Sverige – ett land som kan beskriva problem, men inte lösa dem

Peter Santesson, Demoskops främste statsvetare, var där och rörde vid såret i helgen. Det var i Expressen och han hängde upp det på ambulanserna. Mer precist på att det i över tio år bara har tagit längre och längre för ambulanserna att ta sig fram till behövande. Redan för nio år sedan utredde Riksrevisionen problemet, konstaterade att ambulanserna dröjde längre än vad de gjorde för det som då var några år sedan och drog icke-slutsatsen att det saknades klara svar på varför det förhöll sig så.

Svaren verkar fortsatt utebli. Så sent som i mitten av januari rapporterade Sveriges Radio om allt sämre responstider, till exempel i Dalarna.

I början av februari var Leif G W Persson inne på ett parallellt spår, även det i Expressen. Han tog avstamp i den haltande vaccineringen och såg Sverige: ett land som är världsledande på att beskriva problem, men allt sämre på att lösa dem. Det ligger nära det som Santessons beskrev som en känsla av ”bred försvagning av hela samhällsterrängen, alla dessa offentliga system som förut ’bara fungerade’ men som nu verkar få så märkliga driftstörningar”, eller ”en sviktande förmåga till samhällelig organisering”.

Hakelius: En idiotisk idé av The Simpsons

Nog känner man igen känslan. Det omöjliga i att åstadkomma storslagna saker — höghastighetståg, arenor, pensionssystem — utan att de blir fuskbyggen, besvikelser och alltid tre gånger dyrare än utlovat. Men lika mycket det omöjliga i att åstadkomma vardagliga saker — snöröjning, brevförmedling, fungerande klassrum — utan att allt blir paj.

Om det är något parti som letar efter en uppgift — flera borde göra det, med tanke på opinionsläget — skulle man kunna tänka sig att det här vore en bra sådan. Men det är det antagligen inte. Det vilar en spengleriansk känsla av civilisatorisk vinter över de här observationerna. En oklarhet över vem eller vad det är man ska kämpa mot och en obehaglig misstanke att vi själva inte bara är offer, utan också förövare. Att det rör sig om en inre fiende i den allra mest bokstavliga bemärkelsen.

Fast kanske är det inte alls så. Kanske finns några enkla och kloka reformer som kan få oss tillbaka på spåret igen. Kanske är den här uppenbara sjangseringen inte alls på ett helt annat plan än den med nödvändighet triviala partipolitiken

Låt oss hoppas det. I väntan på ambulansen.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT