot valfriheten; då friskolorna, med några undantag, fångar upp elever som i sina val hade föredragit en kommunal skola, men där betygen inte räckte till.

Äldreomsorgen har under 15 år drivits på entreprenad. Vi har provat både pris- och kvalitetsupphandling, samt de flesta av de stora företagen inom branschen. Tyvärr har de äldres helhetsbedömning av kvaliteten successivt blivit allt sämre. Det har funnits betydande skillnader mellan boendena och i viss mån mellan hemtjänstområdena. Det finns säkert mycket vi kunde ha gjort bättre som beställare, men kvaliteten i den närproducerade personalintensiva verksamheten avgörs i första hand i det kundnära arbetet, där den äldre är medproducent och »tjänsten« produceras och konsumeras samtidigt. Detta arbete bär entreprenören ansvar för, oberoende av beställarens kompetens. Situationen blev till sist ohållbar, varför vi i politisk enighet beslutade att överföra först hemtjänsten och från mars 2021 även de särskilda boendena i kommunal drift.

Erfarenheterna från Lomma ger alltså inte stöd för att valfrihet och ett rikt inslag av privata aktörer skulle vara avgörande för att driva kvalitet inom välfärdsverksamheterna. Snarare tvärtom. Vidare visar erfarenheterna på vikten av att medborgarna, via sina folkvalda i kommunen, har rådighet över välfärden. I Lommas fall vill en majoritet av invånarna – som till stor del är välutbildade, socioekonomiskt starka, borgerliga väljare – att kommunen tar ansvar för den kommunala välfärden, och inte outsourcar kärnverksamhet.

Valfriheten då? Många barnfamiljer söker sig till Lomma som en del i ett aktivt och medvetet skolval. Därefter är valfrihet ingen brännande fråga och närhetsprincipen regerar. Någon bostadssegregation finns inte och skolorna har en likvärdig kvalitet. De som trots allt vill byta skola, alltså av andra skäl, kan göra det. Problem med valfrihet uppstår så att säga bara när en kommun har dåliga skolor och inte lyckas göra något åt det. Då blir andra skolor översökta. Valfrihet inom äldreomsorgen har aldrig varit en stark viljeyttring bland medborgarna i Lomma och var heller inte motivet bakom beslutet att outsourca.

Konkurrens då? I någon mening har det alltid funnits konkurrens i skolans värld. Mellan elever, mellan lärare, mellan skolor och mellan kommuner. I Lomma är alla väl medvetna om detta och personligen bejakar jag det. Men har reformerna bidragit med ytterligare värdeskapande konkurrens i Sverige? Tveksamt. De har inte lyft elevernas genomsnittliga kunskaper. Däremot har reformerna skapat vinnare och förlorare. Givet att prismekanismerna är satta ur spel är detta helt i linje med företags­ekonomisk teori.

Så vad behöver göras? I mina ögon borde riksdagen kritiskt reflektera över om det inte är bättre att välja en mer renodlad väg. Om riksdagen vill se ökad konkurrens och valfrihet för att öka kvaliteten kan ju skatten sänkas, skola och äldreomsorg privatiseras och därmed göra det möjligt för varje individ att köpa det som den anser sig behöva. Eller ge varje elev/äldre en behovsprövad peng att handla för på en fri marknad. Denna väg kräver kraftiga omskrivningar av både skol- och socialtjänstlag.

Om det är riksdagens mening att välfärden ska vara offentligt finansierad och att likställighet och likvärdighet ska sättas i första rummet, är det dags att ta empirin på allvar. Att få två konkurrerande företag att enas om att hålla en likvärdig kvalitetsnivå och inte försöka plocka russinen ur kakan har visat sig naivt och är dessutom oförenligt med motiven bakom konkurrenslagstiftningen. Man behöver alltså inse att oroväckande mycket talar för att reformerna har lett till ett marknadsmisslyckande, och tydligare reglera de privata aktörernas handlingsutrymme.

Förslagsvis ger riksdagen medborgarna, via de folkvalda i kommunerna, full rådighet över förekomsten av friskolor i kommunen. Liknande rådighet finns ju inom äldreomsorgen. Därutöver behöver det råda jämlika konkurrensförhållanden gällande transparens och ett gemensamt lokalt antagningssystem. Då får kommunen också bättre förutsättningar att hantera kapacitetsansvaret.

För att lyfta kvaliteten i äldreomsorgen krävs ett genomgripande kompetenslyft. Det kommer varken statsbidrag eller marknaden att lösa. Här krävs skatteväxling och lagstiftning som ställer formella krav på kompetens, i likhet med skollagen.

Robert Wenglén

Ekonomie doktor och kommunstyrelsens ordförande (M) i Lomma.