Aktuellt

Överlevaren Sara Hedrenius: »River upp sår att katastrofen aktualiseras«

Överlevaren och krisexperten Sara Hedrenius har sett hur hanteringen av Estonias förlisning lett till en andra traumatisering.

Sara Hedrenius är en av de 139 personer som överlevde när M/S Estonia sjönk mot Östersjöns botten. Hon frågar sig hur många misstag det egentligen är möjligt att göra i en och samma krishantering, och syftar dels på de tidiga diskussionerna om bärgningen av de omkomna, dels på den kritiserade Haverikommissionens rapport.

Det mest naturliga hade varit ett omhändertagande av de omkomna, att bärga kropparna. Det var också den initiala reaktionen från regeringen, minns hon. Men bara efter några veckor ändrade man sig. Kropparna skulle förbli i havet.

– Vi fick höra att en bärgning skulle vara farligt för dykarna, att de riskerade livet och själva kunde bli traumatiserade av vad de såg i fartyget, ett »köttmos«.

Men, i dokumentärserien Estonia – fyndet som ändrar allt berättade dykare från den allra första undersökningen att kropparna var intakta. Det hade varit förhållandevis enkelt att bärga de omkomna.

– Informationen från Sjöfartsverket stämde inte!

Och tre år senare levererade Haverikommissionen en otillräcklig rapport, enligt föreningen Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga (SEA). Rapporten slog fast att orsaken till förlisningen var att bogvisiret lossnat och att fartyget därför tog in mängder av vatten under stormen.

– Men det beskrivna händelseförloppet stämde inte överens med vittnesuppgifterna från oss som var ombord. Och många experter menade att fartyget inte borde kunna vattenfyllas och sjunka så snabbt om det inte fanns ytterligare ett hål i skrovet, säger Sara Hedrenius.

– I den nya Estoniadokumentären upptäcks ett hål på 1,2 x 4 meter på styrbords sida som ligger mot botten. Det skulle kunna förklara varför skeppet vattenfylldes så snabbt när bogvisiret lossnade och havsvågorna vällde in över bildäck. Avslöjandet ställer allting på sin spets. Igen. Hur uppstod hålet?

I dokumentärserien framkommer också uppgifter om att utländska underrättelsetjänster transporterade hemligt material på Estonia den natten, säger Sara Hedrenius, och berättar att hon själv såg militär­gröna fordon rulla ombord i sista minuten före avgången från Tallinn mot Stockholm.

Hon låter trygg och balanserad, men frustrationen är ändå tydlig.

– Det här uppgifterna måste ju utredas nu på ett konstruktivt sätt! Man behöver dyka igen och göra nya undersökningar av hela fartyget, titta på vittnesmålen igen och få ihop en bild av händelseförloppet som stämmer. Det är viktigt för alla dem som fått slita med de obesvarade frågorna sedan 1994, frågor som är relevanta och adekvata. Att kunna lita på att myndigheterna faktiskt vänder på alla stenar.

Sara Hedrenius säger att hon förstår att journalisterna bakom dokumentären åtalades, eftersom lagen om gravfrid är utformad som den är. Men att hon samtidigt är tacksam för det arbete som gjordes när hålet i skrovet upptäcktes.

– Nu har ju regeringen bestämt sig för att ändra gravfridslagen så att fartyget ska kunna undersökas ordentligt. Det visar ju också att filmarna gjorde rätt.

– Det är klart att det river upp sår för många människor att olyckan aktualiseras igen. Samtidigt lever ju jag till exempel, hela tiden med såren av att inte veta.

Oklarheteterna bäddar förstås också för konspirationsteorier och tankar om mörkläggning från myndigheternas sida.

Varför skulle man förbjuda dykningar? Varför ville man täcka hela det sjunka fartyget i betong? Varför gjordes inte en ordentlig undersökning av hela skrovet för att leta efter hål som kunde förklara det snabba händelseförloppet? Varför grävde man inte vidare i den militära smugglingen samma höst?

– En så stor katastrof som Estonia påverkar hela samhället, och därför blir också hanteringen så viktig på samhällsnivå. Det handlar om värdighet och respekt för de omkomna och anhöriga. Och väldigt mycket om tillit till våra beslutsfattare. Tar vi hand om våra medborgare? Har vi kapaciteten i Sverige att gå till botten och utreda vad som hänt? Kan vi säkerställa att det inte händer igen?

Sara Hedrenius var bara 20 år gammal den där stormiga ödesdigra natten den 28 september 1994, när Estonia plötsligt fick slagsida och tog in vatten. Det rådde styv kuling på upp emot 21 m/s, och vågorna var 4–5 meter höga. Hon tog sig ut och hoppade i vattnet när fartyget hade full slagsida, lyckades tas upp i en upp-och-nedvänd flotte i iskallt vatten tillsammans med några andra överlevande, och blev räddad många timmar senare.

– Allt kändes overkligt, och jag höll på att dö flera gånger under natten.

Hon berättar att hon i efterhand sett sin egen journal hos forskarna vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri på Uppsala universitet, som studerade och följde upp överlevande från Estonia över tid.

– Jag »scorade« ordentligt, med klara symptom på akut stress, påträngande minnesbilder, koncentrationssvårigheter.

Fast då var hon kanske inte helt medveten om det då. Den närmaste tiden efter olyckan tog hon körkort, reste , bodde i Spanien och pluggade ett år. Hon träffade några olika psykologer efter katastrofen, men det var inget som hjälpte henne. Först ett år senare fick Sara träffa en traumapsykolog. Det tog ungefär två år innan hon var sig själv igen

Det var när hon satt med i den referensgrupp som granskade Estoniakatastrofen som Sara Hedrenius blev intresserad av hur samhället, och individen, hanterar krissituationer.

– Jag såg effekten av att involvera de drabbade, hur läkande det är att diskutera och söka svar tillsammans.

Så Sara Hedrenius tog en examen i psykologi och byggde på med studier i psykotraumatologi. Nu är hon sakkunnig i krisstöd på Röda Korset – något hon knappast blivit utan erfarenheten från Estonia. Hon skrattar, men konstaterar att hon säkert hade jobbet med människor ändå.

– För mig personligen var det meningsfullt att jobba vidare med krishantering för att kunna hjälpa andra.

Röda korset erbjuder stödgrupper till människor som drabbats av svåra händelser, som efter tsunamin i Sydostasien 2005.

– Det allra viktigaste vi lär ut på Röda Korset är acceptans, att bekräfta det som hänt, en erkänsla för att personen har varit med om något fruktansvärt. Det kan vara en blick, en nick, en intonation. Eller en extra hård kram  … fast just det är ju svårt nu, avbryter hon sig, och skrattar till under den coronasäkra videointervjun från hemmet i Kungsbacka.

De flesta återhämtar sig själva, naturligt, med stöd av sina egna nätverk. Det är också viktigt att ha tålamod med sig själv, vara vaksam på hur man mår och se till att få rätt hjälp. Olika personer har olika behov, understryker Sara Hedrenius.

Genom åren har hon mött Estonia-överlevare som tagit sig vidare och mår väldigt bra; överlevare som ägnat en stor del av sitt liv åt att utreda vad som hände; och överlevare som inte släppt taget – och mår ganska dåligt. Hela spektrat.

För egen del har Sara Hedrenius lärt sig att ta hand om sin egen psykiska hälsa. Yrkesmässigt har Estoniakatastrofen visat henne risken för sekundär traumatisering när krishanteringen havererar.

– Vi måste få alla svar om hela händelseförloppet – så nära sanningen det går. Och jag tror vi kommer att få det. Ponera nu att det var känsliga frågor 1994, med militärtransporter och vem som gjort vad. Men i dag kanske vi är redo och kan hantera uppgifterna på ett annat sätt? Om bara den politiska viljan finns.

Sara Hedrenius jämför med den svenska DC3:an, som oförklarligt försvann över Östersjön i juni 1952. Långt senare framkom att dåvarande Sovjetunionen skjutit ner planet som bar signalspanarutrustning, och att svenska regeringen hemlighållit detta för att inte avslöja samarbetet med USA och Storbritannien under kalla kriget.

– Det var väldigt politiskt hett och det dröjde lång tid innan anhöriga till de åtta ombord på DC3:an fick veta vad som hänt, men de fick ju svar till slut. Jag hoppas – om det är en sådan känslighet som rör Estonia – att vi inte behöver vänta 25 år till, utan får svaren medan de drabbade fortfarande är i livet! Och att de ansvariga tar konsekvenserna.

– Jag är personligt berörd, säger Sara Hedrenius.

***

Namn: Sara Hedrenius

Ålder: 46 år.

Familj: Maken Johan och barnen Edvin och Alice.

Bor: Kungsbacka.

Yrke: Krissamordnare på Röda Korset.

Aktuell: Överlevde Estoniakatastrofen 1994 och är positiv till dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt (2020), vars skapare nu väntar på dom misstänkta för brott mot gravfriden.

LÄS OCKSÅ: Sanningen på djupet

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera