Linje eller cirkel? Det bestämmer vart vi är på väg

Linjer eller cirklar? Vilket är egentligen finast?

Att någon »går i cirklar« är sällan en komplimang, men det är nästan undantaget.

Cirklar har blivit kretslopp, buddhism, harmoni. Linjer har blivit västerländsk arrogans, framstegsfixering, brådska. Upplysningen fick oss att associera det linjära med en resa mot ett allt starkare ljus, närmare och närmare sanningen. Men med åren blev det linjära en fantasilös streber, utan ögon för något annat än det mätbara och materiella.

Kunskapen är möjligen fortfarande linjär. Visheten är cirkulär.

Exakt vad en sådan övertygelse egentligen betyder har jag ingen aning om. Det är ett typiskt drag hos svårgripbara men starka symboler av det här slaget. En annan fråga är förstås i vilka fall cirkeln och i vilka fall linjen faktiskt är den bästa liknelsen för att beskriva ett skeende.

Vår politiska historia beskrivs nästan alltid som linjär. Från den starkes rätt och diktatur i steg efter steg till styrelseskick där allt fler blir delaktiga. Till sist demokrati. Det är det som gör så många förbluffade, inte bara bekymrade, när demokratier börjar gå åt andra hållet.

Man kan väl inte gå bakåt i tiden?

Men genom att fundera på hur vi faktiskt fungerar, kan man ana att den linjära beskrivningen av vår politiska utveckling inte är övertygande.

Det är inte omöjligt, men ineffektivt, att vara envåldshärskare i små sammanhang. Man behöver göra sig märkvärdig för att bli accepterad som diktator. Det är svårare att vara märkvärdig när alla känner alla. Så när människan fortfarande levde i små grupper, före nationerna och imperierna, borde det ligga närmare till hands att samhällen byggde rätt mycket på förhandling och samstyre. Först när ambitionerna växte, makt skulle utövas i större trakter och omfatta folk som kanske aldrig träffade varandra, blev det enklare att styra med dekret, hot, skräck och våld.

Vägen tillbaka till förhandling och samstyre handlade rätt mycket om teknisk och social utveckling. Sådant som bättre kommunikationer, högre utbildningsnivå och snabbt sönderfallande feodala strukturer, gjorde det både möjligt och nödvändigt att finna en väg tillbaka till samstyre. Det blev demokrati. Lite av en cirkel, alltså.

Och nu, då?

Ett till begreppspar: alla politiska ordningar vilar på en balans mellan självkännedom och självsäkerhet. En samhällsordning utan självkännedom kan gå rakt över ett stup, utan att ens förstå att det öppnar sig under fötterna. En samhällsordning utan självsäkerhet tappar förmågan att gå någonstans. Den ser stup överallt.

Man ska inte överdriva likheterna mellan individer och samhällen, men i just det här fallet är de rätt uppenbara. Vad är ålderskriser, om inte just en obalans mellan självkännedom och självsäkerhet? För en del slutar det i depression, för andra i en Harley-Davidson, beroende på vilken kraft som får övervikt.

Det är här vår demokrati befinner sig just nu. I jakt på självkännedom har vi granskat oss så hårt att vi förlorat all självsäkerhet. Hoten verkar finnas överallt: i vår livsstil, i våra värderingar, i våra traditioner, i språket, i historien, i biologin, i naturen. Ingenting är längre säkert.

Speglar det en värld som faktiskt är farligare och mindre säker? Kanske, delvis. Men det speglar framför allt vårt förlorade självförtroende. Vi genomlever en samhällsomfattande ålderskris.

Hur den slutar? Det beror på om man tänker sig utvecklingen som linjär eller cyklisk.

Text: