Blogg

Hakelius: Deltävling i den svenska nationalsporten »låt oss inte tala om EU«

Nästan allt är upp-och-ned inom EU, men ingen i Sverige verkar det minsta intresserad.

Dags för nästa deltävling i den svenska nationalsporten ”låt oss inte tala om EU”. Det handlar inte om vaccinklanteriet, även om det är fascinerande hur lätt EU-kommissionen kommit undan i Sverige. Det är nästan som om Ursula von der Leyen tilldelats rollen av något slags grekisk eller romersk gudinna av den där sorten som det är poänglöst att klandra för något. Eller en norna som spinner våra öden, utan att egentligen vara ansvarig för dem.

Nej, det här gäller EU:s framtid. Det vill säga vår egen framtid.

En kort sammanfattning: det gick åt helskotta för CDU i helgens två delstatsval. På randen av Angela Merkels pensionering verkar hennes parti säcka ihop och med det även de koalitioner och maktblock som hållit samman tysk politik.

Det är inget onaturligt med detta. Inget parti mår bra av att dominera för långe. Men det är en stor förändring som utan tvivel kommer att påverka Tysklands roll i EU och därmed hela EU. Det är drygt 15 år sedan de tyska kristdemokraterna inte ledde regeringen. De år under efterkrigstiden då CDU inte varit det dominerande partiet är lätträknade. Nu har det tyska miljöpartiet verkligen etablerat sig som maktspelare och Socialdemokraterna går framåt.

Hakelius: Den nya aristokratin – en parodi svår att ta på allvar

I Frankrike har samtidigt Emmanuel Macrons arroganta solospel förändrat förutsättningarna inför nästa års presidentval. Macron har stolpat på som ett senkommet svar på Tony Blair och fransmännen börjar tröttna. Enligt en undersökning av opinionsinstitutet Elabe, som Svenska Dagbladet skrev om i måndags, tror nu nästan hälften av väljarna att det är säkert, eller sannolikt att Marine Le Pen vinner nästa presidentval. Det är en massiv uppgång på sju procentenheter sedan förra mätningen.

I Italien är Lega under Matteo Salvini största parti och regeringen består av en instabil blandning av nio partier som har lite gemensamt förutom att de sitter i regeringen. Teknokraten Mario Draghi, tidigare europeisk centralbankschef, har i en dryg månad haft uppgiften att hålla ihop koalitionen. En av de saker flera tongivande representanter för de olika partierna i regeringen är ense om, förutom att de inte gillar varandra, är att de inte gillar Draghi. Samtidigt har den förre premiärministern Giuseppe Conte tagit sig an uppgiften att fräscha upp den populistiska femstjärnerörelsen — också en del av regeringsunderlaget — och han anses ha goda förutsättningar att vara framgångsrik. Det politiska läget är minst sagt volatilt. Det ekonomiska är ungefär lika katastrofalt som vanligt och en ny covid-nedstängning är precis aktuell.

Hakelius: Skenproblem som strategi

Detta, alltså, mot bakgrund av att Storbritannien inte längre finns med i EU, vaccinkampen inom unionen ligger alldeles under ytan, de östeuropeiska länderna i praktiken har blivit en intern opposition och en ideologiskt driven centraladministration gör allt den kan för att ta vara på krisen genom att tvinga fram mer överstatlighet, helst utan att fråga medborgarna om saken.

Så, frågan är: kan detta möjligen vara värt att tala om? Kunde det rent av vara rimligt att ställa frågan vilken den svenska strategin — regeringens, oppositionens, någons över huvud taget — är i ett EU som ser ut på detta sätt? Eller är planen att göra ungefär som med vaccinet: vänta och se vad som händer, rusa runt lite planlöst och hålla presskonferens vid varje tillfälle för att försöka dölja att man inte har en aning om vad som sker?

Det är ärligt menade frågor.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera