Ebba Andersson

Text:

Foto: TT

Ebba Andersson kallades Stålmormor i pressen och befann sig mitt i livet när sex fyllda busslaster på eftermiddagen den 27 september 1975 rullade in på parkeringsplatsen vid Bolindervallen i Kallhäll i Jakobsberg. Ut vällde en påfallande högljudd skara, klädda i gult och svart och lustiga hattar på huvudet.  De tog sig in på idrottsplatsen och sjöng Oh When the Saints. Fast en svensk variant: »När Öxabäck  … när Öxabäck marscherar in.«

Och där marscherade laget in. Först av alla lagkapten Ebba Andersson. Den nickstarka liberon, som hunnit bli 40 år. I elvan fanns också Ebbas dotter Mary, 15 år, högerkantspelare.  Ebba var sammanbiten. Men sprack upp i ett leende när hon såg de tillresta. Truppen hade med egen buss anlänt några timmar tidigare, gått upp i ottan, för att spela andra matchen i den första officiella SM-finalen för damer. Filmteam från tv var på plats. Bistra sportskrivarmurvlar likaså. Och hemmasupportrar klädda i rött. Men framför allt de gulklädda från landet.

Öxabäck var ett lag som hemmafrun och bondmoran Ebba Andersson var med och bildade tillsammans med fyra fotbollsspelande sömmerskor från syfabriken Gefa år 1966. Sömmerskorna sydde det nya lagets shorts i fabriken. Och köpte matchtröjorna på avbetalning. När Sveriges första damserie i fotboll, Västergötlands damfotbollsserie, inofficiell benämnd »damallsvenskan« startade 1968 vann Öxabäck den. År 1972 fick serien namnet Sverigemästerskap och officiell status. Med Öxabäck i topp igen. Ebba Andersson blev året därpå utsedd till lagkapten i Sveriges första damlandskamp.

På Bolindervallen 1975 tog Jakobsberg ledningen i slutet av första halvlek. I andra blev planen tung. Regnet öste ner. Öxabäck kom ingen vart. Murvlarna skrev i sina block att Jakobsbergs markeringsspelare dominerade med »kondis som räckte för att springa Kallhäll runt, fyra varv«. Det blev kurr på läktaren. En i Öxabäcks hejaklack rök ihop med en av hemmalagets trogna. En styrelseledamot från fotbollförbundet hann emellan. Med två minuter kvar fick Öxabäcks Anne Anderssén en tå på bollen. Det var lika. Efter en mållös förlängning skulle – för första gången – ett svenskt fotbollsmästerskap avgöras med straffsparkar. Vid ställningen 3–3 gick Ebbas 15-åriga dotter Mary fram, och missade. Brast ut i gråt.

– Jag var så nervös, minns hon.

Guldet tycktes förlorat, men Jakobsberg missade också. Och det blev dags för Ebba Andersson. Som aldrig hade slagit en straff i en tävlingsmatch förr. Nu tog hon sats. Nu träffade hon bollen. Inte helt rent. Den rullade långsamt. Men ack så välplacerat mot målvaktens högra hörn. Och in.  Och Öxabäck var mästare igen. De långresta sjöng. Mary tjöt. Av glädje. Fotbollförbundets Tore Brodd sa att damfinalen var mer spännande än någon annan allsvensk match. Ebba var den murvlarna ville prata med. Hon skrattade och sa:

»Jag har aldrig vågat skjuta en straff förut, kärringen har varit skraj för att missa, men nu måste jag ju slå dit ’en.«

Guldet var Öxabäcks tredje seger på fyra år. Man tog hem vandringspriset för alltid. Ebba Andersson hade för säkerhets skull förvarat pokalen i hemmet i två år, putsat den varje vecka.

»Nu ska den i klubblokalen«, sa hon.

Hon var mitt i livet, och fortsatte att spela fotboll som veteran. Efter att  hennes man, lantbrukaren Sune  Andersson, dog skötte Ebba gården på egen hand, och kunde som 75-åring berätta i telefon för Mary att hon just kört tre tankar röjsåg. Styrkan som gav henne SM-guld mitt i livet fanns där också i slutet, när hon som cancersjuk 84-åring fortfarande gjorde 100 situps. Ebba Andersson förblev en stålmormor, inspirerande, omtänksam, varm. Eller som Pia Sundhage skrev för Borås tidning: »Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.«

När Ebba Andersson begravdes i Öxabäck torsdagen den 11 mars hade Mary hittat en bild som hon ställde på kistan: Ebba, mitt i livet, kysser pokalen 1975.