När otänkbart blir normalt

Det är drygt 160 år sedan vi avskaffade inrikespassen. Rörde man sig i landet utan pass före 1860 kunde man gripas för lösdriveri.

Att det är det kollektiva minnet av detta som ger tanken på vaccinpass en fadd smak vore nog mycket sagt, men man behöver inte kunna svensk historia för att hamna i brottningsmatch med sin ovilja i den här frågan. Covidhysterin har redan satt alla statsfinansiella hämningar ur spel. Den har, som Anton Säll skrev om i Fokus förra veckan, inneburit tidigare otänkbara restriktioner vad gäller mötesfrihet, näringsfrihet och rörelsefrihet runt om i världen. Och det trots att den här pandemin, med rimliga mått mätt, inte är i närheten av något värstascenario.

Varför skulle covidhysterin inte kunna resultera i bestående frihetsinskränkningar?

Hakelius: Du begraver inte en kunglig storhet som prins Philip via Zoom

Sverige är inte det bästa exemplet på hur politiskt kraftfull rädslan för pandemin är.

Synen på integritet varierar från kultur till kultur. I de flesta kontinentala EU-länder är man skyldig att kunna visa upp legitimation för polisen och nationella ID-kort utfärdas av staten eller lokala myndigheter. I Sverige finns ingen sådan lag, men man kan nekas tjänster om man saknar giltigt ID. Men det mest intressanta exemplet är kanske Storbritannien.

I Storbritannien fanns tillfälliga identitetskort under andra världskriget, men de avskaffades 1952. Registrering av det slaget sågs som något man möjligen kunde tillåta sig i krig, men inte till vardags. När det var tal om att återinföra ID-kort i början av 2000-talet bildades genast en stark opinion emot förslaget. Det gick ändå igenom, med en del modifieringar, 2006. Britter var inte tvingade att skaffa ett ID-kort, men de kunde inte välja att stå utanför det nationella identitetsregister som skapades och där det kunde lagras rätt omfattande information om medborgare, inklusive fingeravtryck. Att ett sådant brott med brittisk integritetstradition inte stod sig var inte så konstigt. Efter valet 2010 skrotades hela systemet, registret förstördes och korten förklarades ogiltiga.

Hakelius: Avskaffar vi tillväxten förhindrar vi den mänskliga fantasin

Den brittiska debatten om ID-kort fördes alltid med hög röst. Tanken på ett ID-kort beskrevs som ett första steg på väg mot diktatur, eller åtminstone på väg mot att bli Frankrike.

För en svensk var debatten fascinerande. Även om identitetsregistret var något extra, fanns i grunden en avsky mot själva ID-kortet, som för svenskar aldrig haft någon större laddning, inte ens under åttiotalet, då personnummer under en kort period sågs som ett första steg mot Orwells 1984. Å andra sidan slogs en svensk av hur obekymrade britter i allmänhet var över kamerabevakning på offentlig plats, något svenskar åtminstone då tyckte var djupt obehagligt.

Nu är debatten om vaccinpass i full gång i Storbritannien och något har hänt. Visst finns fortfarande ett starkt motstånd, med ungefär samma argument och i samma tonläge som det som gällde ID-kort, men vaccinpassen — av regeringen tidvis omdöpta till vaccincertifikat — ligger allt närmare verkligheten. Även bland de konservativa finns de som ser vaccinpassen som den rätta vägen framåt, däribland Boris Johnson. Argumenten går ungefär som i Sverige: att säga nej till vaccinpass är att fördröja normalisering.

Något har definitivt skett. Plötsligt kan allt fler britter tänka sig något som för bara ett par år sedan skulle ses som ett uppenbart steg mot ett auktoritärt, integritetskränkande styre.

Dödstal och statsskulder kommer förstås att ingå i slutsummeringen av covidpandemin. Men kanske kommer det mest bestående vara att politikens grundläggande normalläge har förskjutits.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT