Inrikes / Veckans Fokus

Sanningen på djupet

När Estonias förlisning för första gången hamnar i en svensk domstol är de som ställstill svars inte på något sätt ansvariga i katastrofen. De åtalas för att de undersökt orsakerna.

Inne i rättssalen, ögonblicket innan målet drog i gång, när de som kommit för att se och lyssna fått av sig sina jackor, placerat dem på någon av de tomma stolar som var reserverade för pandemiavståndet skull, när rättens ordförande, Kavita Bäck Mirchandani, hade påmint om att hon satt ut två rättegångsdagar, men tillagt »vi blir nog klara i dag«, uppstod en stillhet, en kollektiv ljudlös sekund eller två.

Henrik Evertsson sänkte huvudet och drog en hand genom sitt hår, en fjäderlätt beröring, långsam och ömsint, som för att försäkra sig om att det som nu skulle ske var verkligt, och att det var han, granskaren, som stod inför skranket. Han sjönk ner i stolen och vred långsamt ansiktet mot bakre delen av salen, där åhörarna satt.

Det var måndag morgon den 25 januari 2021, klockan var nio och på himlen utanför hängde en kall vintersol över gråa, moln. Journalisten Henrik Evertsson och sjökaptenen Linus Andersson stod inför rätta för att ha brutit mot gravfriden runt passagerarfärjan M/S Estonias vrak.

Oavsett varifrån man kommer går det inte att till fots ta sig till Göteborgs tingsrätt utan att precis innan man är framme korsa antingen en sexfilig eller fyrfilig motorled, och utan att i det ögonblicket blicka rakt in i ett antal kolossala reklamskyltar. På dem står det denna dag: »Max Sveriges godaste burgare, Jureskogs, Stöd Blåvitt.«

De vitsiga kallar den själlösa fastighet som är Göteborgs modernaste justitiepalats och ligger inklämd mellan stadens två stora fotbollsarenor, för »målområdet«. Andra får fantomsmärtor. Mellan 1672 och 2009 höll tingsrätten till mitt i stan, i Göteborgs rådhus – en byggnad uppförd av Nicodemus Tessin den äldre och 1936 försedd med en funkistillbyggnad av Gunnar Asplund som gjorde huset världsberömt. Domstolens centrala plats och långa historia gav den en naturlig värdighet och auktoritet i landets näst största stad.

Den auran får domstolen nu erövra uteslutande genom sitt arbete, sedan politikerna i förvaltningsområdet beslutade sig för att själva flytta in i lokalerna. Man gjorde rådhuset till stadshus och tingsrätten till kommunstyrelse. I utbyte erbjöd man domstolen ett nybyggt komplex med namnet Rättscentrum. Runt 15 000 kvadratmeter hamnade under jord. »Bland annat«, förklarade en tjänsteman när projektet såldes in, »ska det bli möjligt att ta sig torrskodd och säker mellan de olika myndigheterna. Det blir mer rationellt, ger bättre säkerhet och sparar pengar.«

En som envetet ifrågasatt värdet av flytten är arkitekturskribenten Mark Isitt, som i Göteborgs-Posten – när det började stå klart vad allt lett till, omkring 2014 – skrev att »göteborgarna, som finansierat rockaden, har mottagit två mycket tveksamma gåvor som tack: dels det förvuxna missfoster till rättscentrum som möter trafikanter från Stockholm och Oslo vid stadsgränsen – på Lucky Lukes tid räckte det med en dödskalleskylt – dels ett rådhus – förlåt, stadshus – som är mer otillgängligt än byggnaden någonsin varit.«

Den andra otacksamma gåvan var enligt Isitt politiker som intagit det anrika rådhuset »där ingen re­spekterat Asplunds ritningar utan dundrat in med sitt eget brokiga bohag. ›Jag ärvde mina möbler från Claes Roxbergh när jag blev kommunalråd 2003‹, säger folkpartisten Helene Odenjung när vi springer på henne i den inglasade arkaden.« Mark Isitt beskrev kommunstyrelsens sammanträdesrum som »det överlägset mest förvanskade«.

Hela idén var fel.

Lika fel som idén om en gravfridslag.

Men nu var det som det var. Domstolen var förpassad till underjorden. I en anmärkningsvärt modern byggnad, med en kaffeautomat som var så förbluffande modernt väluppfostrad att den på displayen bad om ursäkt för att den som försökt betala sin espresso tyvärr också måste slå in sin pinkod. Och torrskodda släpptes omkring fyrtio personer – advokater, journalister och åskådare – in i rättssalen. Där skulle avgöras om sjökaptenen Andersson och journalisten Evertsson skulle dömas till fängelse för vad de gjort.

Så hade politiska beslut riggat situationen. Evertssons dokumentärserie Estonia – fyndet som ändrar allt hade gett honom Stora journalistpriset och fått tre regeringar att gå med på  nya dykningar vid vraket. Men sådant, slog kammaråklagaren Helene Gestrin fast, var ingen förmildrande omständighet. För första gången skulle den 26 år gamla gravfridslagen gällande M/S Estonia tillämpas. Gestrin satt rak i ryggen. Vanligtvis var hon stationerad i Linköping. Den gärning hon hade åtalat Evertsson och Andersson för begicks på internationellt vatten. Och Evertsson var bosatt i Oslo. Det speciella målet hade hamnat i Göteborg på grund av att Linus Andersson var folkbokförd i staden.

Gestrin, verksam på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, växlade mellan att läsa på sin dator och titta upp mot rättens ordförande. Hon redogjorde för att ombord på det tyska fartyget Fritz Reuter när brottet begicks, den 23–24 september 2019, fanns en större grupp personer. Samt att hela undersökningsoperationen var finansierad av tv-bolaget Discovery. Två personer ombord på det tyska fartyget var svenska medborgare. Åklagaren sa att det enbart var deras ansvar tingsrätten skulle pröva.

Hon visade fotografier på fartyget som var besättningens egna. Suggestiva bilder. Fritz Reuter hade blått skrov och en styrhytt uppe på ett fördäck, havet var svartblått och i rörelse. Evertsson och Andersson stod vid relingen på en bild och satt lutade mot hytten på en annan. De hade gått och lagt sig tidigt kvällen då de kom fram till vrakplatsen och gått upp redan klockan fyra morgonen när de genomfört sina dyk.  Bilderna i sig avslöjade inget. Det gjorde däremot, enligt åklagaren, de kartor över rutten – från Tyskland till platsen där Estonias vrak låg och tillbaka – som hon också visade. Dessa visade att de åtalade hade varit på platsen, vilket de inte förnekade.

– Estonialagen förbjuder undervattensverksamhet av alla slag vid vraket, åtminstone för privatpersoner. Evertsson och Andersson har genomfört det, den ena har suttit vid spakarna och den andra har lett arbetet med filmandet, sa Gestrin och spelade upp radiokommunikationen med det finska gränsbevakningsfartyget Turva.

I samtalet bad Evertsson om att få släppas fram till platsen ovanför M/S Estonia. Turvas kapten ställde frågor. Vad skulle Fritz Reuter göra på platsen?  En dokumentärfilm? Skulle man dyka? Ja.

Radiokommunikationen vittnade om ett rättframt civiliserat samtal på havet. Turvas kapten släppte fram det tyska fartyget. Att han trots vetskapen om vad som försiggick inte stoppade Fritz Reuters dykoperation kunde tolkas som att Evertsson och Andersson hade fått ett myndighetsbeslut om att få dyka, vilket kanske förändrade bedömningen av deras skuld.

Gestrin var inte orolig över ett bakslag på den punkten. Hon utlovade ett förhör på videolänk med Turvas kapten Ville Puustinen under eftermiddagen.

Henrik Evertsson, en storväxt 34-årig frilansjournalist, var för dagen klädd i vit skjorta och vinröd slips. Han hade gjort djupintervjuer med överlevare för en dokumentär om Estland efter befrielsen från Sovjetunionen. De berättade om den sista timman på båten: hur det smällde ombord, den snabba kantringen och det hastiga sjunkförloppet. Mycket lite av det fanns återgivet i den gemensamma officiella haverikommissionens (Jaic:s) slutrapport. Det var det som skulle bli dokumentären hade han först tänkt, men samtalen med de som överlevt ledde honom in på tanken att det kanske fanns ett hål i skrovet och ville undersöka saken. Som journalist, sa han, ville han bidra till att få bort konspirationsteorier kring katastrofen. Han berättade om jakten på finansiering, napp först hos ett av Norges största bolag och därefter hos Discovery.

Åklagaren sa att Evertsson och Andersson varit på platsen, och dykt. Anderssons och Evertssons advokater, Hans Gæstadius och Johan Eriksson, sa att deras klienter inte bestred det, att det här målet inte handlade om vad som hänt, utan om huruvida det som inträffat var brottsligt.

I förmiddagspausen, före förhören med Evertsson och Andersson, kunde man bland de många åhörare, anhöriga eller bara engagerade i de anhörigas och överlevandes sak, känna spår av den alltför bekanta känslan av en sorg som blivit djupare av förlust, besvikelser och vrede. Det fanns en oroad förundran. Den handlade om hur det svenska maskineriet så väloljat verkställde ett åtal mot en journalist som granskade hur landets största nationella katastrof efter Poltava hade hanterats. Om att Sveriges gått längre än de andra Östersjöländerna som undertecknat avtalet när det gällde hur gravfriden skulle tillämpas.

– Ett sådant här åtal mot en journalist skulle aldrig ha väckts i Norge. Det finns en betydligt vidare uppfattning om vad journalister kan göra hos oss, sa Frithjof Jacobsen, politisk redaktör på norska Dagens Naeringsliv och delaktig i Evertssons filmprojekt.

Ordföranden i Sveriges journalistförbund, Ulrika Hyllert, var på plats och sa i en intervju att hon tyckte att det var viktigt att visa att »vi är många som står bakom Henrik Evertsson och hans rätt att bedriva journalistiskt arbete. Det är mycket ovanligt att journalister åtalas för brott i Sverige och för mig är det en självklarhet att markera mot det här åtalet«.

En fällande dom skulle, enligt Hyllert, innebära att Sverige på oklara grunder straffar journalister som utför sitt jobb att ta fram uppgifter som är av stort allmänintresse. Det strider mot såväl svensk grundlag som Europakonventionen och innebär en kraftig inskränkning av yttrandefriheten, vilket ger konsekvenser för alla journalisters möjligheter att bedriva undersökande journalistik. En fällande dom skulle sända helt fel signaler och förändra bilden av Sverige som ett land som står upp för pressfrihet.

Lennart Berglund, ordförande i anhörigföreningen SEA, tyckte att det var konstigt att när det blev åtal i Estoniafrågan så var det mot en journalist som försökt granska olyckan. Representanten, vars frus mamma samt mammans make dog i katastrofen, sa att det vore rimligare att åtala staten för att den inte öppnar den massgrav som gravfridslagen hade förvandlat vraket till.

En kvinna frågade en annan: Vem äger en avliden kropp? På vilka lagliga grunder hindrar svenska staten sina medborgare från att ta hand om de dödas kroppar?

Så spreds en uppgift om att biskop Caroline Krook, som suttit i det etiska råd som regeringen tillsatte kort efter Estonias förlisning, kommit med stark kritik. Någon fick en utskrift av vad hon sagt och man läste. Krook hyllade Evertsson. Sa att hon var glad att man försöker få svar på en mängd frågor som Etiska rådet inte fått – och därmed inte heller efterlevande och anhöriga.

Varför sjönk båten så snabbt?

Varför fick ingen veta något om de militära transporter som skett före förlisningen och förmodligen också under förlisningsnatten?

Varför fick de överlevande inte lämna sina vittnesmål?

Varför togs ingen hänsyn till att de överlevande menade att Haverikommissionens rapport inte stämde med deras egna iakttagelser?

Undanhölls  Etiska rådet medvetet väsentlig information?

Krooks radioord om att frågorna var många och att hon hoppades att Evertssons film skulle leda till nya undersökningar och kanske åtminstone ge några svar – till exempel på varför Haverikommissionen inte upptäckte en fyra meter lång reva i skrovet – spreds i rummet. Caroline Krook var förstås intressant eftersom det råd hon satt i föreslagit regeringen att fatta beslutet om gravfrid. Hon hade börjat tvivla på att det var ett beslut fattat på korrekta grunder, och hade börjat nämna de föredragningar som sköttes av Johan Fransson, vid den tiden chefsjurist på Sjöfartsverket, sedermera både sjösäkerhetsdirektör på Sjöfartsinspektionen och generaldirektör på Sjöfartsverket. Hon hade dragit slutsatsen att Etiska rådet i princip inte hade något val förutom att rekommendera att fartyget inte skulle bärgas.

Hon ställde sig tveksam till att Statens haverikommission skulle få ansvaret om katastrofen skulle utredas på nytt.

»De kommer naturligtvis säga att ›vi har inte gjort något fel. Vi har gjort allt som går att göra‹. För man kritiserar ju väldigt sällan sig själv«, sa Caroline Krook.

Just innan det var dags att gå in till förhören med de åtalade, nämnde någon det som var svårt att få grepp om: den grupp journalister som i artiklar gått till storms mot att Evertssons film varit, som de menade, spekulativt berättad. Den bakomliggande tankefiguren i dessa inlägg var att alla som på något sätt var kritiska till  slutrapporten från ländernas gemensamma haverikommission (Jaic), var att betrakta som konspirationsteoretiker. De Evertssonkritiska journalisterna hade själva i sin yrkesgärning inte tidigare bidragit med något djuplodande i Estoniafrågan, och det fick deras gälla tonläge att skramla en smula tomt. Men, i ett klimat där medier nappar på konflikter oavsett substansen i dem, kunde man aldrig vara säker på att någon politiker inte kunde motstå frestelsen att använda sådana röster som ett argument för att fortsätta att se till att en ny haverikommission inte blir oberoende.  Men det föreföll osannolikt; den långsamma, stadiga rörelsen är entydig: sprickan i skrovet har öppnat ännu större sprickor i det krampaktiga försvaret av Jaic-rapporten.

Sjunkförloppet, sjövärdigheten, militärtrans­porterna. De stora frågorna om Estonias förlisning har förblivit obesvarade. Att fartyget inte var sjövärdigt medges i dag av alla, och kommissionen visste det, men skrev motsatsen i sin slutrapport och analys, vilket gör premissen för den sista resan och slutsatserna felaktiga. Vilket i sig naturligtvis enligt all rim och reson borde vara tillräckligt för att göra om utredningen. Militärtransporterna är belagda – veckorna före sista resan – men inte undersökta just den sista resan. Haverikommissionen upplöstes så fort den lagt fram sin slutrapport 1997, och såg aldrig som sin uppgift att svara på frågor om sina slutsatser. Som står skrivna som i sten. Som naturlagar. Men en av dem som var med i kommissionen, och som fortfarande är yrkesverksam, marinpsykologen Bengt Schager, sa i ett samtal med Fokus i december 2020 hur stor osäkerheten om just sjunkförloppet var.

– Jag är inte stabilitetsexpert, sa Schager, men jag är ju psykolog och att lyssna på deras diskussion utan att ge mig in i den var lärorikt. Och det var inte svårt att se att de blev minde och mindre säkra.

– Frågan om sjunkförloppet blev gradvis ett allt större frågetecken för kommissionens stabilitetsexperter. De blev under haveriutredningens arbete allt mindre säkra på hur det gått till. I början av haveriutredningens arbete var medlemmarna tvärsäkra. Det var de inte tre år senare. Först var de tvärsäkra på att Estonia vattenfyllts på grund av öppen front och sjunkit fort, sedan blev de mer och mer osäkra, pratade om ett atypiskt sjunkförlopp som i takt med att rapporten började bli färdig alltmer förbryllade dem. Fartyg som vattenfylls brukar lägga sig ner. Det är i den frågan som Evertssons fynd påverkar haverianalysen, om fynden kan bekräftas i nya dykningar.

Alltmer osäkra. Schager ville att kommissionen skulle skriva som det var, att Estonia inte var sjövärdig, men fick nej. Han förklarade att han skulle författa en avvikande uppfattning i en bilaga längst bak i rapporten, men fick inte – och avgick. Haverirapporten framstår alltmer som resultatet av ett resonemang av en allt mindre säker grupp, som förpackade sina slutsatser som en oklar men okränkbar dogmsamling. Och som har förvaltats som en sådan av svenska regeringar av olika politisk färg i 23 år. Och där gravfridslagen varit ett av de viktigaste redskapen. Om vi nu ska se det på det viset. Men kanske kunde tingsrätten i Göteborg med en friande dom ge ett mer försonligt skimmer åt lagen.

Åklagaren förhörde Evertsson först.

– Hur såg du på gravfriden?

– Det var centralt för mig att inte göra något som skulle kunna störa gravfriden. Syftet var att göra en filmning av skrovets beskaffenhet, utan att röra något därnere. Vi var aldrig inne i båten och plockade inte upp något. Vi ville lämna Estonias vrak precis som det var när vi kom.

– Hur kunde du vara säker på att ni inte skulle skada skrovet eller kropparna med er utrustning.

– Vi var noga med att robotkameran inte ens skulle vidröra skrovet, vi filmade på avstånd.

– Och om kameran skulle upptäcka kroppar utanför fartyget?

– Då skulle vi klippa bort det filmmaterialet.

– Vem bestämmer att man har tillräckligt mycket material? Hur går bedömningen till av materialet?

– Fattar inte.

– Rent konkret, när vet man att man är nöjd?

– Jag kan svara med en liknelse. Det är som att klippa gräsmattan, du ska sörja för att du inte lämnat några blottor, i det här fallet sidorna på Estonias vrak.

– Hur tänkte du inför det faktum att skulle kunna bli åtalad för brott i Sverige?

– Jag trodde absolut inte att det skulle sluta såhär. Jag har hört om svenska medborgare som åkt till Amsterdam och rökt hasch men inte blivit åtalade i Sverige.

– Men det finns väl ingen lag i Sverige som säger att en svensk medborgare inte får röka hasch i Amsterdam?

Linus Andersson berättade om sin bakgrund som sjöbefäl och som hydrografisk undersökare. Han ägnar sig åt högupplöst dokumentation av vrak för miljöarbete. I pausen hade han berättar att han just blivit pappa och skulle ta ett ta glas vin för första gången på tre månader. Inför åklagaren sa han att när han blev tillfrågad om att åka med kunde han inte så mycket om Estonia, men med en tysk båt såg han inga legala problem. När han hörde att de anhöriga inte misstyckte till att de skulle dyka på vraket stärktes han i den uppfattningen. Han sa att han och Henrik Evertsson var helt överens om att inte röra vraket. Han pratade om FN:s konvention om det fria vattnet. Han sa att det faktum att Evertsson fått godkänt av Discovery Channel, som inte tar juridik lättvindigt, så hade han inga skäl att tro annat än att han från Fritz Reuter fick dyka på Estonia.

Innan de avslutande pläderingarna sa kaptenen på Turva att han på 300 meters avstånd ungefär såg hur Evertsson och Andersson dök på Estonias vrak. Åklagaren ville veta varför han inte stoppat dem, skyddat gravfriden.

– Om det hade funnits finska medborgare ombord hade jag haft lagstadgad rätt att ingripa, men enligt de order jag fått så hade vi ingen rätt att begränsa fri sjögång i området.

Åklagaren underkände detta resonemang, liksom Evertssons och Anderssons, i sin plädering, och sa att lagen gäller för alla. Även journalister. Svenska medborgare får inte kränka en gravfridslag som är stiftad i Sverige, inte ens på internationellt vatten. Rättegången hade visat, tyckte hon, att såväl Andersson som Evertsson har känt till lagen.  Deras resonemang om att de tyckt sig ha fått klartecken från den finska gränsbevakningen höll inte heller.

– Det finns inget undantag för journalistisk verksamhet inom straffrätten generellt och inte heller i den här lagen.

– Utifrån lagtexten har man valt tysk hamn och tysk båt för att inte träffas av lagstiftningen om straffbarhet. De hade sin egen uppfattning, och har inte varit säkra på att de inte skulle drabbas av straffansvar.

– Lagöverträdelser som journalister begår kan åtalas, hur hårt man ser på det påverkar påföljden. Men man ska dömas till ansvar. Straffvärdesfrågan är svårberäknad, men jag är för en villkorlig dom med dagsböter.

Johan Eriksson, Evertssons advokat, började sin plädering med att gå igenom den stora mängd juridiska frågor som målet rymde. Han tog upp situationer där intresseavvägningar har lett fram till att man ogillar åtal av den sorten man just hade framför sig innan han sa:

– Det viktigaste uppdraget en journalist kan ha är att granska myndigheters verksamheter, som att granska myndighetsutredningen av en katastrof av ett oerhört slag. Att få kunskap om varför Estonia sjönk var Evertssons stora intresse. Han ville försöka täppa till de luckor som fanns i kunskaperna om varför fartyget sjönk.

Erikssons tonfall var resonerande. Fråga ett: Hade dessa utredningar rätt?

– Finns det ett folkrättsligt förbud? Det kan man tolka som åklagaren gör, att det för de åtalade bara handlat om möjligheten att agera. En annan tolkning kan vara att man sett bristen i lagstiftningen, att man utmanar lagstiftningen: hur förhåller sig lagen till folkrätten? Lagstiftaren har ju också varit intresserad av hans film och ska påbörja egna dykningar och ändra i gravfridslagen.

En friande dom borde också bli tingsrättens utslag om man stödde sig på en annan rättslig grund: rättsvillfarelse.

– Jag påstår inte att journalister får göra vad de vill, men Henrik har inte drivit projektet ensam, utan med Discovery Channel i ryggen, ett gigantiskt företag som har haft all anledning att anta att de varit förvissade om att han kan göra så här. De arrangerar också att han kan göra på det här sättet.

– Enligt mitt synsätt har åklagaren inte presenterat någon annan bevisning än att man skulle kunna hävda att han befann sig i villfarelse.

Hans Gæstadius, Anderssons advokat, tog upp grav­­fridslagens syftning, skyddsändamålet med lagstiftningen: att hindra gravplundring och annat skymfligt beteende.

– Vad hade lagstiftaren i huvudet? Vad är det för exempel man tar upp?

– Skymfar, flyttar, skadar lik, man jämför alltså med skymfliga saker. Man kan jämföra med en gravplats på land. Den som filmar runt gravar på land skulle naturligtvis aldrig kunna lagföras. Hur många skulle säga att det är skymfligt att filma på det viset som Linus och Henrik har gjort? De gjorde en teknisk överträdelse men inget klandervärt. Åtalet bör ogillas just av det skälet jag har nämnt, att det här handlar inte om någon skändning, det har helt andra värden.

Med de orden var det slut och Karita Bäck Mirchandani informerade om att dom meddelas den 8 februari. Salen tömdes och folket kravlade upp ur underjorden.

***

FAKTA: Estoniakatastrofen

1994: Bil- och passagerarfärjan M/S Estonia förliser. 852 människor mister livet,av dessa var 501 svenskar.

1997: Den av Sverige, Finland och Estland gemensamt tillsatta haverikommissionen (Jaic) lämnar sin slutrapport och upplöses. Slutrapporten slår fast att bogvisirets låsanordningar och gångjärn kollapsade en bit in på resan, bogvisiret föll av och vatten som strömmade in på bildäck drog med sig fartyget ner i djupet.

1999: The German group of experts lämnar sin slutrapport. Den slår fast att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinn på sin sista resa, på grund av att fartyget under lång tid körts för hårt, att inspektionerna, från bland annat det svenska Sjöfartsverket, varit slarviga och att Jaic:s slutrapport är missledande.   

2019: Henrik Evertsson och Linus Andersson upptäcker ett hål i Estonias skrov när de med robotkamera filmar fartyget.

***

FAKTA: Gravfrid

Det av den svenska regeringen särskilt tillsatta Etiska rådet rekommenderade hösten 1994 att Estonias förlisningsplats skulle ses som en gravplats. Den svenska riksdagen beslöt då att täcka över fartyget med betong. Arbetet påbörjades, men avbröts dock efter motstånd från både överlevande och offrens anhöriga. Dessa, som tidigare varit delade i frågan om huruvida de döda skulle bärgas eller inte, bildade nu gemensamt motstånd mot regeringens planer.

Lagen om gravfrid över Estonias förlisningsplats stiftades 1995, för att hindra vrakplundring eller gravskändning genom dykning. Bestämmelserna styrs genom skilda lagar i de länder som skrivit under lagen.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera