Kulturbloggen: Det kan vi lära av Phil Spector

Text:

Foto: TT

Phil Spector dog i söndags. Några av de låtar han skapade med sin teknik att smeta ut ljudet, så att man inte kunde urskilja instrumenten, bara ett tjockt sound, kanoniseras av Andres Lokko i en smittsamt förälskad minnestext i Svenska Dagbladet. Låtar som Be my baby, You’ve lost that lovin feeling, ”Christmas (baby please come home), Baby I love you och River deep – mountain high tillhör enligt Lokko ”1900-talets mest fulländade konstverk. Inte bara som tidsmarkörer utan som popmusikens motsvarigheter till ´Mona Lisa´ eller ´Guernica`”.

Så kan man säkert se på saken. Hellre förbehållslösa upphöjelser än blodfattiga och kamerala sammanfattningar när en konstnär lämnat jordelivet. Själv kunde jag ofta tröttna på ”Spectorsoundet”. Det var för tjockt, för mycket. Ett manér som ställde sig i vägen för något som skulle låtit mer intressant i mindre utstyrsel, tyckte jag. Som i Leonard Cohens Death of a Ladies man. Först blev man på gott humör av ljudväggen, av blåset, körerna, den där tjocka känslan, log och dansade.  Men jag brydde mig sällan om att lyssna igen. Djupet försvann kanske med ljudet. Varje gång jag såg ett klipp från Beatles inspirerade takkonsert 1969 blev jag sugen att lyssna på Let it Be-skivan, som Spector producerade. Men så fort jag hör den slås jag av hur bortblåst glädjen från taket är. Beatles låter kyliga. Det trodde man inte var möjligt.

Att det var vad Phil Spector gjorde innan han 1966 pensionerade sig som är minnesvärt påpekar alla hans levnadstecknare.  Exfrun Ronnie Spector, sångerska The Ronette skriver på Facebook att “Olyckligtvis var Phil inte kapabel att leva och fungera utanför inspelningsstudion. Mörker satte in, många liv förstördes.” År 2003 mördade Phil Spector  skådespelerskan Lana Clarkson i sitt hem och dömdes till livstids fängelse, men dog av sviterna i covidä19 i helgen. Apropå att många på internet efter dödsbudet på grund av detta mord försökte bannlysa Spector skrev Andres Lokko att ”Spectors mest älskade produktioner är klassiker av en sådan oersättlig dignitet att de faktiskt inte är möjliga att skriva ut ur historien.”

Oavsett vad jag själv råkar tycka om Spectors produktioner har Lokko en poäng. Det går inte att skriva ut det sorgliga, tragiska, moraliskt förfärliga. Det är inte ens önskvärt. Det handlar inte om att vilja förminska eller trolla bort övergrepp. Det handlar om viljan att upprätthålla vår medfödda, mänskliga förmåga att hantera mångtydigheter, motsägelser och kapaciteten att se att gott och ont lever sida vid sida. Allt måste vara med när historien skrivs. Samtidigt. Som i en dålig Phil Spector-låt.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!