Vinstdrivande radikalitet som ger tv-bolagen beskydd och alibi

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Just nu våndas det på redaktioner över hela världen.

Ska man skriva om Patrisse Cullors husköp, eller ska man låta saken vara? Eller, om det blir svårt, ska man kanske hoppa på dem som skrivit om Patrisse Cullors husköp först och på så sätt ändå lite bakvänt backa upp henne?

Jo, jag förstår att ni undrar, men läs bara några rader till och allt kommer att verka bekant från hundratals liknande ärenden, då radikaler får smak på det goda livet.

Patrisse Cullors är en av grundarna av Black Lives Matter. Det var hon som kom på hashtaggen. Hon är queer och hennes partner startade Black Lives Matter i Kanada. Hon undervisar på konstskola, ägnar sig åt kritisk teori och vill avskaffa polis, fängelser och försvar. Hon citerar gärna ”socialfilosofer” som Marx, Lenin och Mao och har då och då beskrivit sig som marxist. Hon har skrivit en bok som heter ”When they call you a terrorist — a black lives matter memoir” som nådde till plats 12 på New York Times bästsäljarlista. Förordet skrevs av den uppburna vännen till Erich Honecker och vinnaren av Lenins fredspris, Angela Davis, som så kärnfullt kallade sovjetiska judar som vägrades utresetillstånd ”sionistiska fascister” och menade att politiska fångar i Tjeckoslovakien ”fick vad de förtjänade”. Cullors partner inspireras inte bara av Davis åsikter, utan har lagt sig till med samma tjusiga afrofrisyr som den gamla idolen brukade ha.

En riktig mönsterprogressiv, med andra ord. Vad hade hon för sig när Black Lives Matter-kravallerna drog över USA?

Hon köpte fastigheter för i runda slängar 3,2 miljoner dollar, ungefär 27 miljoner kronor. Bland annat ett trevligt hus i vackra Malibu med ”högt i tak” och ”utsikt över kanjonen”. Hon tittade också på ett trevligt semesterhus utanför Nassau på Bahamas i en enklav där Justin Timberlake och Tiger Woods också skaffat sig hus.

Hakelius: När otänkbart blir normalt

Varför inte unna en stackars människa, som växte upp fattigt och nu tagit sig fram i världen, lite lyx?

Precis. I teorin. Men ni vet hur det är i praktiken. Varken Cullors anhängare eller belackare unnar henne det här. Av olika motiv, förstås, men de är ense om att det luktar hyckleri om alltihop.

”Om man går omkring och kallar sig socialist, måste man fråga sig hur mycket av hennes egna pengar som går till välgörande ändamål”, säger den möjligen överdrivet rättrådiga ledaren för Black Lives Matter i New York. Murdockägda New York Post, New York Times tabloidvulgära styvbror, bara gottar sig.

Allt det där är nog så underhållande, men den verkliga historien går lätt förlorad när någon löper gatlopp. För vad var det nu Deep Throat sade till Woodward och Bernstein, när de skulle nysta upp Watergate: ”Follow the money”.

Var kommer Patrisse Cullors fastighetsmiljoner ifrån? Det har höjts krav på revision av BLM-rörelsens tillgångar, men det finns ingen anledning att tro att det finns något där att hitta. En del kommer säkert från intäkterna av boken, även om Cullors hade en medförfattare som ska ha sin del. Något, möjligen, från den antagligen rätt magra lönen som föreläsare på ett mindre universitet.

Det är svårt att tro att det räcker.

För oss som regelbundet och av ren njutningslystnad läser show-business- och Hollywoodtidningen Variety, finns en förklaring. I höstas, ungefär samtidigt som Cullors började sin köpfest, kunde man i Variety läse en liten artikel. Den hade rubriken — de är alltid mycket instruktiva i Variety — ”Black Lives Matter Co-Founder Patrisse Cullors Signs Overall Deal With Warner Bros. Television Group”.

Cullors tar, stod det, ”ett stort steg” in i TV-branschen. Avtalet hon slutit med Warner Brothers, vars omsättning ligger kring 14 miljarder dollar, ”spänner över flera år och är omfattande”. Hennes engagemang ska ”förstärka svart historieberättande”. Och vad blir det i kronor och ören, undrar ni? Svar: ”Exakta villkor i avtalet har inte offentliggjorts”.

Även marxister vill ha sin privatekonomi i fred, så längre vi fortfarande har privatekonomi. Men den här branschen är inte känd för att knussla.

Och vad är det med det då? Varför inte glädjas åt denna solskenshistoria: en person utan någon dokumenterad kunskap eller erfarenhet inom TV, får ett toppuppdrag och guldkontrakt. Kul för henne.

Hakelius: Vi är fångade i en ljudbok där enformiga banaliteter har blivit en tröst

Jo, men det är mönstret. Cullors är inte ensam. Ett annat exempel ur en mängd som börjar bli allt större:

Colin Kaepernick är den amerikanska fotbollsspelaren som var först med att knäböja när den amerikanska nationalsången spelades, för att protestera mot förtryck och rasism. Även han får höga poäng på radikalitetsmätaren. Och i somras slöt han kontrakt med Disneykoncernen om att jobba med deras innehåll. Han har ingen erfarenhet från branschen alls.

Vad är det nöjesbranschen köper med de här kontrakten?

Andra erfarenheter? Kanske.

Kändispoäng, som med Harry och Meghan? Jovisst.

Men min gissning är att de främst köper vad man skulle kunna kalla avlatsbrev eller alibi, om man är lagd åt det hållet. Beskydd, om man är mer direkt.

Det här är helt enkelt den ekonomiska och för vissa mycket lukrativa sidan av den nya radikaliteten. I mindre skala består den av HBTQ-certifieringar, personalutbildningar i ”vit skörhet” och annat av det slaget, som man kan hänvisa till om någon ilsken radikal frågar. Sådant försörjer en hel ny bransch av akademiker, som annars skulle få hanka sig fram på Södertörn och dess motsvarigheter världen över. I större skala kan företagens — särskilt mediebolagens — rädsla för att råka illa ut i offentligheten växlas in i miljonkontrakt för aktivister.

Inget nytt under solen. Det är som när dumma kusin Tony måste få lön från bygget, även om han inte gör något, som ett tecken på respekt för Gudfadern. Inget nytt under solen: det brukar sluta illa ändå. Men i väntan på att bolagen inser att de bara köper problem, kan Patrisse Cullors fortsätta köpa kåkar.

För det är alldeles säkert beskyddarpengar som betalar dem.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT