Kulturbloggen: Att ta emot priser är motsatsen till att vara cool

Text:

Foto: Youtube

Av tv-sända galor som brukar gå av stapeln på måndagskvällar i januari och februari är Guldbaggen den som oftast är mest sevärd.  Idrottsgalans folk är inga stora talare. Det är inte Grammisgalans heller, men där har man ibland kunnat uppskatta pristagarnas attityd. Svenska artister har i sin ryggrad den sympatiska inställningen att utmärkelser bör ignoreras.

Beatles lämnade ju tillbaka drottningens ordnar. Dylan avbröt inte sin Never Ending Tour för att hämta ett nobelpris. Att ta emot priser är inte coolt.

I Sverige har det också blivit bra i rutan när den attityden krockat med vår ursvenska blyghet och skräcken att förhäva sig. Jag minns när Jacob Hellman fick priset som årets nykomling 1989. Det var på Berns och han var ung och gänglig, hade en orange skjorta som hängde utanför brallorna och knatade upp på scenen. Där väntade den creddiga programledarduon från P3:s Metropol, Niklas Levy och Ingvar Storm. Och prisutdelaren Lasse Lönndahl.

Hellman skakade hand med alla tre och när Lönndahl läste motiveringen passade Hellman på att ta på sig ett par Dylansolglasögon. Men när Lönndahl vände sig för att skaka hand med honom såg han bara hur ung pristagaren var, grep mikrofonen och sa: ”Hälsa farmor och farfar från mig”. Jag minns att jag skrattade åt det då, och nu när jag nu hittar det på Youtube blir jag på lika gott humör. Hellman garvar inte. Är cool på det där mångtydiga rockstjärnesättet, säger: ”Jag vill tacka massmedierna för min fina framgång, och Berns för att jag blev insläppt” (se klippet här!).

Guldbaggegalan, den mest anrika av galorna, har förstås drösvis av sådana ögonblick. Skådespelare behärskar ju alla estrader, men kan ju just därför bli lite för proffsiga. Sådant brukar publiknärvaron på en gala kunna modifiera. Oron den här gången var alltså att galan skulle bli tråkig. Men icke.

Programledarna David Sundin och Anna Branne Sey var magnifika.  Och med prisvinnartal som Ane Dahl Torps, på länk i sitt hem, och Uje Brandelius, på scenen, alldeles ensam, och med en slutknorr som man inte glömmer, insåg man att dessa framträdanden knappast hade sett likadana ut om de haft en festklädd storpublik framför sig.  Pandemins digitala prisutdelningspartaj lockade märkligt nog fram något som i vissa ögonblick var mer autentiskt än vad man sett och hört på någon av de stora tv-sända galorna på många år.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!