Aktuellt / Utrikes

De föräldralösa IS-barnen som ingen vill ha: »Vi försöker hjälpa barn på plats«

En kvinnlig jihadist som rövat bort sitt barn fick fängelse. Men vad händer med de svenska IS-kvinnor och barn som är kvar i lägren? »Vi har ingen plan på att repatriera vuxna människor som deltagit i IS-verksamhet«, säger inrikesminister Mikael Damberg (S).

Lunds tingsrätt slår fast att det var hänsynslöst av 31-åringen och dömer henne till ett treårigt fängelsestraff för grov egenmäktighet med barn. »Hon har enligt tingsrättens uppfattning före avresan varit medveten om vad som pågick i IS-kalifatet. Hennes eget påstående om att hon inte visste någonting och saknade kunskap om politik och islam kan lämnas utan avseende«, skriver tingsrätten i domen. Den kommer att överklagas till hovrätten, meddelar kvinnans advokat.

Två andra IS-kvinnor som återvände till Sverige i förra veckan är misstänkta för krigsbrott, åklagare har inlett en förundersökning.

Av 300 svenska IS-resenärer mellan 2013 och 2015 har 150 vuxna kommit tillbaka. Många av dem kvinnor, och med medföljande barn som många gånger har fötts under kriget eller i lägren. IS-krigaren Michael Skråmos sju barn fick hjälp att komma till Sverige. Bägge föräldrarna var då döda.

Barnen som nu kommer till Sverige har varit med om omänskliga förhållanden och bär på svåra trauman. Det har förekommit brist på mat och omvårdnad. De har upplevt krigshändelser och förlorat nära anhöriga under tiden i Syrien, inte bara föräldrar utan också syskon. Levnadsförhållandena har varit allt antal än stabila, med ständiga flyttar.

De flesta har inte gått i skola, de har inte fått tillgång till hälsovård.

Den vetenskapliga tidskriften The Lancet skrev i höstas om situationen för barnen i lägren i nordöstra Syrien, där 75 000 människor vistas.

I al-Hol-lägret är 90 procent av invånarna kvinnor och barn, 70 procent är minderåriga, och majoriteten är under åtta år. Det intilliggande Roj-lägret, som bevakas av de kurdiska styrkorna, har 10 000 invånare, och där är situationen ännu sämre. Det finns ett internationellt motstånd mot att ge bidrag till terroristers familjer.

The Lancet beskriver ett ständigt hot om extremt våld, dåliga hygienförhållanden, brist på mat, sjukvård och skola.  »Nästan alla barn har ångest, obearbetade trauman, försenad utveckling och emotionella problem. Alla har utsatts för ett liv med våld, extremism och exploatering«, skriver tidningen.

Läkare utan gränser kunde rapportera om det första fallet av covid-19 för sex månader sedan. Vattenbristen har varit stor hela året, och behovet av sjukvård för undernärda barn med diarréer hade ökat med 70 procent efter sommaren. Åtta barn under fem år dog på en vecka.

Många av barnen är föräldralösa.

De är barnen som ingen vill ha.

Ett fåtal stater har tagit ansvar, skriver The Lancet. Däribland Kosovo och Kazakstan.

Hur barnen bäst ska integreras och rehabiliteras i samhällen de i många fall aldrig har bott i är en svår nöt att knäcka. Där lyfts Kazakstan fram som ett exempel på ett land som gjort ett stort  återintegreringsprogram med stöd av psykologer, psykiatriker, barnläkare, socialarbetare, lärare och advokater.

Barnen behöver medicinsk vård för undernäring, skador och infektionssjukdomar. Men det krävs också psykisk vård för trauman, psykisk sjukdom och försenad emotionell och kognitiv utveckling.

I Sverige är det framför allt fyra kommuner som har många hemvändare: Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro. I var och en av dessa kommuner finns personer som arbetar särskilt med att samordna insatser för gruppen.

Fokus har pratat med en av dem som i socialtjänstens regi arbetar med kvinnor och barn som kommit hem till Sverige efter att ha tillbringat tid i kalifatet. Socialarbetaren är anonym av en anledning.

– Det här är inte så lätta frågor att prata om. Det är personer som får stora insatser, och varje gång det skrivs om det så får vi som jobbar med dem dödshot för att vi »hjälper IS«, säger socialarbetaren.

Det går inte att göra några riktiga likhetstecken mellan dem som återvänder. De skiljer sig åt rejält. Den första gruppen kom hem när det gick att resa fram och tillbaka.

– Sedan kom några när kalifatet var stängt, som rymde därifrån. Nu läcker det ut kvinnor från al-Hol-lägren som tar sig hem. Av dem är det några som har velat vara med i kalifatet, och några som har  försökt rymma sedan tidigare, säger social­arbetaren.

– Det finns inte en enda insats som passar för hela gruppen. En del åkte som 17-åringar och blev bortgifta, de kommer hem som änkor med barn. En del var vuxna, mogna kvinnor när de reste, nu kommer en del hem utan barn och några med massor av barn. Några reste från något elände här hemma och trodde att de skulle komma till paradiset där nere. Sedan blev det tvärtom.

Gemensamt är dock detta: om de inte blir häktade eller kvarhållna av polis vid ankomst till Sverige så är de att betrakta som vilken medborgare som helst.

– Det betyder att hela socialtjänstens batteri används; försörjningsstöd, bostad, studier och jobbsök, men också att deras föräldraförmåga kan bedömas.

Det görs alltid en orosanmälan när kvinnorna och barnen återvänder.

– Men hos oss är de inga IS-återvändare. De är individer med olika problem, som kräver olika lösningar. Nästan alla våra klienter har fått krigstrauman eller upplevt andra trauman, säger socialarbetaren.

Socialtjänsten utreder föräldraförmågan som den ser ut i dag. Att mamman varit hos IS betyder inte automatiskt att hon klassas som en dålig förälder.

– Självklart tar vi reda på vad det var som gjorde att hon reste ner, vad hon tyckte om det och hur hennes tankar går i dag. Men det är inte många som uttrycker att det var bra, säger socialarbetaren.

Vilken ålder var barnet i? Vad minns det? Får barnet tillåtelse av föräldern att berätta? Ger föräldern barnet den hjälp det behöver för att bearbeta?

De flesta som kommit hem är yngre, och har begränsade minnen.

– Vi omhändertar inte på åsikten, inte ens om pappa är nazist eller salafist. Det vi tittar på är: Hur påverkar åsikterna barnet? Hindras barnet i sin utveckling på grund av tron? Det kan gälla många familjer med hederskulturer, säger socialarbetaren.

Sari Römpötti jobbar som senior adviser vid Center mot våldsbejakande extremism (CVE), där kommunerna kan få stöd för hur de kan tänka och vad de behöver förbereda sig på.

– Det är viktigt att ha med alla de aktörer som behövs för insatser när mammor och barn kommer hem. Men också att det mest basala fungerar så att barnen kommer in i en normal vardag med förskola, skola och sjukvård – en så vanlig miljö som möjligt, säger Sari Römpötti.

– Frågan är laddad och väcker mycket känslor i omgivningen och det behöver inte barnet. Det har kanske upplevt jättesvåra situationer, och det kan vara så att barnet behöver traumabehandling.

Grovt egenmäktigt förfarande. Sä- kerhetspådraget var stort vid rättegången
där en 31-årig kvinna från Landskrona dömdes efter att 2014 ha fört sitt barn till IS-kontrollerat område i Syrien.

God föräldraförmåga är att kunna se till sitt barns behov, förstå att det har påverkats.

– Men det är inte svartvitt. Man måste titta på omständigheterna. Det handlar om här och nu: kan man inte tillgodose en lugn tillvaro, kan det finnas påtryckningar, och radikaliserade personer runt omkring?

CVE ser till att det finns en myndighetssamverkan mellan Polisen, Säpo, Socialstyrelsen, Skolverket, Migrationsverket, UD och SKR.

– Vi delar lägesbild, och stämmer av när det varit oklart hur man ska ta emot. Det har varit framgångsfaktorn – tät samverkan och kontakt, säger Sari Römpötti.

Samtliga som Fokus talar med understryker vikten av att skilja på det som är brottsligt och det som är bristande föräldraförmåga.

– Det är klart att en förälder som utsatt sitt barn för farliga situationer och inte ser att det är en risk man tagit, och att barnet behöver hjälp utifrån, ja, då kan man kanske säga att den inte kan tillgodose sitt barns behov, säger Sari Römpötti.

Att utreda brott är svårt. De har skett långt ifrån Sverige, och det är svårt att få tag på bevis.

Terrorexperten Magnus Ranstorp var sakkunnig vid rättegången i Lund.

– Vi ser fler förundersökningar om krigsbrott. Problemet är att hitta bevis för att väcka åtal. Mycket är digital bevisning som ligger i något moln, hos Signal eller Facebook i Kalifornien, säger han.

– Här hjälps man åt, men frågan är custody of the evidence, själva beviskedjan, håller den för att presentera i en rättegång? Hur kan man verifiera källor på det här bilderna?

I Sverige är åtal om krigsbrott enda vägen.

– Det är viktigt för offren att få upprättelse. Problemet är att lagstiftningen inte räcker för att åtala, för den kom så sent. Det innebär att endera dömer man nere i konfliktzonen eller så döms de i något annat land, säger Ranstorp som ser ett problem:

– Här har du världens grymmaste terrororganisation men är du med får det inga konsekvenser i Sverige. Vi var flata eftersom vi inte hade terrorlagstiftning. Vi var långsammast i Norden, och hade lägre straff än grannländerna. Vi borde ha fått lagstiftningen på plats redan för åtta år sedan, men det var jättekänsligt. 2015 hade de flesta rest, och det går inte att göra det retroaktivt, säger Magnus Ranstorp.

Säkerhetspolisen väntar på flygplatsen på de kvinnor som kommer hem. En orosanmälan görs, och socialtjänsten utreder. I flera fall har barn omhändertagits.

Sverige har en av de största andelarna IS-resenärer sett till folkmängd. Av de 300 som åkte var 65 kvinnor.

I en studie som gjordes 2017 visade det sig att 70 procent av dem som reste kom från utsatta områden; 80 procent av alla som reste kom från områden i nordöstra Göteborg, Järvafältet i Stockholm, Vivalla i Örebro, och Malmö.

– De flesta barnen är födda där nere. De behöver inte avradikalisering, de behöver trygghet, trygga punkter, kärlek. Det är ju inte lätt att ha en sådan bakgrund, du blir ständigt påmind om att din mamma och din pappa varit i en terrorsekt, säger Magnus Ranstorp.

Det finns ingen praxis för hanteringen av återvändare. Storbritannien har tagit medborgarskapet av ett 100-tal IS-resenärer. Landet har den största gruppen återvändare, över 400 personer. Tyskland tar emot alla IS-resenärer som vill återvända eller som har deporterats, så länge de inte har dubbelt medborgarskap. I så fall förlorar de sitt tyska medborgarskap. 300 av 1 000 resenärer har återvänt.

Men de svenska barnen i lägren är fast i limbo. De kan inte hämtas hem hur som helst, säger inrikesminister Mikael Damberg (S) till Fokus:

– Det är väldigt komplicerat med svensk lagstiftning att separera barn från föräldrar i utlandet. Det är juridiskt och praktiskt knepigt att genomföra tvångsomhändertagande i nordöstra Syrien, säger Mikael Damberg.

– Man ska vara medveten om att de som rest dit har tagit sig ner mot starka rekommendationer att inte åka. Vi har ingen plan på att repatriera vuxna människor som deltagit i IS-verksamhet. Vi försöker hjälpa barn på plats och är en stor bidragsgivare till lägren.

Den svenska regeringen anser att ansvarsutkrävande och lagföring ska ske i Syrien, med närhet till vittnen och bevisning.

– Det finns ett antal initiativ. Det kurdiska regionala självstyret vill starta domstolsprocesser. Nu har covid-19 satt käppar i hjulen, men det är ett intressant initiativ, säger Damberg.

Sverige finansierar också utredare av krigsbrott.

– Sverige har prioriterat att ta hem barn om det går, vi har till exempel tagit hem sju föräldralösa barn [Skråmos barn, red anm]. Däremot vill det regionala självstyret ansvarsutkräva och döma, och man vill inte skilja barnen från mammorna.

Ett 50-tal med svensk anknytning finns kvar i lägren.

– Vi brukar säga ett 20-tal kvinnor och ett 30-tal barn, men det är inte helt enkelt med statistiken eftersom en del barn är födda där och anknytningen till Sverige inte är glasklar, säger Damberg.

Han ser också problemet att det inte går att lagföra allt:

– Sverige har inte ett deltagandebrott. Regeringen har försökt att lägga fram det men där valde lagrådet att det strider mot Sveriges grundlag. Därför tvingas vi göra en grundlagsändring för att få deltagande kriminaliserat, säger han.

Säpo gör individuella prövningar av hotbilder och kontakter som hemvändarna har. Framkommer uppgifter om brott under kriget i Syrien så utreds det.

– Svenska domstolar har vida mandat, om man misstänker brott så utreds det alltid. Det är viktigt att säga att när det gäller krigsbrott eller terrorbrott så finns ingen preskriptionstid. Vi vet att det pågår olika förundersökningar, säger Mikael Damberg.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera